Hur hanterar ni nervositet?
Själv biter jag mig i tungan, vilket gör ont och medför talsvårigheter. Detta är i sin tur så förfärligt att jag slutar bita och istället kastar mig ner på marken och gör armhävningar eftersom ett bultande hjärta i en av fysisk ansträngning plågad kropp, känns bättre än ett bultande nervositetshjärta som jobbar på helt i onödan.
Nervös är jag inte när jag borde, utan när jag gör saker som jag inte gillar. Jag gillar att tala inför folksamlingar och jag gillar att spela match – men jag gillar inte att lämna barnen hemma ensamma och åka bort med min djefla man.
Romantiskt va?
– Kära du, låtom oss åka på en weekend till Paris!
– Är du helt från vettet? Vem ska ta hand om barnen då? Pengar kostar det också! Nä nu hyr vi en film och köper chips.
Men nu är vi på väg. Barnen tas omhand enligt ett synnerligen komplicerat schema där min pappa åker direkt från Arlanda (eller Portugal) till vårt hus, säger hej, äter Trettonåringens lagade mat och kontrollerar att alla kommer i säng och att huset är låst i kvällningen. Förhoppningsvis somnar han någonstans. I ottan – långt innan barnen vaknar – åker han till en bordtennistävling och barnen ser förhoppningsvis själva till att de kommer till skolan i tid. Sedan tar min mamma över trots att hon egentligen måste vara hemma och förbereda lektioner – och hur hon som inte längre kör bil ska få iväg barnen till träningarna är en fråga som jag inte riktigt har tagit tag i. (Vad hör jag? ”Hoppa över träningen!” Hm.)
Allt detta medan vi roar oss på Bokmässan i Göteborg. Jag vill vara hemma och curla barnen istället – och därför är jag nu nervös. Hoppsan, nu hör jag att Sextonåringen har feber och går hem från skolan. Är denna sjuka månne kompatibel med min pappas bordtennisspel och min mammas extraknäck på en gymnasieskola?
Jädra pensionärer. Har ni inte hört talas om gungstol?
