Hoppa till innehåll

Etikett: munskydd

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Klev vi över en coronatröskel idag?

Jag frågade min kusin i England hur de har det. Jotack, bra, sa hon – och det lät förvånansvärt likt vårt liv i Eskilstuna. De är över 70 år och håller sig hemma när de inte går på promenad eller tar en nödvändig tur till mataffären. (”Nödvändig” är förstås en definitionsfråga.)

Men på deras affär (Tesco) har de infört enkelriktade gångar mellan hyllorna – vilket ju låter jättebra om inte annat för att det ger en känsla av allvar. Plexiglas vid kassan har ju de flesta butiker både här och där. Ont om mat är det inte nånstans – fast vissa varor får de i England bara ta tre av. Idag misslyckades jag helt att köpa vita bönor, för alla konservburkar var tvärslut.
Så här konstigt såg det ut vid entrén: en snitslad bana som jag inte riktigt förstod mig på. Något slags avståndstagande?
På skylten finns ingen förklaring, bara att man ska följa direktiven och hålla avstånd.

Men i Kungsträdgården igår var det tydligen lite annorlunda. Måtte det gå väl för dem alla. Jag berättade för en kompis att jag såg två unga kvinnor hälsa på varandra med sydeuropeiska kindpussar inne i affären och att två farbröder med munskydd tittade på dem med förvånade ögon och höjda ögonbryn. Hon skrev till mig att hon hade sett två män – iförda munskydd – puckla på varandra inne på Pressbyrån och att två äldre kvinnor på promenad hade haft varsin stingpinne i form av piasavakvastar som de höll på tvärsen i höfthöjd.

Hej alla barn! Det här, förstår ni, är en stingpinne som ska få bilisterna att hålla lagom avstånd när man cyklar på en landsväg.

Sjuttonåringen såg två män i 40-årsåldern kliva ur sina bilar och skälla på varandra i korsningen utanför vårt hus. De höll dock föredömligt avstånd på säkert tre meter från varandra. (Grälet handlade om att bilarna i svängen hade varit nära att nudda varandra.)

Och jösses vad många det var som tränade ute vid vår lilla slalombacke! Det var dansare, handbollsspelare, discogolfare, maratonlöpare, fotbollsspelare i backträning, små nätta friidrottare i sprintträning, orienterare, stavgångare och hundgångare.

Men den stora skillnaden idag var att jag såg så väldigt många med munskydd. Både inne i affären och ute på den dagliga basketpromenaden. Är det månne nu vi sätter oss och syr sådana?

Share
50 kommentarer