Jag står upp och arbetar (det är ju så nyttigt att stå upp, hörni) i röran som är mitt arbetsrum. Deadlinen närmar sig med stormst… Pah. Den ”smyger sig framåt med myrsteg” är nog en mer med sanningen överensstämmande beskrivning.
Någon granne arbetar med motorsåg och det låter som om det är små spag(h)ettiträd som sågas upp i makaronibitar. Det får grannen gärna göra hur mycket grannen vill – det är varken för tidigt på morgonen eller olämpligt att få ordning i sin egen trädgård.
Men. Vid varje surr rycker jag på ett pavlovskt sätt till och trevar efter telefonen som en behaviorist ju plägar göra.
Det fanns en tid när jag ryckte till på samma sätt av en skramlande nyckelknippa (”ringde det?”). För att inte tala om den ljuva tiden när ett avlägset moppeputtrande fick mig att lystra, glittra med ögonen och rusa ut på gatan utifallatt det var han som var i krokarna.
Bzzzz. Bzzz. Bzzzz.
Nu ska jag ge telefonen till den ytterst pålitlige Sextonåringen. Han får helt enkelt vara min sekreterare under arbetsdagen.
