Hoppa till innehåll

Etikett: mingel

Typisk torsdag?

Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!

Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:

Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.
Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.

När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:

  1. Jag klev in i bilen.
  2. Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
  3. Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
  4. Jag insåg att datorn var kvar hemma.
  5. Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
  6. Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
  7. Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
  8. Jag spillde ut hela glaset med vatten.
  9. Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
  10. Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.

Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.

Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.

Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.
Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.

De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.

PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!
PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!

Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.

På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.

”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.

Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Bröna spetsades på sextumsspik.
Bröna spetsades på sextumsspik.

Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)

Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.

Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.

Grisöron och en sås på senap och pickles.
Grisöron och en sås på senap och pickles.
Efterrätten brinner upp!
Efterrätten brinner upp!

Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.

Share
31 kommentarer

Mingelpinglan i mysko storstad

Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.

För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.

Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.

– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?

Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.
Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.

(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)

Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)

Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?

Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.
Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.

När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!

Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Handfatet var nästan större än själva toan.
Handfatet var nästan större än själva toan.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.

Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?

Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.
Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.

Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!

Share
26 kommentarer

Nu gör jag mig väl ovän med alla – rapport från Wikipedias 10-årskalas utan fiskdamm

Först och främst ska ni veta att om författaren Stig Larsson plötsligt blir blind, så är jag komplett oskyldig. Mer om det nedan.

Häromveckan träffade jag en människa som talade om för mig att vi hade träffats tidigare och att jag hade varit otrevlig. Det gick jag på inga villkor med på att jag hade (träffats alltså), men efter en stund visade det sig att jag hade sett människan uppträda och inte varit särskilt imponerad och nämnt det på bloggen.

Sorry, men om det kallas att ”vara otrevlig” – ja då kommer jag att vara det här och nu en liten stund.

Wikipedia fyller alltså tio år i dagarna. Hurra! Som varande gammal NE-redaktör kan jag t.ex.

  • hata allt som liknar konkurrens
  • älska alla uppslagsverk
  • säga att det var bättre förr
  • jämföra artiklar och leta fel överallt
  • njuta av att alla hela tiden letar information om allt.

Men jag är naturligtvis extremt positiv (har ju inte kommit till den otrevliga delen än) till allt som har med kunskap och fakta samt uppslagsverk att göra – och letar fel överallt. Jag jämför sällan artiklarna i Wikipedia och NE eftersom det inte är det som är poängen.

  1. NE saknar hundratusentals uppslagsord som Wikipedia har med.
  2. NE har alltid korrekta boktitlar, årtal och väderstreck. (Utom när det är fel, dårå.)

NE och Wikipedia måste på något sätt komma överens om hur man ska hantera artiklar som är identiska eftersom de är tagna direkt ur NE, precis som att vi på NE-redaktionen redigerade “nya” artiklar som inkom som kopior av artiklar ur t.ex. gamla Svensk Uppslagsbok för att en galen skribent inte hade vett att skriva en egen text. Say after me: Wikipedia och NE är inte konkurrenter.

Förlåt, jag skulle ju rapportera om detta #wikiparty som ingen hade särskilt kul på. Plejset var Park Strand på Hornstull i Stockholm – en vanlig krog med vanliga kroggäster som plötsligt befann sig i en paneldebatt. Eller … debatt och debatt. Hm. Vad ska man kalla det? Kanske blott ett förvirrat samtal över en öl? Då är det ju synd att spektaklet utannonserades så här:

”Följ med på en hisnande resa in i Det mogna Wikipedia med Stig-Björn Ljunggren, Lennart Guldbrandsson, Unni Drougge, PM Nilsson, Ted Valentin, Karl Sigfrid, Kajsa Hartig och Stig Larsson.”

Det hela inleddes med ett himla fotograferande, och det är nu jag kan lova att jag inte har gjort Stig Larsson blind. Han tog nämligen micken och bad alla att inte fota med blixt eftersom han kan bli blind av det. (Och min blixt är faktiskt trasig sedan två månader.)

Panelen med Stig Larsson som skyddar sina ögon.
Panelen med Stig Larsson i mitten som skyddar sina ögon. I förgrunden Karl Sigfrid och Stig-Björn Ljunggren.

Då fick vi också veta att Stig Larsson en enda gång i livet hade använt sig av internet och det var när han skulle rädda en gravt alkoholiserad kompis från att bli zombie när han hade fått i sig skelört.

Stig Larsson pratade på relativt osammanhängande om zombies, Europacupfinaler, hjärnforskande kirurger och den där artikeln på Wikipedia som saknade all grammatik, tills moderatorn försiktigt avbröt för att fråga Unni Drougge om vad hon har bidragit med på Wikipedia. Hon svarade att hon använder Wikipedia varje dag men att vi vuxna måste sluta ställa vuxenfrågor om internet till den unga generationen.

Eh.

Och i den stilen fortsatte det. Jag vet att man som deltagare i en stor panel ibland blir panikslagen av sina tankar och sitt agerande. Man biter sig i läppen och tänker:

– Jag har ju inte sagt nåt på jättelänge!
– Men vaffan sa jag nurå?
– Vad i hela friden sa moderatorn – och var det till mig?

Men hade de inte förberett sig? Hade inte moderatorn (som jag tyvärr inte har namn på) talat om vad de skulle få för frågor? Hade de inte talats vid i förväg?

Det var mörkt där jag stod och inte fick fotografera med blixt. På övre daen syns dock PM Nilsson, Unni Drougge, Lennart Guldbrandsson, Stig Larsson och Ted Valentin.
Det var mörkt där jag stod och inte fick fotografera med blixt. På övre raden syns dock PM Nilsson, Unni Drougge, Lennart Guldbrandsson, Stig Larsson och Ted Valentin.

PM Nilsson (som såg rätt sammanbiten ut) och Ted Valentin (som såg rätt glad ut) gjorde relativt bra ifrån sig trots allt. PM tog upp att man för 15 år sedan befarade att skriftspråket höll på att dö ut och Ted försökte peppa till diskussion – men möttes av kompakt tystnad. Stig-Björn Ljunggren reste sig så trevligt upp med ölflaskan i handen varje gång han fick ordet – men hans ord är det inte mycket att säga om även om jag tycker att han vanligtvis brukar vara rolig. (Usch ja, vad jag är otrevlig nu.)

Moderatorn, Kajsa Hartig, PM Nilsson, Unni Drougge, Karl Sigfrid och Stig Larsson.
Moderatorn, Kajsa Hartig, PM Nilsson, Unni Drougge, Karl Sigfrid och Stig Larsson.

Stackars Kajsa Hartig (intendent på Nordiska museet) fick sitta i kompakt skugga och nästan inte en syl i vädret medan Karl Sigfrid berättade att politikerna i Riksdagen faktiskt inte är så intresserade av det här med internet trots att de borde föregå med gott exempel.

Föregående mening var en de få repliker som egentligen hörde till ämnet. För sedan fortsatte Stig Larsson att dricka öl och yra om Europacupfinalen 1988 när Helmuth Duckadam räddade fem straffar i rad och blev den ende i hela världen som har lyckats med det och att det var upprörande när en annan fotbollsmålvakt pga. ett faktafel någonstans fick “credit” för bedriften. Det är bara det att

  • det var 1986
  • han räddade fyra, inte fem straffar i rad.

(Om man får tro Wikipedia, alltså. NE har ju ingen artikel om Helmuth.)

När Stig Larsson sedan fortsatte med att berätta att han var motståndare till Piratpartiet blev han tystad så att Unni Drougge fick berätta att hennes ex-make hade tagit åt sig ensam ära av saker som de faktiskt hade gjort tillsammans – och att det är viktigt med könsbalans.

Eh.

Det jag tyckte var mest irriterande var när Lennart Gulbrandsson stolt sa att NE hade så mindre än hälften så många artiklar jämfört med Wikipedia – men sedan drog han ingen slutsats av det utan fick bara applåder från publiken. Jag var nästan på väg upp på scenen för att fråga varför i hela friden NE skulle ha lika många artiklar som Wikipedia och huruvida antalet är intressant. Men jag borrade naglarna in i handflatorna och sökte upp honom efteråt i stället. Då var han mycket vänlig och positiv till NE, så jag förlät honom. (Nu är jag väl inte otrevlig?)

Emanuel Karlsten håller med mig, ser jag nu på Twitter:

När jag slutligen granskar mina anteckningar med lupp, hittar jag lite som det hade varit intressant att höra mer om:

  • en utökad citaträtt som inbegriper musik och film föreslogs
  • man konstaterade att engelskspråkiga Wikipedia nästan är för bra för att det inte finns något att korrigera längre
  • om Google skulle sluta att redovisa träffarna på Wikipedia, skulle vi faktasökare nog klara oss rätt bra ändå
  • upphovsrätten är intressant, jahapp
  • vissa människor som man vanligtvis inte kan ha i möblerade rum kommer faktiskt till sin rätt när de får sitta och skapa Wikipediaartiklar.

Avslutningsvis gick moderatorn ett varv och frågade panelen vilken Wikipediaartikel de skulle vilja skriva eller redigera.

PM Nilsson: vill skriva om en speciellt vacker jaktkanot (vars namn jag inte kan läsa eftersom blyertsstiftet i min penna bröts av)

Unni Drougge: vill redigera Alfred Douglas, vars artikel skulle kunna fyllas på med massa information som hon känner till

Lennart Guldbrandsson: k@hj!rkd SHbgt? (helt oläsligt – förlåt!)

Stig Larsson: skulle skriva om alla VM-kval och OS-kval (i alla OS-grenar?)

Ted Valentin: gillar samlingsartiklar och tycker att det är trist att inte alla får vara med

Kajsa Hartig: skulle utöka samarbetet med etablerade institutioner som museer

Karl Sigfrid: skulle byta ut bilden i sin egen Wikipediaartikel

Stig-Björn Ljunggren: skulle skriva artikeln som heter “partiledarbyte inom S”

Nu ska jag inte hetsa upp mig mer när det gäller detta. Även om tillställningen var trist, så är ju Wikipedia (och NE!) fantastiskt.

(Roligast var det ändå när jag och kriminalinspektör Krans – som jag alltså inte kände –  samtidigt kom till Strand och liksom alla andra blev tillsagda att vänta utanför dörren i hur många minusgrader som helst och vi samstämmigt sa ”nej” och gick in mot den av folk fyllda baren. Vilka revoltörer vi var, va?)

Share
46 kommentarer

Inte heter det väl ”taband”?

Jag sitter hopkrupen på Språktidningens redaktion, mitt i ett champagnevimmel. Alla är här. ”Mitt” hörn är en rund smatt med fönster … förmodligen har det varit en spiraltrappa här.

Min utsikt just nu.

Eftersom champagnen på fastande mage var synnerligen effektiv och jordgubbarna alls inte lindrade den svindlande känslan, satte jag mig här som en drottning på sin tron, väntande på uppvaktning. Ibland sticker någon in huvudet och säger ”jobbar du?”. Jag svarar att jag bloggar, varpå alla utan undantag vänder på klacken och går eftersom jag förmodligen är redlöst berusad och bara sluddrar.

(Det ska fan bjuda mig på mingel, här sitter jag och är asocial.)

Fissla! Fissla! Fissla!

 

Men nu har jag (där jag sitter) hittat något i senaste – det idag utkomna – numret av Språktidningen. De ber läsekretsen om tips på vad taband skulle kunna kallas istället. När det i bloggmun redan heter fissla! Uppdatering: Verbet av substantivet taband ska vi bara inte tala om. Tabandagera? Och ja, man ”fisslar med ett fisselsnöre” enligt kommentatorsbåset.

Ber härmed om tillstånd att få upprepa mig:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

Såja. Mejladressen till Språktidningen är info@spraktidningen.se. (Han som får era mejl heter Patrik och är alls inte svårövertalad.) Nu ska vi väl ändå få allmänheten på bättre tankar? ”Taband” är hopplöst svårt att betona rätt (ta’band … taba’nd) och får i alla fall mig att tänka på religiösa militärer från Afghanistan.

Share
15 kommentarer