Hoppa till innehåll

Etikett: lyx

Ryggskottet from heaven

Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.

Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?

Till mig och min djefla man!

Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)

Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!

Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …

hair1
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.
hair2
Exhibit 2.

Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.

– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!

bed1
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …
bed2
… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.

Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.

vilsepizza
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.
arki1
Stadshuset drunknade i modern arkitektur.
arki2
Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)

När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.

14408833_10153728117596644_1831665772_n
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)

Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.

grop
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)

Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.

inga nummer
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?
radnummer2
– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?
radnummerx
– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …

Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)

Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.

– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!

mugg_kopp
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.
temugg
Lösningen heter “fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!

Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!

Share
51 kommentarer

I loungen

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

Så här sitter jag just nu.
Så här sitter jag just nu.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon.
I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Mormors hosta!
Mormors hosta!
Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.
Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Visst känns det lite antikt?
Visst känns det lite antikt?

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

Share
58 kommentarer