Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:
fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.
Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:
Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:
Min dröm förgör.
Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist
tänka som en terrorist.
Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!
Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:
Hon blir mosad mot min högerskärm
När jag söker köra över hennes bötespärm.
Min dröm förgör.
Varenda gång jag får en p-kupong
sjunger jag min sång.
Ehum.
55 kommentarer