Hoppa till innehåll

Etikett: kåsör

Mitt skrivbord

Petra vill se hur vi har det på våra skrivbord. Men jag är sannerligen inte någon skrivbordsproducerande arbetare.

Jag tror att det började när jag under ett år gick på high school i Dallas … för i mitt rum fanns det helt enkelt inget skrivbord. Det fanns en enorm himmelssäng istället.

På bilden: Äppelkindad 18-åring låtsas vara glad och lycklig. I själva verket längtade jag hem från dag ett.

Mycket användbar pryl, den där skrivplankan jag har i knät: undersidan är en ärtfylld påse som påminner om en saccosäck i miniformat. Den stabiliserar underlaget tills fötterna (i skräddarställning) har somnat och man måste falla bakåt som ett hugget träd och ligga raklång för att få ner blod till tårna igen.

Så där satt jag alltså mycket oergonomiskt och pluggade, skrev brev och (som på bilden) dagbok). Tänkarhatten har jag kvar.

Sedan är det ju detta med Kar de Mumma. Han satt i sängen och försörjde sig på att skriva kåserier. Jag fick för mig att om jag skrev i sängen som han, skulle jag bli lika rolig som han ju var. (Ja ja ja, han skrev för hand och hade egna springschasar och fick ihop flera revyer och hade kompisar i den yttersta kultureliten dessutom och vi är inte ett dugg lika. Suck.)

 

Alltså: här är mitt skrivbord.

Korgen på bordet är full av pennor. Påsen ovanpå Bonniers äppellexikon i bokhyllan innehåller ett par skor. Farfars svarta bokskåp är trasigt.Bilden är på intet sätt arrangerad. Inget har lagts till och inget har tagits bort. Det är hopplöst omysigt här.

När jag var en ärbar redaktör på Nationalencyklopedin satt jag oftast vid ett skrivbord – när jag inte låg under det och sov, vill säga. Fast ofta räckte ju inte skrivborden till för alla på redaktionen, och då var det ju för mig inte så konstigt att sitta med benen i kors på golvet i en korridor och redigera artiklarna. (Vi redigerade på papper, inte i dator.)

Nackdelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att det blir rörigt. Rörigt i huvudet, rörigt på skrivbordet och rörigt i datorn. Fördelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att jag aldrig har haft musarm. Nackdelen med att sitta i sängen med skorna på är att det blir grusigt. Fördelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att snabbt kommer i viloläge när man vill sova middag.

Och ni andra? Kom igen nu, visa upp eller berätta om era skrivbordshemligheter. (Egentligen har jag inte avslöjat ett jota. Vad ligger till exempel i mina nio skrivbordslådor?)

Share
37 kommentarer

BANG!

Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år.”

Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?

Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter förresten civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?

Nej.

Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936 skrev hon:

”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”

År 1939 skrev hon i sin dagbok:

”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”

(Läs mer.)

Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye , Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp till?

Det var 1936 som hon bDet var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu "Uuunder en fiiilt i Madriiii ...")örjade ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu Uuunder en fiiilt ...)
Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu ”Uuunder en fiiilt i Madriiii …”)

När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:

”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan – å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”

Ni ser … Bang var rolig. Oj, vänta, jag anar en basker, en baskerbild!

bangbasker

Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi.  Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (såsom min välfyllda källare kanske kommer till nytta en vacker dag) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.

Avslutningsvis en liten snutt som visserligen handlar om Bang, men där jag ryckte till vid åsynen av ett litet barn som vid OS 1936 … ja, titta själva:

Share
2 kommentarer