Etikett: Julkalenderfacit

Nu börjar alla flacka med blicken och fundera på om det är Julkalenderfnulandet som är viktigast eller om det kanske är klappar, barn, dammråttor, glögg och en eventuell skinka som ska få fullt fokus.

Svaret är givet. Häng här.

Christer, the Long Distance Personal Trainer kanske inte hade lösningen i ottan, men nysningen var i alla fall helt rätt fokus:
– God morgon! Det var ett intressant sätt att stava en nysning.

Brid gjorde likadant – hittade fokus:
– Mostrarna kanske är en tråd att dra i.

Charlott – The Goblin girl hade verkligen inte en susning.
– Lätt Lillstrumpa och Änglaljus!

Hemul visste plötsligt!
– Preliminärgissar på en såsig person med mostrar.

[HP-sås, ni vet?]

Betong-Bess visade att off topic-fakta är bra info:
– Där ser man. Mostrar betyder ”att visa” på spanska.

Hon följdes av Pysselitens OT:
– Men jag har googlat USA’s alla presidentfruar – alltid nåt. En president avverkade hela tre first ladys under sin tid på posten.

Många var det som helt korrekt associerade ett av namnen till ”spets”:

Magganini:
– Jag kan inte räkna ut hur jag ska ha tid med de här spetsfundigheterna i dag.

(pigga?) kristina:
– Spetskompetens kanske?

Katt:
– Tittade också på spetskompetensen men saknar förmodligen sådan eftersom jag inte får ihop det.

Och så kom Jossilurens tillbaka och löste allt på sedvanligt associationsvis:
– För skepp och pirater är ju alltid solklara ledtrådar och dagens HB är ju ingen annan än Orlando B-b-bloom.

Lucka 21 vållade våldsamt huvudbry – men det var meningen. (Gå gärna in i båset och titta på kommentarerna; de är listiga och förvirrande och klargörande på en gång.) Inte nog med att svaret innehåller två personer, det är också så att de ju inte har något med varandra att göra egentligen. (Lucka 23 blir säkert lättare. Kanske.)

Så, ut med svaret nu!

Ada Lovelace (1815–52) och H.P. Lovecraft (1890–1937) levde i olika världar och olika tider och höll inte ens på med samma saker. Men de hette ju Love-nånting och var rasande begåvade på alla sätt och vis samt så himla ämliga och sjuka, faderslösa och olyckliga – fast extremt omhuldade av sina mammor. Så självklart träffades de in love i en Julkalenderlucka.

Kolla här vad jag högst vetenskapligt – under tiden som jag har deltagit i tre olika julförberedande glöggsammankomster – har sammanställt: en tabell med
Ada Lovelace till vänster och H.P. Lovecraft till höger!

Sjuklig som barn (förlamad av mässling), faderslös som åttaåring.	Sjuklig som barn (poikilotermi), faderslös som åttaåring.
Underbarn vad gäller matematik och teknologi.	Underbarn vad gäller bokstäver samt kemi och astronomi.
Starka band till olika mentorer som hon brevväxlade flitigt med.	Starka band till olika mentorer som han brevväxlade flitigt med.
Kombinerar i sina texter poesi och vetenskap.	Kombinerar i sina texter påhittade monster och vetenskap.
Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.	Dör i cancer, mager och ämlig pga. stark smärta.
Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.	Har kritiserats starkt av olika falanger i modern tid.

Nu får de för enkelhetens skull heta Ada och H.P. fortsättningsvis; jag blir alldeles snurrig av allt Love:ande hit och dit. Dessutom hade H.P. en arbetskompanjon som hette Samuel Loveman, så nu orkar jag inte skriva Love fler gånger. (Men det jämnade ut sig när det visade sig att H.P. hade en annan kompanjon med det förtjusande namnet Frank Belknap Long. Och apropå sån därn love – minns ni även Linda Lovelace och hennes filmtitlar som krockar lite med den hemliga personen i ”Alla presidentens män”?)

Egentligen levde de två i lucka 21 ju inte särskilt lika liv.

Ada föddes in i en finfin släkt med poetpappa Lord Byron (som dock efter en månads faderskap gav upp och bad fru och dotter flytta hemifrån) och modern baronessan Anne Isabella Noel Byron (mycket intressant Wiki-artikel).

H.P.:s pappa var handelsresande i ädelstenar och en relativt lyckad sådan, medan hans mamma hade en trevlig familj med föräldrar och syskon (där har vi mostrarna!). Pappan dog i galopperande syfilis, vilket hans son förnekade till den dag han själv dog. Utan inkomst fick modern med lille H.P. flytta hem till mostrarna Lillian och Annie och morfar Whipple samt mormor Robie. (Ingen av dem har en intressant Wiki-artikel.)

Vad Ada gjorde karriärmässigt är så sanslöst imponerande att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara det – hon var alltså i början av 1800-talet pionjär inom datorprogrammering. Jag citerar Wikipedia:

”Hon är mest ihågkommen för sitt arbete med vännen Charles Babbages mekaniska dator, den analytiska maskinen. Hennes anteckningar om maskinen innehåller den första algoritm som är avsedd att bearbetas med en maskin.”

Ada översatte, förklarade och kommenterade som 25-åring den italienske matematikern Luigi Menabreas text om just den maskinen. Hennes kommentarer blev till slut mycket längre än den ursprungliga texten och hennes gedigna arbete föll i god jord. (Hon fick – trots att hon var kvinna – beröm eftersom många andra vetenskapsmän inte hade lyckats göra det hon gjorde.)

Den inledande meningen i NE lyder dock: ”Lovelaces liv och berömmelse bar stark prägel av de män hon var associerad med.” Hm. Jag undrar om jag inte måste mejla redaktionen …

Vad H.P. gjorde karriärmässigt är bra mycket mer deprimerande. Han satt där med mostrarna och var superbegåvad och skrev, skrev, och skrev. När någon – när han var fem år gammal – förklarade för honom att jultomten inte fanns på riktigt, svarade han direkt:

– Men är det inte så att även Gud är på låtsas?

H.P.:s släktingar dog och dog, och han blev allt ledsnare. Han bästa vän begick självmord (när denne fick beskedet att hans mor låg för döden) och själv hade han så ont, så ont pga. cancern som han inte visste att han hade. På bilden här nedan är han 44 år och har alldeles nyss författat ett självmordsbrev.

Adas liv var fyllt av älskare, nyupptäckta halvsyskon och tjafs med karlar som blev kära i henne, samt spelskandaler. Ja, hon var begiven på spel, och försökte med några karlar i vänkretsen att skapa en matematisk modell fött att kunna satsa bättre vi vadslagning. (Hon blev påkommen och förlorade massa pengar på kuppen.)

 

H.P. lyckades inte göra sig ett namn under sin livstid – familjen fick det allt fattigare för varje år och hans texter publicerades visserligen, men någon succé var det verkligen inte tal om. Efter att ha flyttat hemifrån, gift sig, skaffat nya vänner och mått bättre under en tid, gick allt åt skogen igen och han fick flytta hem till mostrarna än en gång.

Efter hans död blev det ett jädra hallå om upphovsrätten till hans verk. Det hela är helsnurrigt, men nu har man i alla fall enats om att ”allt som publicerades i USA före 1923 är kulturellt allmängods”.

Nuförtiden är H.P. poppis och kontroversiell på en gång hos den yngre, datorspelande generationen; sedan 2004 har ungefär 20 av hans böcker nyöversatts! Hans persongalleri har konstiga namn som låter som nysningar och hans texter nagelfars och analyseras i doktorsavhandlingar som särskilt fokuserar på hans ymnighetshorn med adjektiv. Mina barn kan obegripligt nog rabbla både titlar och nysningar och diskutera handlingen i verken!

Heja Ada, och Heja H.P.! Nu släpper jag ut er ur luckan!

Och så har vi då en plommonstopsdragning av två tisch… nej, tygpåsar. En första sändning gick iväg idag, så om ”Posten” sköter sig får några av er ett kuvert i lådan på fredag! Nu ska jag dagen till påsarnas ära dra två lappar … Flygbengan … och … Hemul! 

Sistluckan kommer i ottan på fredag!

---

He is back – här kommer embryo!

embryo var har du varit vi blev ordroliga

jag har varit på den andra sidan det säjer jag nu

yo

men herregudrun vad har hänt det undrar jag nu

yo

jag tänkcte inte fuskca men tänkcte om man tjuvgluttrade lite i lukcan kunde man kanske få en lertråd det säjer jag nu

yo

men vad händre vad händre

åh först fick jag in en tomtevante okcså kunde kikra men det var omögligt att se något så jag öppnade lite till

okcså nu hörde jag lite ljuleljusmusik

okcså kändre doften av glugg det säjer jag nu

yo

så jag stakc in hela luvran okcså hela tomteklägget det säjer jag nu

herregudrun embryo: du är helkrokig

ja det strämmer nog: det här var ingen dansk kring julgrannen precis det säjer jag nu

yo

för i nästa ögonblikc trillrade jag ner i intet okcså det var intet så julkul: det var ju ingen användskallelenderlukca det säjer jag nu yo

det var en tomtefällra det säjer jag nu

yo

en äkcta fallukca

 

23 kommentarer

Mittfältet kom i kläm, bollen är rund, alla skällde! Nu blir det åka av!

Till att börja med skulle denna lucka egentligen ha kommit alldeles i inledningen av julkalenderiet, men när tishorna fastnade i tryckpressen, fastnade även luckan. Så kom igår en tryckerilösning samtidigt som fotbolls-VM avslutades; herrarna Bolli & M’bollé fick därför en framskjuten position i ledtrådarna runt BH, förlåt, HB.

Jag tror att (pigga?) kristina gjorde skäl för sitt namn när hon var den första att nämna hundar – kl 06.08 på morgonen. Sedan drällde hundarna in på löpande band!

Louise:
– Aha, min gamla granne och de andra byrackorna.

PK har besök av en dotters hund:
– Rory heter han och är ett riktigt charmtroll. Så nu blir vi hela tiden informerade om när grannen stänger en dörr eller när en bil åker förbi ute på gatan. 

Ardy:
– Här ligger visst något begravet.

Ökenråttan:
– Yngste sonen har skaffat en liten valp. Nu väger hon åtta kilo och still growing. Hon är inte en pudel.

Nina:
– Gessle trodde också han var kär, i den där låten om flickorna som gjorde  honom till ett annat djur.
[Jomen: ”Till smaken av en kyss blev jag trofast som en hund”.]

Frisyren ”bobbat hår” fick även den en beskärda del av ledtrådarna. (Är själv omåttligt förtjust i den, men ser ut som ett penntroll när jag försöker mig på kort hår.)

Charlott – The Goblin girl 
– Blir inspirerad av bilden. Kanske ska satsa på en sådan frisyr?

Karin:
– När jag klippte av mig mitt meterlånga hår i ungdomen valde jag just den där frisyren.

Zkop visste besked:
– Det är visst någon som aldrig sover. Det här låter  som tusen miljoner dödliga med början från stenåldern eller som ingenting.

Damråttans diskreta sport-ledtråd var finurlig:
Har försökt tänka, men sport är verkligen inte min grej. Dock har jag en svaghet för när en underdog visar framfötterna. Som det där jamaikanska slädlaget som ställde upp i OS t.ex.

Ökenråttan får faktiskt en hedersplats med sin eminenta ledtråd:
– Nu, med hjälp av båset, hittade jag HB, som väl egentligen ska kallas BH.

Och vad var nu detta, kära kämpande båsister som tog sig an luckan som vore det en VM-final där Frankrike utjämnar fem i tolv?

Det är en lustiger samling musiker som samlas under två namn, nämligen

• bob hund (med gemener precis som hakke, zkop och embryo samt e.e. cummings)
• Bergman Rock (med versalt B precis som jag).

Jag kan inte riktigt förstå varför jag uppskattar bob hunds musik. Det är slamrigt och konstigt – men roligt. Grabbarna/gubbarna är helt enkelt en kul samling människor! När de 2014 skulle ut på vägarna och turnera, sålde de alla sina instrument och bad konsertbesökarna om hjälp med prylar. Önskelistan såg ut så här:

• En oöm stol
• En vanlig sångmikrofon
• En lång mikrofonkabel och ett mikrofonstativ
• En maracas
• En replokal med läktare
• En publik som vill vara med på ett rep och skriva en låt
• En konsertlokal
• En publik för en rockkonsert
• En ungdomskör
• En stråkorkester
• En elgitarr, vintage
• En elgitarr Fender Stratocaster
• En gitarrförstärkare, gärna Vox.
• En gitarrförstärkare, gärna Fender
• Ett trumset, 60-tal
• En elbas, gärna Fender Precision
• En basförstärkare, gärna Ampeg S-100 alt. Fender Bassman
• En backdrop, åtta meter lång, gärna med bob hund-illustration.
• En synt av märket Sequental Circuits ”six-track” eller Juno 106 / Juno60.
• En synt av märket Roland SH-1000 eller annan monofonisk analog synt, gärna
• Roland.
• En synt av märket Roland Jupiter 4 eller Juno 60.
• En synt av märket Moog Voyager eller Mini Moog.
• Ett PA-system
• En ljustekniker
• En ljudtekniker

Förra året skapade bandet tillsammans med skådespelare en ”BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen spelades i sångarens hemstad Helsingborg, och det är nu DDM (den djefla mannen som är min) kliver in i handlingen på ett extremt perifert sätt: Thomas Öberg och han gick på samma skola och hade samma svensklärare (Helmer Lång, ja den Helmer Lång). Fast helt olika år, så deras vägar korsades aldrig. Synd, för i så fall hade DDM kanske fått stage-dajva lite oftare.

Wikpedia-artikeln om bob hund är läsvärd – och lång. Jag citerar ett stycke om hur bandmedlemmarna hamnade där de gjorde, så att ni får lite feeling:

”Conny Nimmersjö bjöds in att delta eftersom han ägde en replokal. Johnny Essing var skyldig Mats Hellquist 100 kronor, och eftersom Essing inte kunde betala tillbaka pengarna ska han som kompensation ha fått börja repa med bandet […]. Bandet hade svårt att hitta en fast trummis, så ofta spelade Öberg trummor eller så användes en trummaskin. Först efter ett tag tog sig bandet namnet bob hund. Namnet kommer från att några av medlemmarna i bandet satt och tittade på tv, där de såg filmen ”Get a Job” om en tecknad hund som det gick hemskt dåligt för. Hunden hette Bob Dog. Martin Kann blev därefter ombedd att rita en hund, som blev bandets logotyp.”

Just nu uppträder bandet med en ”tragikomisk föreställning” som beskrivs på detta vis:

– Vi testar våra överreaktionsförmågor inför publik. Om vi råkar börja gräla kan vi dessutom ta betalt för eländet, i stället för att på demokratiskt vis tjafsa varandra hålögda i replokalen oavlönade. Sanningen är overkligare än någonsin!

Nu borde jag ju dela med mig av själva musiken också. Det är svårt att välja! Men nåt från Allsång på Skansen blir bra!

Och så en sån därn proffsvideo.

Och så lite intervjuprat!

Det var det!

Och nu till något som aldrig har hänt förut i Julkalenderns långa historia.

[spänningen är olidlig]

Tishorna krympte, krympte, krympte och förvandlades till slut till en liten tummetott som stavas ”tygpåse”. Ja, så tokigt blev det när allt tryckerirelaterat kajkade ihop – men vi kanske kan se på 2022 års Julkalender som ”krigsvintern när inget var sig likt”? Det finns i alla fall några saker som är positiva, och det är att påsens storlek fits all, man kan få ner en boll och sju kilo morötter i den och den är svart så att ingen skit syns också kan den ju vara till allmänt beskådande när man går omkring på stadens gator och torg fastän det är vinter och man har ytterkläder på sig. (Man ska vara positiv!)

Tack till Moa (aka Tjugotvååringen och pumpakarvaren) som skapade trycket i år! Så här ser det ut:

Så … för första gången i världshistorien drar jag inte en lapp ur plommonstopet för att få fram en tishavinnare. Idag drar jag en lapp för att få fram en pås-vinnare!

Fast först måste jag ge en hederspåse till Ökenråttan, som förvandlade HB till BH! Nuuu drar jag … Annapanna!

Lucka 21 – den näst sista i år – kommer i ottan på onsdag. Den är lätt. Tror jag inte.

---

 

Ojoj, embryo är het i dessa dagar!

Två verk i ett och samma bås! Men jag väljer att dra upp Klantarellen här.

 

HÄR ÄR KLANTARELLEN SOM SKA GRÅ TILL KVÄLLEN

TRIO FÖR DOM STORA OKCSÅ DEM FÖR DE SMÅ

skyndra på skyndra på för nu ska klantarellen grå

embryo vad ska du göran det undrar jag nu

yo

danska långdansk det säjer jag nu

får jag följa med får jag följa med

tja det får du hjärna det säjer jag nu

yo

ALLAN KAN FARA MED OKCSÅ DANSKA LÅNGDANSK

vi danskar ändra från särborkvarsvägen till fläkctaren så det grungar i helan användskallelendern

det säjer jag nu yo

FÖR HAHAHA DET GRÅR JU SÅ BRA

FÖR HAHAHA DET GRÅR JU SÅ BRA

FÖR ALLAN SOM GISSLAR PÅ LUKCRAN IDAG

39 kommentarer

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för svåra.

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för lätta.

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att mina julkalenderfacit är för korta.

Men aldrig i livet att jag tycker att mina julkalenderfacit är för långa!

Nu ska vi se här. Egentligen borde jag lägga alla kommentarer i plommonstopet och dra upp några – vilka som helst – för alla hade nog rätt idag, Men och alla kunde lämna både förvirrande och förtydligande ledtrådar.

Zkop fick snyggt med alfabetstemat i luckan:
– Aha! Som en hök slår jag ner på dagens lucka, går igenom alfabetet och kommer fram till … öööh.

(HB:s insatser på tv och film fanns med i bokstavsordning – utom på bokstäverna w, x, z eftersom det inte finns några HB-filmer som handlar om t.ex. zebror och xylofoner. Än.)

PK:
– Jag blir genast misstänksam och anar ugglor i mossen. (För övrigt är min HB-gissning idag en av mina stora idoler inom sitt område. Fantastiskt duktig på det hen gör och i mitt tycke ganska underskattad.)

M:
– Idag är jag nog inte ute och cyklar utan tror minsann att min näsa nosar rätt.

Ett rödgråtet barn:
– Damen på bilden ser väldigt sjuklig ut tycker jag. Kanske behöver lite trolldryck?

Helena:
– HB facetimade långt innan smartphonen var uppfunnen.

Örjan:
– HB:s näsa – ibland långt som  ett kryddredskap. Naturligt, med tanke på ”svärfars” nom de plume.

Smultronblomman:
– Bye Bye! Nu är det strax avgång till årets julfest.

Vem är denna underbara stjärna då?

Birgitta Andersson (f. 1933) är förvisso inte en litterär gigant eller ens känd för några speciellt publicerade bokstäver – men hejsan, vilket komiskt geni med supertalang för pausering och dynamik! Och vilken rasande tur att hon var född när hon var, eftersom både Knäppupp och AB Svenska Ord var i full gång under hennes mest aktiva decennier, t.ex. med

• ”Gula hund”, 1964
• ”Att angöra en brygga”, 1965
• ”Spader, Madame!”, 1969
• ”Äppelkriget”, 1971.

Hennes ”Teskedsgumman” var adventskalendern i tv redan 1967, men det minns inte mitt treåriga jag – jag fick helt enkelt njuta av tv-serien 1973 (gjord i färg, men vi hade bara svart-vit tv) och när den gamla från 1967 sändes i repris när jag var tolv år.

– Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen! fanns inte i manus och heller inte i Alf Prøysens bok, för den repliken hittade Birgitta Andersson på.

Birgitta Anderssons liv är långt (tänk att nästa år blir hon 90!) och brokigt och faktiskt inte alls kantat av skandaler eller braskande rubriker. Hon växte upp i byn Halvfara (mellan Mariestad och Götene), där pappan (som dock inte var hennes biologiska far, visade det sig) hade lanthandel och bensinmack. Det roligaste var när Frälsningsarméns ambulerande orkester kom på besök, för då fick lilla Birgitta en ny klänning och en glass – och hon insåg då att hon ville stå på scen för att ha råd med ännu fler klänningar och glassar.

Hon kom inte in på någon teaterutbildning, men trarajdiraaaaaa (läs ordet med Birgitta Anderssonsk röst). så ordnade allt sig ändå. Tack och lov – annars hade vi inte fått se Hedvigs tv-telefon i ”Från a till ö” eller Tova-Daisy i ”Trolltider”!

Jag har letat och letat och letat och suckat, stånkat samt svurit över allt som INTE finns att se i hennes digra katalog. Just nu finns dock dessa nedanstående guldkorn i alla fall på SVTplay … men bland dem finns inte min favoritsketch. (Och nej, underligt nog är det inte ”Pitt!”.)

Favoriten (som jag har nämnt förut) är från 1963, där Birgitta Andersson i rollen som Milda Münning blir uppbjuden till dans av en massa karlar. De spelas av Lasse Ekborg, Hasse & Tage samt Svante Thuresson – och jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) också är med. Milda-Münning vill inte dansa och tackar därför nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex.:

– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Den har funnits på Youtube, men är borttagen av upphovsrättsliga skäl. (Upphovsrätten tar helt enkelt inte hänsyn till mina behov.)

Så har vi ju ”Husmors filmer” med Birgitta Andersson som värdinna. Det är bioreklam som sägs vara faktainriktad, men som ändå är reklamig. Dessa oerhört populära filmer visades gratis på bio på dagtid – och nog hade jag sprungit där om jag hade fått se Birgitta Andersson äta choklad, klippa filmremsor, suga på Emser och bara i största allmänhet finnas till.

Inledningen ser ut så här – och jag ber om ursäkt, kära Filmarkivet, att jag har fulfilmat skärmen för att få visa er detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)

I ett annat klipp önskar sig Birgitta en VDN-märkning på män, och än en gång har jag fulfimat inledningen! (Se hela klippet här: det börjar efter 34 minuter.)

I en liten sketch talar Birgitta Andersson på ett förtjusande sätt i telefon med någon som heter Lotten, men den som har lagt upp filmsnutten har satt helt fel rubrik på den. (Precis som när man idag i DN har en avdelning som kallas ”kåseri”, men där föregår slutpoäng och innehåll genom att vara övertydlig i rubriken och dessutom ha en avslöjande ingress.)

Men här har vi ju ett reklamklipp som ligger ute till allmän beskådan!

”En torftig visa” från 1963 måste man lyssna på då och då. Jo, det måste man faktiskt. Tänk på konstpauserna och suckarna samt volymkontrollen.

Men nu höll jag ju helt på att glömma – en gång 2014, när var jag på galapremiär, stod jag blott en meter från Birgitta Andersson och Gösta Ekman!

Under hela detta facits tillblivelse har jag funderat på om det finns någon svensk artist eller skådespelare eller nåt annat som jag njuter av lika mycket som jag njuter av Birgitta Andersson. Hennes svärfar Kar de Mumma dyrkade jag i många år, men idag …? Mjäh.

Nänu! Plommonstopsdags! Upp å hoppa, giv vakt och så vidare! Jag drar en lapp som det står … Mamsen på!

Bye-Bye! (Som faktiskt är Birgittas officiella efternamn som gift.)

---

Vad kul – idag har vi en mini-embryo på besök!

på a svarvar vi en juleljusstake

på b svarvar vi en smörkråskniv att smöra kråset med eftersom nu lakcrar det på ordenteligt

det säjer jag nu

yo

---

 

36 kommentarer

Jag är uppvuxen med HB, men kände inte alls till verken, levernet, kontroverserna eller cigaretterna förrän lååååångt senare.

När era beslöjade gissningar dyker upp med ledtrådar och finurliga formuleringar, sätter jag flaggor på dem i mejlprogrammet. Ibland för att jag fattar, ibland för att jag inte fattar och måste analysera. (Eller förstås bara för att Maplestream berättar att han har idrottslektion i basket.) Nyss kollade jag, och jag har tydligen markerat 100 %. Allihop. Varenda en. 

Alltså kan ni alla klappa er lite på axeln och säga ”moahaha, jag har fått Lotten att skratta/rynka pannan/fnissa/tänka/morra”.

Zkop visste tidigt besked:
– Grammatiken är medveten.

Hemul fick mig att skratta:
– Väldigt bra googlingslucka idag, tycker jag. Man kan lära sig inte bara om landskapsmåleri utan även om kypertbindning och farsoter från Kina så här på morgonkvisten.

Och sedan satte Magganini tonen med alla akronymer!
– Vaheterenuigen HD? BB? BC? Nävisstja HB var det man skulle leta efter. 

Ökenråttan hängde på:
Fniss fniss. BCBG är det du far efter, eller hur? Fast HB är väl inte precis nån representant för det?

Magganini:
– Hehe ÖR, skulle man ha kunnat tänka sig ja, men det gjorde jag inte. BB var det, liksom HD. Och BC, men där kan man stoppa in ett et i mitten förr tydlighets skull.

Nina:
– Släkting till den ökända R. B. G?

Örjan gav tips:
– ESC är det korrekta.

Vovamomo tappade självförtroendet:
– Jag har ett par alternativ. Men allt är väl fel, Bb och MJ eller LB.Men allting är väl fel.

Louise associerade till dockorna som vimlar i luckans rubrik:
– På förekommen anledning julstädade jag i en gammal vrå och hittade några dockor av vax och av sågspån. Det var minsann inte igår – vilka favoriter!

Ingela hängde på:
– Jag var väldigt fascinerad av den dansk/svenska dockan, den som Lucien också känner till. Jag minns exakt hur förtrollande den var och vilka lite småläskiga bilder den framkallade i sjuåringens huvud.

Hyttfogden klämde slutligen HB:
– Ha haaa! Nu vet jag vem den där trista karln är! Och det stämmer ju. Något smårutigt finns med i bilden och alla djur ska ha sin chans.

Även Katt fattade:
– Tog ett slag innan  väskan, förlåt poupetten, nej jag menar galletten trillade ned. Det här var i alla fall INTE mannen som slutade röka.

Men dagens mest – för mig – förvånande kommentar serverade Karin:
– Åhåhååå! Hej hopp i hatten! I met Lassie, minsann, eller HB, dårå. Sprang ihop med vederbörande i Strasbourg på 1980-talet. En ganska arg HB.

Va? BERÄTTA MER!

Men vem var det nu?

Serge Gainsbourg (född Lucien Ginsburg, 1928–91) var som sagt ingen kändis för mig … förrän jag plötsligt förstod. Han var ju Frankrikes Lasse Berghagen, Magnus Uggla och Clark Olofsson på en gång!

Under hela min uppväxt såg det musikmässigt ut så här eftersom mina föräldrar visste hur rullbandspelaren och grammofonen sköttes, och vi – jag, Broder Jakob och Orangeluvan – bara lyssnade och trallade:

• På lördagarna spelades Beatles och Elvis.
• På söndagarna spelades Vivaldi, Mozart, Beethoven och Bach
• På vardagarna speldes vad som helst, men väldigt få låtar; samma artister återkom år efter år.

De två vardagslåtarna som gjorde störst intryck var den snabba, roliga Poupée de cire, poupée de son och den uuuuurtrista Je t’aime… moi non plus. 

Ni måste helt enkelt ta på er lurarna eller låsa in er nånstans och lyssna nu. Och replikskiftet ”Je t’aime… moi non plus” är alltså skrivet med flit. (”Jag älskar dig … inte jag heller.”)

Stön-låten ovan, som jag fann helt meningslös (men som ideligen spelades hemma), gjorde Serge Gainsbourg först tillsammans med BB: Bregott Brigitte Bardot. Dock blev henne pojkvän galen av svartsjuka, så Serge spelade in en ny version med Jane Birkin istället. (Sedan gifte de två sig och fick en dotter: Charlotte.)

Alla diggare som inte var små barn som jag, förstod förstås vad som pågick i låten och varför den bannlystes – för hu så hemskt det är med associationer. (Läs gärna mer om hans låtar på Wikipedia, för han hade verkligen annorlunda idéer och konstnärlig skaparsmak.)

Poupée de cire, poupée de son är (håll i er nu) den låt som vann ESC (även kallad Europa-mellofinalen) 1965. Oh, som jag trallade denna låt så fort den dök upp. Fortfarande sitter texten som en smäck – den som handlar om en vaxdocka (en sån som finns på Madame Tussauds?), vars hjärta är inristat i sånger. Dockan undrar om hon är bra eller dålig eller bara en docka som ser livet i godisrosa. Till sig själv säger hon ”vad är det för mening?” och lovar att hon en dag ska leva utan att vara ”rädd för pojkarnas hetta”. Här är den!

När vi nu är inne på ESC, kommer jag att slösa massa facit-plats (tur att detta inte är en trycksak) på en annan av Serges finallåtar i ESC: Boum badaboum. Jag tycker verkligen att ni ska trycka på play och lyssna och analysera. Kolla, jag har till och med ansträngt mig och översatt franskan här nedan!

Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Innan du spränger allt

Avant de faire tout sauter
Boum boum
ge mig tid att älska
Laissez-moi le temps d’aimer
Badaboum
lämna mig ännu vid liv
Laissez-moi encor la vie
Boum boum
Minst tusen och en natt

Au moins mille et une nuits
Badaboum
 Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
lämna mig ännu vid liv

Laissez-moi encor la vie
Boum boum
Minst tusen och en natt

Au moins mille et une nuits
Badaboum
lämna mig tusen och en dagar

Laissez-moi mille et un jours
Boum boum
före nedräkningen

Avant le compte à rebours
Badaboum
 Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Om mina dagar är räknade

Si mes jours me sont comptés
Boum boum
vill jag inte bara älska

Je n’veux pas seulement aimer
Badaboum
Om det finns andra paradis
S’il est d’autres paradis
Boum boum
vill jag även lära känna dem

Je veux les connaître aussi
Badaboum 
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Om det finns andra paradis

S’il est d’autres paradis
Boum boum
vill jag även lära känna dem

Je veux les connaître aussi
Badaboum
När jag har provat allt

Quand j’aurai tout essayé
Boum boum
kommer jag att gå utan ånger

Je partirai sans regret
Badaboum 
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
låt mig leva lite

Laissez-moi vivre un peu
innan jag tar mig själv av daga
Avant d’me faire la peau
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum

Min analys är halvfärdig:
Galet. Intressant. Vågat. Modernt. Konstigt. Bang, en boomerang.

Ni kanske vill lyssna på Serge Gainsbourgs bidrag White and Black Blues i ESC 1990 också? Klicka i så fall här! Ni kanske även vill stålsätta er och titta på en samling av hans mer skandalösa framträdanden i tv? Se till att ha någon att hålla i handen och kolla här.

Ni som inte har kraft att kolla på alla hans stolleprov i klippet ovan, ska veta att folk som skapar skandaler eller rubriker i Sverige är en västanfläkt jämfört med Serge Gainsbourg. Han må ha skrivit otalet låtar och haft ett oerhört stort inflytande på popmusikens utveckling, men satan i gatan vad han var kontroversiell. Hur kan man vilja vara så himla … eh, störig … att man skriver om incestuös kärlek till sin dotter Charlotte – en låt som dessutom spelades in tillsammans med dottern? Jaja, det var ju andra tider förstås – konstnärer hade större frihet dåförtiden och det verkar (idag) som om dottern inte tyckte illa vara. (Håller jag månne på att bli gammal och lättkränkt?)

Serge Gainsbourg dog tvärt, blott 62 år gammal, i en hjärtattack – säkerligen påskyndad av ett inte helt sunt leverne. Hans grav är mycket omhuldad och välbesökt.

Har vi någon som är sugen på en ännu (!!!) osynlig tischa? Jag har plommonstopet i knät, och jag rör med van hand om och … drar … Luslina!

Lucka 17 kommer i ottan på lördag morgon!

 

---

Oh dear, embryo måste ha åkt på semester – yo, boum badaboum boum.

27 kommentarer

Ja, hörni. Vad ska man säga? Kanske blott att kommentatorsbåset den 11 december 2022 slog rekord i finurligheter, humor och intelligens?

Översättarhelenas (hon som är på Nobelmiddagar numera) allvetande kalenderroll har nog tagits över av duon Flygbengan och zkop (med gement z), medan läktarn som idag inledningsvis var full (av särskilt PK), långsamt tömdes ju längre dagen led.

Ytterligheterna som klev in i båset på förmiddagen, var dessa:
1. PK:
– Jag blev så förvirrad av denna lucka  att jag inte vet om jag hittar upp på läktaren ens.
2a. hakke:
– Jag har en halvintelligent gissning […] bröderna Karlsson  […]
2b. Flygbengan:
– Jag tycker att hakkes gissning verkar helintelligent.

Parentes!
(När jag ska publicera era gissningar här, drabbas jag alltid av vånda och ånger eftersom jag måste välja några här och där. Förtvivla icke, ni onämnda – ni har lika stora röda flaggor i kanten som de andra!)

CtLDPT kan sina Ebba Grön-medlemmar:
– Jag är inte basist, men … eller jo det är jag ju faktiskt, men det kan man ju inte säga i det här landet

Brid kommenterade embryos ledtråd (se längst ner i dagens facit):
– Jag tar fasta på jordgrubblarsmarmeladen och placerar mig på läktaren.

Rosman fick tillfälle att stolt sträcka på sig:
– Äntligen fick man nytta av sina studier. Och då talar jag inte om min tråkiga ekonomexamen, ej heller om min master i miljöstyrning utan om mina militäranknutna  studier i främmande språk och realia i kombination med tjock och go litteratur. 

Även Mamsen vet hur tjocka HB:s böcker är:
– Själv renoverar jag fasaden. Lägger tegelsten på tegelsten. Resultatet blir nästan brottsligt snyggt.

Hemul var på basketmatch (!), men kom tillbaka och mindes att …
– … den där exkartografen, han var visst på smekmånad i mer än fyra år!

När embryo återvände och meddelade att ”morran har en ärtificiell diligens i köket som kan proppa proppkorn utan frisyrolja”, gick det åt pipsvängen för Magganini:
– Jag tänkte skriva nåt om att man ska vara snäll, alltigenom snäll. Alla borde vara det. Men så kommer embryo och man skrattar omkull och tappar koncepterna i stället.

Och så måste vi ju alla få se Hannoias bidrag, som är en freudiansk ledtråd.
Men nu till svaret! Giganten med tegelstenstjocka romaner är giganten bland giganter.

Fjodor Dostojevskij (1821–81). Jösses jävlar, om två år är jag lika gammal som han var när han dog. Och inte en enda tegelsten har jag klämt ur mig. 

(Plötslig insikt. Tegelstenar is not my cup of tea. Jag vill ju bara skriva lättsamma blogginlägg och kalenderluckor.)

Tillbaka till HB nu! Livet var inte vid någon tidpunkt lätt för den unge Fjodor: barndomen var fylld av hemskheter, skäll, prygel, ovänlighet och en mor som dog när han var i tonåren. Och inte blev det bättre med tiden. Den svenska Wikipediaartikeln behöver en kärleksfull redigerarhand på samma sätt som Fjodor hade behövt lite vänliga puffar i rätt riktning:

”Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far.”

Jag vet inte hur det gick till förr i tiden när 24-åringar som Dostojevskij hann skriva manus, hitta en förläggare och sedan bli publicerade. Likadant var det med Harry Martinson, som gick till sjöss, blev luffare och skrev dikter som han vid 24 års ålder gav till ett bokförlag – och så var den karriären utstakad, klappad och klar. När Dostojevskij var 28 år deltog han i en socialistisk studiecirkel, blev arresterad, utsattes för en skenavrättning och blev skickad till Sibirien för fyra år i fångläger och sex år i landsförvisning. Därefter blev han en fri, om än noggrant övervakad, människa. Som skrev, skrev och skrev.

Dostojevskij blev i tur och ordning spelberoende, änkling, epileptiker, tjuv, make, kartograf, äktenskapsförbrytare och far … samt djupt beundrad. Att han fick en krater uppkallad efter sig på Merkurius (Dostojevskijkratern) är förstås helt självklart i sammanhanget.

Jag har blott lyckats läsa en hel Dostojevskij – ”Brott och straff” – men det var i min glada ungdom när jag behövde skryta om dylika tilltag. Ni som känner er lockade behöver inte ens besöka biblo, för väldigt mycket ligger öppet och fritt för läsning på nätet.

Wikipedia:
Brott och straff
Krotkaja

På runeberg.org finns dessa verk på svenska:

Arma människor
En skriftställares dagbok
Vita nätter

Apropå ”Vita nätter”, är det kanske faktiskt så att ni alla måste titta på den här scenen ur den helt orelaterade filmen med just detta namn. Steppdansören Gregory Hines och balettditon Michail Barysjnikov är helt fenomenala på var sitt vis. 

Men nu några ord om AI – påfundet som tillverkade delar av (men sannerligen inte några av ledtrådarna) lucka 11. Jag har nämnt denna (skrämmande) uppfinning tidigare, men försöker att inte bli orolig för att min [obefintliga] karriär ska raseras.

Skrivrobotar började bli användbara runt 2015. (Människor som skriver som robotar har däremot funnits längre.) En textrobot är därmed datorprogrammet som genererar en text. (Det finns även för bilder.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett tok-Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift. Nu funkar AI-chatten även okej på svenska, vilket jag fann när jag testade igår. Jag testade och skrev här en rubrik som jag tänkte skulle locka roboten att lägga ut texten. Så här svarade den:

Det gick ju inte alls. Så jag testade en engelsk robot istället, samtidigt som jag passade på att stoppa in några fler ord och HB:s namn som krydda.

Jag skrev några andra, ganska mesiga frågor, fick några urmesiga svar och byggde sedan luckan på dem. AI:n har ju ingen hjärna, så den är lite klantig. Se här vad den skrev när jag frågade vad Ebba Grön är (eftersom en av medlemmarna gick under smeknamnet ”Fjodor”). Läs och förundras över både språkliga och faktamässiga fel.

Textautomaten kan alltså idag

• skapa dialoger
• redigera
• manipulera texter
• svamla och skriva ren rappakalja.

Ungefär som jag, dårå.

Men nu hej och hååå, är det dags för den sjätte dragningen som ger någon en osynlig tisha! (De är beställda! De kommer!) Jag har plommonstopet i knät, jag har lapparna på plats, oj vad många – tror inte att jag behöver ta ut en enda idag – och jag draaaar … (spänningen är inte alls olidlig för ni kan hoppa över allt dravel som jag häver ur mig här och gå direkt till det fetstilade namnet) … Niklas!

Några timmar senare:
OJ! Hm.  Eh. Niklas vann ju en tröja häromdan bara, och eftersom man sällan kränger på sig två tröjor samtidigt kom han själv på den lysande idén att låta embryo ärva den ena! Alltså vinner embryo! (Att inte plommonstopet knorrade när jag gjorde fel är ju upprörande.)

Lucka 13 kommer i ottan på tisdag!

 

---

Vi kan kalla den här avdelningen för ”embryos understreckare”!

herregudrun farran du måste stjälpa mej det säjer jag nu

yo

jag grår under under den här kallelendern: ingen lukcra liknar den andra okcså är dom lika ordmögliga

vad irrar du om embryo det undrar jag nu: ser du inte att jag är uppdragen

yo

du är ju iallafall beläst okcså berest kan du inte gissla det undrar jag nu: hela lukcan är full av gråtor

nej nej jag har obsalut inte tid jag måste sågra till dom här jubelåsnorna till jubelrubban det säjer jag nu

yo

sträng dörren till snikcerbroa när du grår ut det säjer jag nu

takc för ingenting det säjer jag nu: pappskrälle

yo

då käkrar jag upp den här kallelendern till fruktrost det säjer jag; nyrostrad lukca med jordgrubblarsmarmelad det säjer jag nu

det låtrer grott det säjer jag nu

yo

---

Bonus!

När jag bad en AI tillverka ”basketball in an armchair, oil painting 19th century”, serverades jag på tre sekunder den här.

28 kommentarer

Ujuj, här var jag och rullade hatt hela fredagskvällen medan alla i båset jobbade hårt med lettrådar och delfiner samt städer på Sri Lanka. Och sedan fastnade facitet i vinkelvolten eftersom jag helt sonika somnade. Men nu!

Klatjofs, sa det i ottan när Flygbengan med en fiffig akronym visade var skåpet skulle stå:
– Idag skall zkop och jag ut och långköra i vinterväglaget. Som tur är har vi ACC (adaptiv farthållare) i bilen så det ska nog gå bra.

(Själv påmindes jag där och då om att inte blott hakke vill ha inledande gemen. Även zkop är på det viset.)

Pysse länkade till Asimovs prat om framtiden, medan Hemul listigt nämnde både Hal och 2001:
– Hm. En hal typ kan man tro, men ändå en av favoriterna från min ungdom, för sådär tjugoett år sen … eller kanske lite mer, när jag tänker efter.

Örjan lutade sig mot ledtråds-Ninja-Malin:
– Undrar vart Ninja flyttar idag?

Magganini höll inte med mig alls:
– ”Googlingsvänlig” sa hon. Hmpf. Jag som konstaterar att det här var osedvanligt googlingsomöjligt.

KerstinB, Smultronblomman och Magganini var där med dykningsassociationer (eftersom HB var dykfantast), medan Ardy nämnde verket som på ett lurigt sätt nämns i luckan (”Möte med Rama”):
– Rena rama…. igenkänning från yngre år.

Jag kan ha fel, men det känns som om alla till slut faktiskt var på banan! I så fall: hurra!!! (Om jag misstar mig, får ni gärna berätta om era blåsippor i kommentarerna.)

Men nu till svaret! Nittioåringen, som mycket väl kunde ha klivit ut ur fönstret, var matematikern och fysikern samt 2001-författaren som de flesta faktiskt känner till på något sätt.

Arthur C. Clarke (1917–2008, inte 1987 [se nedan]) heter enligt mig just så. Men hu, vad svårt det var att hitta information om honom i de gamla tidningsarkiven. På SvD.se/arkiv och DN.se/arkiv ploppade blott tre artiklar ur modern tid fram. Jag testade mig fram och konstaterade att karln i svenska medier under hela sin livstid omväxlande hette

• Arthur Clark
• Arthur Clarke
• Arthur C. Clarke/Arthur C Clark
• C. Arthur Clarke
• C. Arthur Clark
• Arthur Charles Clarke.

Jag trodde förresten att jag hade hittat ett scoop. Men nej. Överallt nämns att Clarke blott var gift en enda gång, att han var gay och att han inte hade barn. Och så stöter jag plötsligt på detta i N.Y. Times arkiv! Är det månne en hemlig fru som har dött?

För först utbildade Arthur C. Clarke sig (matematik & fysik), sedan tänkte han till och började sia om framtiden – som han såg den. (Faktum är ju att framtidsutsikter inte är särskilt intressanta förrän de jämförs med nutiden kanske 40 år senare.) Bilden här ovan är från en filmsnutt från november 2007, och det är rysligt intressant att lyssna på medan man försöker läsa boktitlarna i bakgrunden. Själva lucka 9 tillverkades med tanken att Arthur C. Clarke satt just där och regisserades av en stingslig människa som tyckte att Clarke var ostyrig på så här på gamla dar. Och alldeles för rolig; vetenskap är ju inte kul.

Här kommer ett klipp från 1964:

Vår HB har fått ge namn till steroiden, nej asteroiden ”4923 Clarke”, och denne gigant har även gett sitt namn till  dinosauriearten Serendipaceratops arthurcclarkei.

– No big deal, tyckte Clarke, men jag tror att han hoppade av glädje på insidan.

Men hur var det nu med hans dödsår?

När vi redaktörer på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

En granne till Arthur C. Clarke ringde plötsligt till redaktionschefen på NE (innan vi hade upptäckt felet) och sa att han – Arthur – i alla fall på håll såg helt levande ut.

Tyvärr kopierade sedan redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Men nu har vi väntat länge nog! Tänk att stå här i morgondiset och röra bland lapparna i stopet. Jag drar en och på den står det … (den där ellipsligaturen är inte mycket till trumvirvel) … (så därför tar vi en till) – Pysseliten! Den osynliga t-shirten är dock fortfarande jätteosynlig!

Lucka 11 kommer i ottan (nåja, kanske vid halv åtta) på söndagsmorgonen!

24 kommentarer

Välkomna till musikhörnan på Facitavdelningen! Ta på er hörlurar och njut!

Först rasslade hakke in i lucka 7 och satte tonen:
– Jag nynnar och nynnar.

Nina, Christine, Loooooooo och Åsa HL nynnade med, medan några andra stackare verkligen inte alls ville hänga på. AnnaH utbrast:
– Vadå nynna?

PK förvirrade mig – tänker han månne på Kal P Dal? (Det är nästan så att jag hoppas att jag har missat en ledtråd här.)
– Många olika egenskaper på skor, men färgen då. Vilka färger ska skorna ha? Jag gilla blåa skor.

Pysseliten inledde (hoppas jag) en trevlig tradition där hon rabblar nya lärdomar:
1) Det var Robban Broberg som sjöng ”Vatten, stan ör full av vatten” – inte Björn Skifs.
2) Dojor stavas med ett j.
3) Imelda Marcos ägde många skor.
4) Pendeltåget och Eiffeltornet har lika många stavelser.
5) Om man googlar fraser från dagens lucka hamnar man hos SMHI eller Ola Magnell.
6) Jag är tondöv: tril-la-lu!

Men nu till svaret. Skoinnehållet skulle kunna relateras till en viss ”Dressed for Success”, men det är ganska långsökt.

Hemlisbloggaren i lucka 7 var alltså Marie Fredriksson (1958–2019) – Halmstadstjejen, Halmstadstösen, Halmstadsflickan och allt vad tidningarna kallade henne i inledningen av karriären. (Jag har rotat i tidningsarkiven för att hitta nåt spännande, men ack nej. Allt var helylle.) Tidningarna kunde ha kallat henne Gun-Marie också, för det hette hon egentligen.

Från början var det meningen att Marie Fredriksson skulle bli sångpedagog, men när hon bestämde sig för att sjunga i källarband och hoppa av skolan istället, sa alla – inklusive föräldrarna – bara ”jamenvisst, självklart”. Hon hade en 200 stadsband att välja mellan eftersom Gyllene tider (Halmstadskillarna, Halmstadsgrabbarna, Halmstadspojkarna) fick alla att börja lira.

Då – i början av 80-talet – approcherade Per Gessle henne med pepping och allmän uppmuntran för att han tyckte att hon skulle ge ut en egenskriven platta. Jahapp, okej, sa Marie, och ut kom ”Den sjunde vågen” … och så fortsatte karriären med Roxette. Videon Neverending Love kom 1986, och nyss tittade jag storögt på den och funderade över vart tiden tog vägen och hur det kommer sig att videon har den handling som den har. Är det ett caféprogram i inledningen?

När jag rotade i arkiven står det som sagt inte ett jota om syndigt leverne eller ens en parkeringsbot. Marie turnerade världen runt med Roxette, skrev egna låtar och bara levde livet.

I en chatt-intervju med Per Gessle anar man deras personkemi i två enkla meningar:

Frågeställare: Är det du som skriver alla låtar?
Per Gessle: Nej, Gun-Marie skriver ungefär en låt eller två per platta. Hon är hemskt lat.

Jag kommer av outgrundlig anledning ihåg ett replikskifte i tv4:s morgonprogram, där Marie Fredriksson berättade om karriären och alla resorna och hur det var att vara en gigantisk popstjärna. Journalisten ställde en såndär ”hur & egentligen-fråga” som jag tycker så innerligt illa om. Hon sa:

– Marie Fredriksson. Hur rik är du egentligen?

Jag tycker att alla idrottare och Mellovinnare som ideligen får denna fråga ska börja svara helt  uppåt väggarna:

– Hur viktig var den här segern egentligen?
– 23.

– Hur viktigt var det att boken mottogs väl? Egentligen?
– På en skala skulle jag säga 17,5.

Men Marie tog bara ett djupt andetag och sa lugnt:

– Tja. Svårt. Men om jag ska köpa nya gardiner eller möbeltyg, tittar jag liksom inte på meterpriset.

Så kom då den 11 september 2002, när Marie Fredriksson föll omkull hemma och fick en allvarlig hjärnskakning, som visade sig vara en hjärntumör. Från detta minns jag (det är väldigt sporadiska och synnerligen oviktiga saker jag minns när det gäller just detta ämne) hur Per Gessle någon vecka senare i någon tidning skrev en text om cancerbeskedet, där han drog en parallell till den 11 september 2001 (attacken på WTC i N.Y.) och att han svor i stil med ”detta jävla datum”.

Tyvärr kom Marie sedan inte tillbaka med full sångkraft, även om hon gjorde många framträdanden – ofta sittande på scenen precis som Monica Zetterlund. Och i morgon är det tre år sedan hon dog.

Men nu ska vi faktiskt sjunga. Ta varandra i händerna, bläddra ner till sångtexten som jag lägger upp nedanför – och sätt på en av dessa ljudillustrationer. Sjung med.

1. Marie sjunger Tro till rörlig bild och gör det så vackert så.
2. Den djefla mannen tar fram gitarren och sjunger helt orepeterad Sko-låten. Blir glatt överraskad.

1.

2.

 

Japp, det är kul när det är roligt.

Det var det!

Plommonstopet överlevde helgens resa ner till Skåne, men (ni skulle ha varit med!) vid ett amningsstopp (ett barnbarn var med på vift) öppnades bakluckan med en sån kraft att plommonstopet och lapparna – de år efter år återanvända namnlapparna – trillade ut på en nattsvart snögloppsparkeringsplats. Oigenkännliga slängdes de sedan relativt odramatiskt i en liten papperskorg. Några av dem hade till och med varit med sedan 2005. Så nu är lapparna nya, hårda, fräscha, datorutskrivna och rätt trista. Men de funkar! Jag drar en …

Dammråttan!

Lucka 9 kommer i ottan på fredag morgon!

---

Bonus igen: jag är svårt förtjust i embryos förtvivlade sökande efter rim och reson i luckorna.

nej morran nu ger jag upp den här användskalendern är ju helt hopplös att lösa: jag finner inga ord jag kännrer mej så ordbildad det säjer jag nu

yo

gråtorna är svåra som grälativitetsteorin det säger jag nu

yo

men slutra att gissla då embryo om det är så omögligt

det är svårare än så: nu är det en skomakrare dom vill komma åt

okcså det finskc ju meloner av dom

du får väl gurgla

nej det är fuskc jag spelar rent spel: men det är svårt

det är inte bara att ställra in skorna okcså tro att man hittrar den där skomakraren

det kanske är en stövelknäkct det undrar jag nu

yo

27 kommentarer

Under den femte luckans klurande i båset, irrade jag runt i ett spögregnigt Lund. Jag försökte läsa era kommentarer på Norra Fäladen, på Östra Torn, i Nöbbelöv och på Södra Esplanaden samt inne på biblioteket. Det gick helt åt pepparn; mitt stora följe tjoade att jag sinkade dem när jag envisades med att  stillastående stirra tomt framför mig eftersom jag inte förstod mer än en bråkdel av alla era lettrådar.

Men sedan klarnade dimmorna!

Zkop var en av många som av nån mysko anledning nämnde bl.a. ”skog”:
– Efter ännu en kopp kaffe önskar jag framställa några spörsmål. Almar, granar, hela skogar?
Aku:
– Fnissar gott åt alla ledtrådar men ser jag skogan för alla trän?

Ninja i Kotteskogen:
– Langt om länge är det väl dags för en ny lettråd? Sådär ja, då var den lämnad.

Maplestream konstaterade torrt att en av kommentatöserna är på språng:
– Ninja har flyttat igen.

Dina försökte hinta:
– Under min skoltid var jag mer än en gång i HBs trappuppgång. Fast då bodde ju inte HB där längre. Fast, igen, då kanske man måste detektiva lite för att veta var jag gick i skolan.

Detta löste Ökenråttan på två röda sekunder:
– Du gick i en skola mittemot ett hus där vår yngste son hade en lägenhet, Dina.

Och hakke var som vanligt – med torrt på fötterna – misstänksam:
– …jag antar att det är en luring och att originalet har ett annat tonfall. 

Örjan lyckades lista ut att kvinnan på den onödiga bilden faktiskt dog på femte luckans dag: den 5 december. Skarpögt, men … en ren slump! Jag önskar så att jag hade lagt märke till det!

Men nu till svaret. En känd Lange som blev en ännu kändare Lang …

Dagmar Lange (1914-91) skrev under pseudonymen Maria Lang traditionella pusseldeckare med poliskommissarie Christer Wijk i täten. Hennes hemstad Nora fick heta Skoga och i böckerna finns detaljerade beskrivningar av gator, kvarter, gårdar och personer. Listigt, för inget beskrivs lättare än just verkligheten.

Men från början var hon blott rektor och lärare i svenska och historia, och lyckades även trots erbarmligt skral kassa skriva en avhandling om den gamle filosofen Pontus Wikner. Denna avhandling fick alldeles fantastiska recensioner och omdömen, vilket gav Dagmar Lange idén att börja skriva deckare.

När deckarna publicerades (en bok per år) fick de till en början lovord och alla läste dem. Varje boksläpp föregicks av pukor och trumpeter, uppträden och fanfarer. Dagmar/Maria var med på noterna och verkade gilla uppmärksamheten. På Norstedts gnuggade man händerna och tjänade – liksom författarinnan själv – storkovan. Hon var med i debattprogram i tv och ställde upp på författaraftnar och hemmareportage och var helt enkelt i ropet överallt och hela tiden. Med tiden blev recensionerna sämre, och intresset för henne avtog lite.

Men ingen vet hur det kom sig att hon sedan 77 år gammal dog helt barskrapad. Vad hade Krille (Christer Wijk) sagt om det?

Apropå ”Krille”, så var stilen i luckan en något forcererad stockholmsslang som kom direkt ur en av Langs ungdomsböcker om Katja. De finns förresten hos Litteraturbanken: Akta dej, Katja (1971), Hjälp mej, Katja (1972), Jan och Katja jagar jultomten (1975) och Jan och Katja jagar en kista (1977).

Jag rotar vidare i arkiven som vore hennes liv en deckare om en kvinna som lever dubbelliv. Som 35-åring höll Dagmar (som hon ju kallades) en liten föreläsning om hur det kom sig att hon hade valt att skriva om mord – varför inte en flott juvelstöld? Ungefär så här står det i SvD:

– Nä, det duger inte med nåt annat än mord i deckare, sa hon. Läsaren får en omedelbar lust att hjälpa polisen att ringa in brottslingen. Mord är också psykologiskt intressantare än stöld. En hederlig deckare måste innehålla många små pyssliga mord!

Dagmar Lange berättade även att hon bara skrev på nätterna, att hon hade en rejält genomarbetad disposition samt att bokens teori måste vara lika noggrant prövad som en vetenskaplig hypotes.

– Det roligaste är att planera, för då råder skaparyra. Sedan är det bara hårt arbete, där mitten av boken är värst. Då är man ibland så trött på sina figurer att man får lust att göra av med någon av dem utan egentligt skäl. Just därför dyker nya mord upp i mitten hos utländska författare; deras otålighet måste få utlopp!

Intressant. Tydligen var Dagmar Lange dessutom så rolig på scen att publikens skrattsalvor var bedövande.

Jag har bara läst Katja-böckerna (när jag på 1970-talet var inne i min Enid Blyton-period) och var sisådär halvförtjust i dem. Men nu när jag lär mig mycket om Langs vuxenböcker och förstår att de är fulla av humor och finurligheter måste jag ju ta mig i kragen och be stadsbiblioteket ramla ner i magasinet och hämta upp några dammiga gamla deckare åt mig!

Men hallå, Plommonstopet! (Som är med mig på resan till Lund och i detta nu ligger framför mig på hotellsängen. Full med lappar. Prioriterade jag hatt framför basketboll denna gång? Ja.) Idag blir det tvåååå vinnare!!!

1. Niklas
2. Kråkan (som ju borde få två eftersom han inte fick nån förra året!)

Den fortfarande osynliga tishan kommer så fort den har framkallats!

Lucka 7 kommer i ottan på onsdag!

---

Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!

jag blir alldeles företvivlad morran dom här lukcrorna är helt omögliga att öppna

men gråt inte embryo det är ju bara en lekstruva

lekstruva: du vet inte vad du säljer: det handelar ju om tetröjor: det här är på bloderligt allvar

tetröjor det undrar jag nu

yo

då är det plättlätt: gissla på en tesort: finskc det någon mer lertråd det undrar jag

nej det är bara latrin alltihop

då kan du gissla  på vadsomhelst det säjer jag nu: latrin är skitsvårt ursäkta franskcan

då gisslar jag på örtte med kramomill eftrersom det är ordbegripligt grott det säjer jag nu

yo

27 kommentarer

Facitavdelningen slet hela lördagen och lade facit både i blöt och långbänk eftersom det var så rysligt mycket som skulle knådas, jäsa och filas på. HB är nämligen en gigant på alla håll och fronter.

Listig som få var idag Ninja, som obemärkt bytte sitt nick/alias/namn till ”Ninja från Högdahlen” (där för övrigt Skebokvarnsvägen slingrar sig fram). Hon var sprudlande i sina ledtrådar om bl.a. honungens läkande egenskaper, knusende ro, chokladkaka och HB:s (samt Maplestreams) vurmande för vaccinationer.

Samtidigt satt embryo och vred sina händer:

embryo har du löst gråtan det undrar jag nu
yo

nej herregudrun det är omögligt

det är en evighetsmaskin vi kommrer hållra på såhär ända tills kallelendern går till ända: lukca efter lukca efter lukca

ellrer iallafall till lukcia det säjer jag nu

yo

Hannoia visste däremot besked:
– Arm i arm med moster Kompott går moster Komplott och smider planer och äter barn m.m.

Ökenråttan betonade det faktum att en av luckans ledtrådar ju inte ens var skymd eller luddig utan bara stod där rakt upp och ned i sin glans, samtidigt som hon stoppade in en annan ledtråd:
– Och Matilda nämns vid namn, rakt av så där. Vad kallen heter får vi väl gissa då.

Kråkan hängde på med en referens till HB:s mer förvånande karriärsteg:
– Jag hoppar från läktaren och siktar på plommonstopet, man lever ju bara två gånger.

Rosman klev in i båset fem itolv och deklarerade att han visste svaret, samtidigt som han sammanfattade ledtrådarna:
– Inte läst ett jota av denne. Men tror jag förstår. Choklad och Matilda, norsk kompott. 

Men nu till svaret. Hur i hela friden hann karln ens andas? Eller är det vi (vanligt folk) som är slöa?

Den som med lite svårighet gömde sig i lucka 3 (det var ju så trångt) var norskättlingen Roald Dahl (1916–90). På bilden ovan är han 38 år gammal och redan ganska trött, ser det ut som. Han var nygift och blivande far, men hade så mycket erfarenhet från så mycket att det är svårt att reda ut allt.

I skolan briljerade han i massa olika bollsporter (sådant gillar ju jag), samtidigt som han inte trivdes särskilt bra. Han var fylld av rättspatos och så ung han var, ändå vansinnigt arg på hur barn (och han själv) behandlades i skolan – särskilt vad gäller aga och kollektiv bestraffning.

Hade han gått i skolan 2022, hade han fått nån slags diagnos, men på 1920- och 30-talen var hette det bara att han var ”ett hopplöst busfrö som skriver som en kratta och hela tiden använder fel ord”.

Efter skolan tog han värvning och deltog under andra världskriget i så mycket äventyrligt att allt låter precis som Biggles, Jakten på den försvunna diamanten, The Talanted Mr. Ripley, James Bond och Gremlins på en gång. Då är det inte så underligt när man hör att det var Roald Dahl som skrev manuset till Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” och att Spielbergs ”Gremlins” bygger på en barnbok som Roald skrev redan 1943.

För er som inte har läst Roald Dahl kan det vara ett spännande äventyr att göra det nu, när diskussionsvågorna går höga om barnbokens eventuella överlevnad.

Roald Dahs dotter Tessa Dahl berättar detta om sin faders arbetsdag, och jag tror att ni kan läsa den jämförelsevis enkla engelskan:

”I think he loved the hut most of all. He never thought he’d write anywhere else… There was an equilibrium there. He had a routine. Every single day of his life was the same. He got up at the same time, he took the children to school, he made his thermos of coffee, he answered his letters, he went up to the hut, he worked to a certain time, he listened to The World at One, he had his Bloody Mary, he had his second Bloody Mary, he had his lunch, he had his nap, he watched the horse racing, he put on his bets, he got up, he took his coffee back to the hut. He was up there till about quarter to six. He’d start sniffing the scotch at six, then he’d either drive up to London or he’d have supper at home, then he’d take the dogs out they’d go out and pee and he’d go to bed. Imagine disrupting that.”

Okej. Hans tid avbröts nog aldrig av barnomhändertagande, opackade gympapåsar, matinköp eller bränd ärtsoppa på spisen. Han satt i ett litet stenskjul i trädgården och skrev och skrev och skrev och sov lite middag.

Här kommer ett kladdboksblad som tillhör Roald Dahl från tiden när han jobbade med ”The BFG” (The Big Friendly Giant, Stora Vänliga Jätten [SVJ]). Kolla hur han arbetar sig fram till nypåhittade ord!

Ja, det är lite svårt att läsa. Så här kommer en renskriven version!

Idag säger surmagade recensenter att Dahl var rasist och olämplig på massa olika sätt och vis eftersom han ju skrev sina böcker i en helt annan tid. Alla som kände honom betonar tvärtom att han var en hyvens människa – även om han inte var en så närvarande pappa.

Roald Dahl fick 1990 en fin vikinga-begravning med alla (de ännu levande) barnen närvarande. Med sig i kistan fick han biljardköer, väldigt fint rödvin, choklad och blyertspennor (HB) samt en cirkelsåg …

MEN NU SMÄLLER DET! Vi har ju massa, massa namnlappar i plommonstopet! (Fast ännu ingen tisha. Jag verkar inte kunna hitta inspirationen till den förrän Julkalendern verkligen sätter igång.)

Jag rör om, jag rör om, jag pillar loss en liten sliten lapp från det spruckan fodret och läser: Ingela! Tadaaa!

Lucka 5 kommer i ottan på måndag morgon! Nu önskar jag er en vilsam söndag med massa solsken i blick. (Själv ska jag köra 60 mil i bil. Örk)

26 kommentarer

Välkomna ska ni vara allihop!

Här på Facitavdelningen har vi jobbat hela dagen för att få till nåt vettigt … men vi börjar väl som vanligt med blandade småhopp från kommentatorsbåset?

(Nej, jag publicerar inte alltid den som har gissat rätt först. Dels för att det är hopplöst svårt eftersom ni är så bra på att lämna obegripliga ledtrådar, dels för att det blir trist och enahanda att göra så. Basta.)

Klockan fem i tolv lade jag ut ledtrådarna ”Jakob, Lea och Rakel”. Då accentuerade jag förstås bara det som Kerstin B. redan hade basunerat ut:
– När jag var liten tyckte jag för övrigt att Rakel och Lea var de fulaste namn jag kunde tänka mig. Rakel låter tråkrakt och Lea låter elakt.

Jag hoppas att M liksom jag tänkte på melodin till ”Broder Jakob” när hen skrev:
– Nynnar en melodi och allt känns lattjo lajban.

hakke kanske inte visste svaret, men han hade ju rätt:
– Om det inte är Rakel utan tvärtom så kan det ju vara snedel, eller orakel.

Halva båset kan rabbla Jakobs söner, vilket vi har avhandlat flera gånger tidigare här i bloggen. Det är väldigt användbart! Kolla vad Niklas kan:
– Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Jag rekommenderar alla läsare att lära sig just detta. Kanske träffar ni t.ex. Cecilia N., Ökenråttan, Niklas eller Orangeluvan och kan tjoa namnen i korus!

Jossilurens hade tack och lov fel som vanligt:
– Svett rimmar ju på lätt och mint rimmar ju på fint, så därför är jag helt övertygad om att Lotten försöker finta oss och att dagens HB är Orlando Bloom!

Men nu till svaret. Är det Cher?

Margaret (inte Margret som liksom Ingmar Bergman istället för Ingemar Stenmark) Atwood är i Julkalendersammanhang något så ovanligt som en nu levande författare, född 1939. De flesta vet att hennes titel är ”författare som inte har fått Nobelpris än”, men hon är har i alla fall tilldelats CC, OOnt, CH, FRSC och FRSL – akronymer som för mig är lika begripiga som nånsin börsnoteringar. (Men dessa titlar betyder att Atwood har fått välförtjänta priser för sitt skapande, och de nämns överallt.)

Lilla Margaret bodde med entomologpappan och dietistmamman samt två syskon i Canada, och gick inte i skolan förrän i 12-årsåldern eftersom pappan var tvungen att resa så mycket pga. sitt yrke.

– Vänta, va? sa jag så långt kommen. Va? upprepade jag, och ställde tre frågor.

1. Måste entomologer resa omkring jättemycket?
2. Var mamman verkligen dietist – på 1930-talet?
3. Huuuuur kan man inte gå i skolan förrän man är 12?

Svaren var hur enkla som helst:

1. Ja, insekter måste ju undersökas överallt och familjen måste följa med till dem.
2. Ja, yrket ”dietist” har funnits sedan grabbarna Homeros, Platon och Hippokrates skrev om näringslära för mer än 2000 år sedan.
3. Jamen man kan förstås bli hemskolad av sin mamma, som kan berätta om mer än blott vitaminer.

Sedan 1961 har Atwood publicerat (och nu rabblar jag precis som alla andra fakta-plejs)

• 17 poesisamlingar
• 16 romaner
• 10 faktaböcker
• 8 novellsamlingar
• 8 barnböcker
• ”one graphic novel”.

Jaha, ”graphic novel”, vad är det då? Va? (Jag är väldigt frågvis idag.)

Aha. Tillsammans med serieskaparen Renée Nault gjorde Margaret Atwood en tecknad serie där vi får se hur huvudpersonen Offred försöker överleva i den totalitära monoteokratin Gilead i ”The Handmaid’s Tale”. Och det heter alltså ”graphic novel”. I had no idea och känner mig nu lite bakom flötet.

Lilla Margaret var ett ämligt nördbarn som led av ett medfött hjärtfel, som bara gillade naturen samt att läsa och skriva. Hon var helt enkelt en naturmupp som gick omkring och var trött (pga. hjärtat), men som ändå lyckades hitta rätt i karriären och skapa sig ett namn. Här finns ett klipp när hon ger råd om hur man undviker att bli attackerad av björnar när man sover i tält.

Redan som 30-åring fick hon en roman publicerad. (”Redan?” säger ni, det är väl inte så himla redan? Well, jo, det är det eftersom jag ju är 58 och faktiskt inte ens har skrivit nän jädra roman än.) Romanen hette Den ätbara kvinnan, och är ”en tragikomisk uppgörelse med konsumtionssamhället” – men den kunde hon skriva eftersom hon redan tidigare hade fått prispengar för diktsamlingar. (Tihi. Mina stipendier och prispengar går bara till fil och flingor!)

Dock dröjde det till 1980-talet innan Margaret Atwood faktiskt kunde försörja sig på skrivandet – och detta tack vare ovan nämnda ”The Handmaid’s Tale” (som på svenska heter ”Tjänarinnans berättelse”, men den titeln är relativt okänd om jag har förstått saken rätt). Dessutom har den i modern streaming-tid blivit en enorm Netflix-succé.

Margaret Atwood är fortsatt en sann kvinnokämpe som citeras överallt eftersom hon är så rysligt välformulerad. De som däremot får uttala sig om henne, pratar mest rappakalja.

– Det här är hennes chans att säga vad hon tycker, och hon får verkligen säga vad hon tycker.
– Hon kommer at bli ihågkommen som en av de stora författarna idag och hon kommer alltid att läsas.
– Hon har verkligen fått den gudomliga skrivargåvan.
– Hennes verk är verkligen viktiga och man kan inte tala om kanadensisk litteratur utan att nämna hennes namn.
– Det viktigaste om Margaret Atwood är inte hennes privatliv utan hennes verk.

Pffft. Kom igen, recensenter, bättre kan ni!

Margaret Atwood har både ett Twitterkonto (där hon mest delar andras inlägg) och ett Instagramkonto, där hon ibland delar med sig av privata skeenden. Som här, där hon har köpt en ny grillvante.

Margaret Atwood är mycket läsvärd, och väldigt levande. Kontakta henne vetja – kanske får ni svar av en gigant!

Men nu till viktigare ting! Plommonstopet, alla namnlappar och dragningen av en vinnare till en än så länge osynlig tisha!

Stackars plommonstopet, ja. Min morfar (född 1878) vänder sig i sin grav, där han ju ligger sedan 1962. Tänk att hans hatt sedan 18 år enbart har använts som tombolatrumma. Jag plockar upp en lapp … som … som det står Magganini på!

Lucka 3 (som alltså är lucka 2 egentligen, men som heter lucka 3 eftersom den publiceras den 3 december) kommer i lördagsottan!

36 kommentarer