Hoppa till innehåll

Etikett: Italien

Fredagen den 17:e på italienska

Jag pratar just nu (sent på fredagskvällen, oj strax efter midnatt är det) engelska med italiensk brytning som vore jag Chico Marx. För så blir det – vi är alla språkkameleonter. Och när man har italienska gäster, ja då pratar man lite mer med händerna och stoppar in lite extra e:n här och där.

Italienaren är han till vänster.
Italienaren är han till vänster. Svensken till höger. Bellman sitter i gitarrerna.

Ni ska förresten vara glada att ni har överlevt — fredagen den 17:e är nämligen den värsta olycksdagen av alla hemska dagar. Fredagen den 13:e kan slänga sig i väggen och de fåntrattar i Spanien, Grekland och Sydamerika som anser att tisdagen den 13:e är dagen att sky som pesten, har förstås fel. Enligt alla i Italien.

Ordföranden i Allmänbildningsakuten satt och gapade när detta förkunnades. Jag hade ingen aning! Att fredagen är en otursdag beror på att det är veckodagen när Jesus dog, vilket man ju får hålla med om var oturligt. Bedrövliga siffran talet 17 är kasst för att det ligger mittemellan det underbara 16 och det fantastiska 18, som ju var Pythagoras favoritsiffror. Dessutom skrev man på de medeltida romerska gravarna VIXI (”jag har levt”), vilket lätt kunde förväxlas med 17 (som ju  är XVII).

Själv tycker jag att det låter lika långsökt som att grundämnet klor som ett tecken har atomnumret 17 för att det ju inte är så … nyttigt.

Nå. Eftersom ni överlevde denna hemska dag, ska ni få ta del av annat som jag har lärt mig:

  • Barillas pasta är överlägsen alla andra (ok, det visste vi kanske) – vilket beror på att den har en inbyggd uppfinning som gör att den inte blir överkokt efter tio minuter. (De Cecco är näst bäst.)
  • Överkokt pasta heter “scotta” på italienska. (“In Sweden that is to move snow”, sa min djefla man.)
  • Man ska hälla rikligt med parmesan i såsen innan den serveras! (Å ja ba gaaapade. Really?)
  • I Italien tar det tre år att få skilsmässa.
  • Mitt absoluta favoritvin (Brown Brothers) är jättegott även när det gurglas i en italienares gom.

(Och nej, här finns varken pasta- eller vinsponsorer som säger åt mig vad jag ska skriva. Tyvärr.)


– One dollar and you’ll remember me all your life.
– That’s the most nauseating proposition I ever had!

Share
50 kommentarer

O Zlatan! My Zlatan!

Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)

Att sitta på rumpan bredbent och slå ut med armarna är inom fotbollen det nya svarta.
Att sitta på rumpan bredbent och slå ut med armarna är inom fotbollen det nya svarta.

Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.

Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.

Vi som har köat på Råsunda och Ulleviar (det finns många Ullevi) förstår poängen.
Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.

Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.

Nålsöga eller flaskhals?
Nålsöga eller flaskhals?

Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.

Kladd och klet. Men vänta, han i rocken som sträcker ut handen … är det inte …?
Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?

När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.

De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.

– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?
– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?

Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.

Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.

Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.

Hejdå Zlatan.
Hejdå Zlatan.
Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: "Guuu va dom filmar, Barigubbarna".
Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: “Guuu va dom filmar, Barigubbarna”.

Om jag ska fortsätta att gå på fotbollsmatcher måste jag faktiskt köpa teleobjektiv. Eller se till att jag får vara med på innerplan som när Studiomannen hjälpte mig att gå på studiebesök.

Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.

Toaletten på San Siro.
Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.
Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.
Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.

Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?

Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.
Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.

Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel.

Jag måste citera lite i Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

Ah well.

Share
34 kommentarer

Milanoresan: Galleria Vittorio Emanuele II och La Scala samt Il Duomo.

Naturligtvis kastar jag mig som turist över det som man ”måste se”. För det brukar ju finnas en anledning till att det är ett måste. (Stockholms ”måste” måste ju vara Vasamuseet, eller hur?) I Milano är det så snillrikt ordnat att de tre måstena ligger grannar med varandra. Visserligen stördes vi av en hel jädra karneval som envisades med att skära av våra promenadvägar och spruta konfetti överallt, men lite hann vi ju uppfatta.

Gallerian Vittorio Emanuele II (uppkallad efter Italiens förste kung) var till 1878  en med italienska mått mätt en normal vägkorsning. Då lade man tak över hela klabbet och smyckade husen med pynt och pusslade lite här och där med mosaik. Ett av mosaikmotiven är en tjur, och enligt alla kännare ska man sätta hälen på tjurens testiklar och sedan snurra tre varv motsols för att garanteras lycka, tur och framgång. ”Stackars tjuren har inga ballar längre” sa vår italienske guide som hade lärt sig svenska som vuxen.

Min sko och tjurens gren. Finn minst ett fel.
Min sko och tjurens gren. Finn minst ett fel.
Så här ser tjuren ut utan människofot. Lite sliten.
Så här ser tjuren ut utan människofot. Lite sliten.
Gallerian 1880 ...
Gallerian 1880 …
... och samma vägg 2011. (Till och med McD måste följa de extremt strikta skyltreglerna.)
… och samma vägg 2011. (Till och med McD måste följa de extremt strikta skyltreglerna.)

Teatro alla Scala är ett litet operahus (som mest kallas La Scala) som öppnades 1778. Att det heter just ”Scala” beror på att kyrkan som låg där före 1778 hette Santa Maria della Scala och i Italien ärver husen namnen efter föregångarna. Jag höll på att inte se operan där jag stod eftersom den är diskretare än Stadsteatern i Eskilstuna.

På utsidan tänker man ”jaha”.
På utsidan tänker man ”jaha”. 
På insidan tänker man ”wow”.
På insidan tänker man ”wow”.

Guiden berättade förresten – apropå namn – att det i Italien är förbjudet att ta någon annans namn. Man ska inte kunna ”försvinna” genom att t.ex. gifta sig och byta namn. Det hade jag ingen aning om! Om jag hade gift mig med en italienare hade jag fortfarande hetat Stenson!

Toscanini, som enligt vår guide hade en stor talong.
En byst av Toscanini, som enligt vår guide hade en stor talong. Nästan alla musiker och operasångare har enligt honom stor talong.

Domkyrkan – Il Duomo di Milano – är också en liten diskret sak. När jag skulle få plats med hela domen i en enda bild, backade jag tills jag stod med ryggen mot en tegelvägg som tydligen var från medeltiden.

Tyvärr fick jag in massa skräp som gatlyktor – men se, hela domen är med! (Lilla guldgrejen där längst uppe är 4,3 meter lång och heter La Madonnina.)
Tyvärr fick jag in massa skräp som gatlyktor – men se, hela domen är med! (Lilla guldgrejen där längst uppe är 4,3 meter lång och heter La Madonnina.)

När jag stod där, uppklämd mot väggen, passerade hela karnevalståget och vinkade så glatt – men inte mot mig utan mot något ett par meter upp. Jag vände upp blicken och konstaterade att jahaja, där stod ärkebiskopen i sin kalott.

Dionigi Tettamanzi (tyvärr utan mitra till vänster). Bombis en skurk som vill ta över hans position till höger.
Dionigi Tettamanzi (tyvärr utan mitra) till vänster. Det är bombis en skurk som vill ta över hans position där till höger.

Inne i domen sa jag bara wowoowow och jisses jävlar samt herregud (i kyrkan och allt, förlåt). Tydligen kan 80 000 människor på en enda gång få plats där inne – lika många som på San Siro (fotbollsstadion som jag berättar om imorrn). Fast det allra häftigaste var nästan denna Bartolomeus-staty från 1562 av Marco Ferrari d’Agrate.

Bartolomeus står där och håller i sitt eget flådda skinn.
Bartolomeus står där och håller i sitt eget flådda skinn.

Uppdatering:
Det här med att avbilda människor och djur utan skinn kallas écorché, och det blev poppis under 1500-talet. Det är liksom konstnärlig anatomi, och nu läser jag att écorché har kommit på modet igen i och med datorspelen. Europas enda lärare i ämnet finns i Skellefteå och han heter Jim Vikström. Där ser man!

Alltså … 1562! Oj vad han måste ha gjort många obduktioner.
Alltså … 1562! Oj vad han måste ha varit med på många obduktioner, Marco.

Kroppsspråket är som bekant annorlunda i Italien. Jag är helt klart kluven när det gäller detta: gester, grimaser och vilt humör passar mig alldeles utmärkt. Man välter omkull glas, vaser och en och annan gammal gubbe och alla är lika glada ändå. Men så ska de ju hela tiden pussas och pussas och pussas. Njaeh, inte min stil alls. Däremot kan jag tänka mig att hänga på en eller annan gammal lirare:

Män i armkrok och skrynkliga kavajer. han till höger, är det inte ..?
Män i armkrok och skrynkliga kavajer. Han till höger, är det inte ..?

På fyra dygn hann jag sova ungefär 13 timmar och äta lika många maträtter. Per dag.

Det här är inte en liten assiett, ska ni veta.
Det här är inte en liten assiett utan en vanlig mattallrik, ska ni veta.

Ja just det — hur kom det sig att jag mitt i natten vandrade omkring på Milanos gator och torg iklädd fjäderboa, bärande på en kaffeapparat? Äh, det föll sig bara så: två tjejer i sällskapet köpte varsin Nespresso och eftersom jag har så fina basketmuskler så bar jag en av dem under den långa promenaden hem till hotellet. (Apparaten dårå. Tjejerna fick gå själva.) Fjäderboan fick jag nog som en belöning, för lång och pratsam tjänst tror jag. (Jag äger en fjäderboa, jag äger en fjäderboa, jag äger en fjäderboa!)

När vi ändå är inne på statyer och så: kolla vem trädgubben ser ut som!
När vi ändå är inne på statyer och sånt: kolla vem karnevals-trädgubben ser ut som!
Share
25 kommentarer

Milanoresan fortsatte med tunnelbanebesök

Nu har vi kommit till det sorgliga stadiet i blogglivet att jag vantrivs med att uppleva saker om jag sedan inte kan knattra ner dem här. Sjukligt, kan man ju säga om det. Trevligt, säger jag.

Jag berättade ju om den hysteriska fredagen när jag och 172 företagsledare från Örebro fastnade och inte kom till Milano förrän nästan mitt i natten och åt tills vi nästan somnade med näsan i glassen. Dagen efter gick alla mangrant upp och satte sig i en föreläsningslokal redan klockan nio på morgonen. Som den fantastiska föreläsarveteran jag är, fick jag skrämselhicka av lokalen, som hade samma proportioner som en buss – fast för 180 personer. (Man vill ha strålkastare och tala till åhörare som sitter som i en grekisk amfiteater.)

Nåväl: plötsligt fanns det en timme att slå ihjäl. Den dog snabbt och utan att lida eftersom jag kastade mig ner i tunnelbanan för att ta bilder till mamma.

– Fotografera tunnelbanan! Den är jätteskruttig! Och liten! sa hon förtjust innan jag åkte.

Väl framme i Milano fick jag ett sms av henne:

– La Metropolitana milanese? Saluti della mamma!

Lite trasigt var det ju här och där.
Lite trasigt var det ju här och där.
Men inte jätteskruttigt.
Men inte jätteskruttigt.

Se nu på bilden:
1. Mjukt golv. Beläggningen är mjuk och studsig – en gummimatta. Den är fjädrande och behaglig att gå på men stört omöjlig att inte snubbla på. Jag misstänker att det har med knottrorna att göra: när de möter mina sulor uppstår plötslig, kraftig friktion.
2. Före detta fotbollsstjärna och dito expert. Kommer att bli en följetong här de kommande dagarna.
3. Tåg – intressant nog med samma proportioner som en viss föreläsningslokal.

Biljettmaskin med typisk storstadskö.
Biljettmaskin med typisk storstadskö.

Nu vill jag att ni kraftsamlar er! Var i världen finns det bäst fungerande tunnelbanebiljettköpssystemet? Hur funkar det? I Milano är det precis lika dumt som i Stockholm – här kommer några stödord:

  • tidsödande
  • dåligt gränssnitt
  • långa köer
  • få apparater
  • kö för att köpa biljett
  • kö för att gå genom spärrarna.

Men det var billigt: 1 euro tur och retur. Kaaaanske har det att göra med den inte så imponerande sträckningen:

Som tunnelbanan i Eslöv, liksom.
Som tunnelbanan i Eslöv, liksom.

Maten kommer förstås också att vara en följetong de kommande dagarna.
Maten kommer förstås också att vara en följetong de kommande dagarna.

När jag hade snubblat på gummigolvet i tunnelbanan, blev jag hungrig och köpte bröd, mozzarella och ruccola i en varm röra. Där gick jag och njöt och sa ”Itaaaaaalien” högt till mig själv några gånger bara för att det ju var alldeles fantastiskt. Trots att det var kallt, regnigt och rätt rörigt. Sedan stötte jag på detta:

Bucklig trottoar.
Bucklig trottoar.

De italienska trottoarerna är inte lika platta som de svenska, förstår ni. Ser ni hur cementkanten där är delad i två? Där landade min högerarm. Där det är som buckligast sögs skorna fast som i en tunnelbansk gummimatta. Där i gropen till vänster landade vänsterarmen. Anja Pärsons säl (vinnargesten) är lite smidigare – annars var vi nog lika, hon och jag. Mackan hamnade dessutom under min egen fot.

Så här. Lite änglalikt fladdrande – fast på mage.
Så här liksom. Lite änglalikt fladdrande – fast på mage. (Ni ser mackan där bredvid vänsterfoten?)

Jag återkommer till eftermiddagsövningarna senare (inte lika mycket snubbel men mer mat, guld, kyrkor, karneval och en staty) – men en liten försmak ska jag avsluta med:

Jag, kaffeapparat och fjäderboa mitt i natten.
Jag, kaffeapparat och fjäderboa mitt i Milano, mitt i gatan, mitt i natten.
Share
37 kommentarer

Om jag fick bestämma skulle allt vara bättre

Jag har kommit på att jag borde få bestämma nästan allt. Japp, för då hade allt varit bättre. Diktatorfasoner liksom. Fast nästan allt som jag vill bestämma om handlar om hur snabbt och effektivt jag kan få i mig föda och dryck.

Det accentueras särskilt när jag köper hamburgare på Max. Först beställer man allt utom dryck direkt av stekaren, men drycken rabblar man per automatik ändå. Sedan kommer man till kassan där man – igen – talar om vad man nyss beställde. Om man som jag har rabblat en beställning till sju personer, kan misstag göras och missförstånd uppstå. Och salta tårar fällas i en redan salt hög med påmmfritt.

Igår skulle jag ha åkt i ett chartrat flygplan och landat i Milano klockan halv tolv för att njuta av en dag i Milanos synnerligen italienska miljö med allt som är så underbart och stärkande i Italien.

Italien.
Italien.

Istället satt jag på Örebro Airport som jag härmed känner som min egen bakficka. (Synnerligen dumt uttryck: jag har ingen aning om vad som försiggår i min bakficka.)

Örebro.
Örebro.

Men alla 172 resenärerna (företagsledare som sponsrar ÖSK) fann sig i situationen och gjorde det bästa av den. Puben på flygplatsen säkrade årsinkomsten under en dag och vi hann se hur Sverige inte tog brons i skidskytte-VM-stafetten.

När vi äntligen kom iväg med ett reservplan som förmodligen hittades på Maldiverna med tanke på hur lång tid det tog, skulle vi få mat och dryck. Och det på det absolut krångligaste sätt jag har varit med om eftersom pursrarna var två yrhättor till karlar som hade lite problem med simultanförmågan. Flygbolaget Air Sweden ska veta att de var lysande trevliga och fantastiskt tålmodiga med dessa 172 snackepellar som hade suttit och väntat i en betongbunker hela dagen. Men sicken röra!

– Oj, vinet tog slut.
– Oj, ger du mig en öl.
– Har du tre öl till mig?
– Muggarna är slut.
– Dom därborta fick inget.
– Lägg vattenflaskorna på golvet, de får inte plats i vagnen!
– Det röda är slut!
– Nej, det finns där borta.
– Nej, de är på din sida.
– Muggarna är slut igen!

När vi skulle landa i Milano fick vi veta att det inte fanns tid till kaffe- och teservering och att pursrarna (är det inte ett underbart ord?) tyvärr inte heller hann hämta in muggar och glas, så kunde vi vara snälla att fälla upp borden ändå och stoppa ner skräpet i stolsfickan framför oss?

Någonstans här låg en jättesmarrig bit Brie som jag åt upp 20 minuter innan lilla vinflaskan kom.
Någonstans här låg en jättesmarrig bit Brie som jag åt upp 20 minuter innan lilla vinflaskan kom.

När vi klockan halv elva anlände till Milano-restaurangen som hade väntat på 172 pigga och hungriga svenskar hela kvällen, var vi inte så lite mosiga. Femrättersmiddagen avslutades med espresso klockan 02, och jag kommer aldrig att vara hungrig igen.

Den här 18-åringen såg ut att vara ungefär 53 i slutet av kvällen.
Den här 18-åringen såg ut att vara ungefär 53 i slutet av kvällen.

Vi serverades av kanske tio–tolv servitörer med tydlig hierarki där bossen skällde på underhuggarna som i sin tur skällde på slavarna. Alla svettades de ymnigt och slog ut med armarna och ryckte på axlarna och grimaserade med fingrarna nästan inne i varandras ögon. Tre servitörer verkade ha som uppgift att räkna oss och antalet glas, medan tre andra fnuttifjutton gånger frågade om vi skulle ha ”beef” eller ”fish”.

Problemet var bara att beef och fish i de italienska munnarna uttalades nästan likadant.

– Tjiiiif?
– Shiiiish?
– Piiisch?
– Fiiiiff?
– Biiisch?

Men var jag på svenskt vis kritisk nu? Ville jag ställa mig upp och peka med hela handen och styra upp situationen? Nejdå: i Italien förlåter jag alla ickeexisterande flödesscheman och slöseri på resurser. Jag bara rycker på axlarna och tar en klunk vin. Det här var förresten fantastiskt:

Furius!
Furius!

Nu ska jag bygga om hela min föreläsning som äger rum i morgon förmiddag – om de nya digitala medierna. Föreläsningslokalen är lång, mörk och syrefri och då kan man inte dra fakta som normalt folk utan måste väcka åhörarna med trolleri, striptease och eldslukarkonster. Om jag fick bestämma skulle jag beordra ut alla 172 åhörarna med bollar på en fotbollsplan och sedan servera dem varsitt Facebook- och Twitterkonto och så skulle de få skriva statusar på löpande band.

Share
43 kommentarer

I väntans tider: mot Milano!

Här sitter jag på Örebros flygplats som är stor som en skokartong. Den påminner väldigt mycket om Kallax eller Arlanda 1973: betongbunker med lågt i tak.

Vad man inte ser här, är ölen.
Vad man inte ser här, är ölen.

Det chartrade plan som vi skulle ha lyft med kl. 09 har blivit smittat av SJ-baciller och kommer inte att avgå förrän kl. 12. (Jag ska alltså åka till Milano med alla ÖSK:s sponsorer för att för dem föreläsa om de nya digitala medierna. Åh vad det är synd om mig som måste kolla på Milan och Zlatan på söndag. Och åh så trist att vara tvungen att åka till Milanos vår.)

Don Tomaso (Thomas Nordahl) och 170 andra män samt i runda slängar tio kvinnor och jag sitter och väntar på bättre tider. Alla känner varandra och de som inte känner varandra ställer sig lite blygt utanför den ryggdunkande massan. Som om de skulle bjuda upp till dans kommer männen i spridda skurar fram till mig och frågar vem jag är. Det måste vara för att jag är så himla snyggt klädd:

Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.
Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.

Nu till dagens anekdot.

Min djefla mans pappas morbror hette Gottfrid och var ett stort fan av fotbollsklubben Degerfors. När han skulle resa till Italien skrev han till f.d. degerforsspelaren Gunnar Nordahl, som var proffs i Milano (och vars svärföräldrar han kände lite). Gottfrid frågade helt frankt om han fick hälsa på när han skulle resa till Italien. Gunnar Nordahl skrev tillbaka (det här var på pappersbrevens tid, så ni förstår att allt skedde i god tid och var välplanerat) att jorå, det skulle gå så bra så och att han skulle möta honom på järnvägsstationen. Gottfrid och Gunnar fann varandra och gjorde Milano osäkert under ett par dagar och sedan var det inte mer med det – förutom att de ju fortsatte att vara vänner.

Gottfrid.
Gottfrid.

Har jag mejlat Zlatan och sagt att jag kommer på besök? Och bett honom guida mig i sin hemstad som Gottfrid gjorde med Gunnar? Samt påtalat att jag nog är hans typ? Nä. (Så här låter det förresten när jag gnisslar tänder: schkrrsfxxzzzsch.)

Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.
Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.

Även ni som inte är idrottsintresserade kan faktiskt ha nöje av detta klipp — om inte annat så för polisongerna och shortsen:

(En längre version av intervjun finns här.)

Är det förresten något som jag inte bör missa i Milano, tycker ni? Min mamma har gett mig order om att gå ner i tunnelbanan och ta bilder ”för den är jättegammal och skruttig”.

Share
31 kommentarer