Hoppa till innehåll

Etikett: investering

Then icke alls arghe snickhareen

Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?

Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.

slapkyl
Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.

Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.

utekyl1
Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.
utekyl
Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.

Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.

Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.

ihopklammare
Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.

Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.

nykyl
Rent och tomt! Men inte så länge till.

Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.

overskap
Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.

Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.

pyspunka
HEJ!

Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.

underdammsug
Materialtrötthet.

Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.

ugsrengoring
Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.

Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.

Share
55 kommentarer

Här har investerats pengar i ny sekrutt

Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.

Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.

(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)

Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …

… på insidan och …
… på insidan och …
… lite allmänt så här på utsidan …
… lite allmänt så här på utsidan …

Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.

Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!
Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!

Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)

Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)

Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:

– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!

Lukten heter alltså "New Car", men påminner om rakvatten.
Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.

Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?

Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.

Bilduppdatering

Nybilen – beskuren.
Nybilen – beskuren.
Share
83 kommentarer

Apropå investeringar

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

Share
34 kommentarer