Etikett: investering

Och hur gick det med entrén som skulle fixas?

Och hur gick det med entrén som skulle fixas?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juni 2026 19:04

Tänka sig att ibland får jag verkligen tummarna ur! För två veckor sedan föll fjällen från mina ögon; plötsligt såg jag att entrén till mitt hus – med en söndervittrande betongklump till trappa – såg bedrövlig ut. Hur bedrövlig var det nu den såg ut? undrar ni och ber om en repris.

Det som fick mig att ta det stora steget och hitta en snickare och hosta upp massa slantar var faktiskt resan till Lundakarnevalen; ”Davids trappa” på Bredgatan slog alla rekord i trevlighet. Vi satt där på tre smala trappsteg i kallt stenmaterial och vi åt och drack samt pratade med alla som drällde förbi på trottoaren.

Och så raggade vi upp en motorcykelpolis!

Tomas the snickare i Eskilstuna kom och satte igång i full fart medan jag roade mig i London (jodå, mer Londontips kommer om några dagar). Vi var inte överens om hur trappan egentligen skulle utformas, men Tomas var så förstående (och skakade bara på huvudet åt mig lite då och då).

Bbbbrzzzzzz, så sågade han av metallstaketet från 1981.

Eftersom regnet öste ner, byggde Tomas ett presenningstält när underlagsarbetet satte igång. (Själv hade jag nog resonerat som så att det nog inte var meningen att jag skulle arbeta utomhus just då.)

Ungefär här började jag ana att min knasiga idé skulle bli perfekt.

För att dra ner kostnaderna för jobbet, hjälpte vi (Tjugoåttaårige Oskar och jag) till lite då och så. Buskaget här till till vänster skulle bort och jordplätten behövde grävas ur.

Inne i buskaget hittade jag en förskrämd, mager vinbärsplanta som nu kommer att drabbas av solchock. Mina vita (!) arbetshandskar där på bilden, är numera mörkgrå. (Jag tror att arbetshandskarna kanske var ämnade för målning.)

Nånstans därinne står två betongplintar som jag fick gratis för ett år sedan. Japp, nu ser man också att trappan kommer att bli jättejättebred!

Barnbarnet M (snart 4 år) var oerhört fascinerad av Tomas kunskaper och hjälpte honom genom att till exempel linda upp en hel rulle silvertejp på ett metallrör.

Oskar och jag hyrde ett finfint släp för att i söndags få bort alla grenar och allt annat skräp. Här i Eskilstuna har vi ju ett världsberömt återbrukscentrum – Retuna – som det är riktigt roligt att besöka. Jag kollade öppettiderna och när det regnade som mest, satte vi igång att lasta. Regn, regn, lasta, lasta, iskalla händer, blöta skor, lasta, lasta.

Förebild, som inte alls ser särskilt imponerande ut.

Nästan färdigfyllt är släpet här: på slutet fick vi leka tunnelbanan i Tokyo för att allt skulle få plats.

Att kroppsarbeta med Oskar är kul eftersom han är stark som en oxe och inte skyr regn det minsta lilla och dessutom är bra på att hantera släpen. Vi krånglar alltid med dem eftersom vi på inga villkor kan backa med släp utan måste koppla loss, styra rätt, koppla på, koppla av för det blev fel och skratta åt allt bängel.

Så satte vi iväg mot Retuna, som enligt sajten skulle ha öppet till 16. När vi kom fram kl 15.03 var det däremot jättestängt eftersom jag hade läst fel. Soptippen stängde kl 15, själva Retuna kl 16. Gaah.

Stor, tung suck. En suck till. Var månne andra soptippen i stan öppen? Nope. Suck. Får man kanske någonstans dumpa trädgårdsskräp i skogen? Oskar googlade och svaret var nej. Suck. Skulle vi stå ut med att bryta mot lagen och faktiskt dumpa allt i skogen ändå – som så himla många andra ju gör?

– Jag vill inte bryta mot lagen, men om du vågar göra det …? sa Oskar.

Vi suckade igen.

– Olle hade aldrig godkänt det, sa jag.
– Nä, pappa hade sagt ”aldrig i livet”, sa Oskar.
– Ja, men faktum är ju att han är död, kontrade jag.

Vi fnissade, för det var ju lite kul. Sedan suckade vi igen och

åkte hem
kopplade av släpet
slet ur alla grenar och lade i en inte alls imponerande hög
kopplade på släpet
lämnade tillbaka släpet.

Snacka om oförrättat ärende och en inte alls imponerande hög.

Men nu kan jag blogga om äventyret och vi kan sova med gott samvete samt berätta om hur tokigt det blev och dessutom publicera bilden nedan som visar hur jag med tjugo spretande grenar i famnen snubblade omkull och föll baklänges.

Tyvärr är det ju så att man inte bör renovera alls. Man bör aldrig måla om, sätta upp nya tapeter eller laga ett trasigt golv. För så fort det är gjort, ser allt annat runtom ju fullkomligt bedrövligt ut. Ja, lika bedrövligt som den förnicklade betongtrappan som ju satte igång allt!

8 kommentarer

Then icke alls arghe snickhareen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2015 16:43

Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?

Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.

slapkyl — Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.

Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.

utekyl1 — Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.

utekyl — Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.

Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.

Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.

ihopklammare — Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.

Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.

nykyl — Rent och tomt! Men inte så länge till.

Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.

overskap — Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.

Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.

Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.

Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.

ugsrengoring — Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.

Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.

55 kommentarer

Här har investerats pengar i ny sekrutt

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2013 12:37

Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.

Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.

(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)

Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …

Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.

Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!

Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)

Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)

Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:

– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!

Lukten heter alltså "New Car", men påminner om rakvatten. — Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.

Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?

Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.

Bilduppdatering

83 kommentarer

Apropå investeringar

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2007 11:29

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

34 kommentarer