Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.
Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte … någon.
I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)
Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. 
Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.
Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en ”Nordisk Idégrupp för Handskrivning” som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur ”Handskrift omkring år 2000”:
Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.
Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)
Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro’t eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!
