Hoppa till innehåll

Etikett: handstil

Dagbokens återkomst

Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.

Nåja. På engelska skriver jag inte. Och inte på skrivmaskin. Och inte med texten centrerad. Och inte dagbok.

Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:

– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.

Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:

– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!

Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!

Vilken synnerligen fånig bild jag hittade. Så här sitter man ju inte och skriver.
Mer så här såg det ut, men en emaljmugg håller ju värmen alldeles för dåligt.

Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag

  • antecknar för hand
  • för dagbok för hand
  • skriver brev för hand.

Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!

Några av mina mottagna brev. (Men vaaaarför sparar jag dem?)

Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?

Hänger ni med på detta experiment?

Share
18 kommentarer

En tangentbordsbild

Flera gånger under det gångna året har jag haft orsak att återkomma till tangentbordskunskap (att skriva med rätt fingersättning och den logiskt på den kunskapen följande förmågan att skriva fort, vilket jag inte gör).

Jag har haft flera anledningar till att fortsätta skriva med sex fingrar i konstiga ställningar. Först trillade jag nerför en trappa på blanka eftermiddagen och slog i armbågarna så de växte som Hulkens ögonbryn. (Grön blev jag först ett par dagar senare.) Sedan stukade jag några basketfingrar och skrev ännu långsammare. Slutligen skar jag bort en liten fingertoppsbit och lade den i salladen, som vips blev lite matigare. Men snabbare skrev jag inte.

Det kanske var förra årets tema? ”Att inte förbättra sin egen effektivitet”? Förra året köpte vi ju dessutom en stenografikurs … som vi sedan glömde bort.

Detta kommande år kommer att bli året då jag inte lär mig att sätta fingrarna på rätt tangent. Jag ska köpa ett maskinskrivningsprogram – jag tror att de kallas så trots att det näppeligen handlar om maskinskrivning. Fast datorer är ju maskiner. Nåväl. Jag kommer ju ändå inte att lära mig. Fast jag är i gott sällskap.

Bästisgrannen bestämde sig för att sluta snusa den 29/12. Redan igår bröt hon ihop. Detta påminner lite om när jag skulle fasta 1989, men efter två timmars svält blev utbjuden på lunch och inte kunde tacka nej.

Tillbaka till ämnet. Bilden? Javisstja. Här är mitt tangentbord i detta nu.
Gissa vad som har hänt!

Share
19 kommentarer

Handstil, skrivstil … och kråkfötter

Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.

Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte … någon.

I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)

Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.

Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en “Nordisk Idégrupp för Handskrivning” som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur “Handskrift omkring år 2000”:

Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.

Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)

Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro’t eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!

Share
48 kommentarer