Hoppa till innehåll

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
Publicerat iBloggen

20 kommentarer

  1. Ökenråttan

    Den där ’Generalen’ är väl lillibroren i kretsen? För i så fall är jag inte OT, för en gångs skull. När Mamma och jag låg på BB låg vi ’halvprivat’. Det betydde att det låg en till mamma i rummet. Hon och hennes man var ovanligt gamla och hade varit gifta i evigheter. (Mamma var 18 år och förlovad; pappa och hon hade inte hunnit längre. Dom gifte sej när jag döptes. Eller tvärtom, kanske.) Det var det gamla parets första barn som hade kommit och dom var alldeles fjolliga av lycka. Det handlade om en liten liten gosse, smal och ämlig. Dom kallade honom helt storslaget för Majoren. Jag var stor och rund och kallades följdriktigt för Majorskan på Ekeby. Håhå.
    ’Sju syskon’. Vad heter boken på originalspråket, vill man undra.

  2. Sju syskon har man läst, ofta, och beklagat sin egen avsaknad av syskon. Även fortsättningarna, Stora syster och Stora syster som gift. I original heter den första ”Seven Little Australians” och den sista ”Little Mother Meg”, den mellersta får man väl slå upp.

    (…)

    ”The Family at Misrule”. Så Villervallan heter Misrule på engelska, får man förmoda. Ack ja.

  3. Villervallan och Villerkulla ligger för övrigt bra nära varandra som husnamn.

    Mycket bra associationsbana från Generalen till Majoren, Ökenråttan! Men nu undrar man ju (eftersom vi har liknande s.k. skandaler i min mammas släkt) – vad tyckte ”folk” om detta med att de unga föräldrarna inte var gifta när du föddes?

    Här kommer en bild på Seven Little Australians-författarinnan Ethel Turner när hon var 58 år, precis som jag idag. Och inte en enda liten barnbok har jag skrivit!

  4. Ökenråttan

    Skandal! tyckte folk. Hugaligen. Pappa var fyra år äldre än lilla Mamma men det tycktes att han borde ha haft bättre vett än att förföra chefens unga oskyldiga dotter.

  5. Åsså blidde det en liten Ökenråtta av äventyret! Prisa gudarna!

  6. Ökenråttan

    Tack lilla rara Lotten!

  7. Ökenråttan

    Grädddsemlan har landat! Tsitsipas ska spela i Stockholm Open.

  8. Ökenråttan

    Gräddsemlan vann mot svensken.

  9. Magganini

    Är du glad eller ledsen för det, Ökenråttan? Framgår inte riktigt.

  10. Magganini

    Fyramånadersbarnbarnet i Lund har alltså börjat sitt språkanvändande med endast konsonanter. Är inte det ovanligt?

    Jag bor på hotell några dagar, i Spanien. Äggröran – nej. Nejaste hag har varit med om tror jag. Annars är allting gott.

  11. Magganini

    Mina ådror rullar ingenstans. Snarstucken?

  12. Ökenråttan

    Vår förstfödde började ’prata’ vid 4 månader med bara konsonanter. Hela hans språkutveckling var – ovanlig. Ovanligt kreativ. Ingen begrep vad han sa.

  13. Tänk att jag inte under alla dessa år har fattat att det är det jag är: snarstucken!

    Nu: så nöjd!

    – Hej! JAG ÄR HÄR NU!
    – Hej. Välkommen. Sitt ner här.
    – Jag är snarstucken.
    – Åhå …?
    – Alltså fast tvärt om.
    – Nu får du nog förkla…
    – Asså så här va. Snarst…

    Nä, det är nog inte en bra idé.

  14. Ökenråttan

    NU ska Gräddsemlan spela final i Stockholm Open. Mot en dansk. Va? Tsitsipas medför sina päron till Stockholm, en stor pappa of an exitable nature och en knubbig mamma som sitter på platsen bakom sin make och försöker lugna ner honom när han blir för till sej. Få se hur det går. Med mattsen, asså.

  15. Plasthallar? De kunde ju inte ens skylla på autocorrect.
    Jag minns oljekrisen (i hus med direktverkande elvärme) som att man skulle släcka och så började papporna samåka till jobbet om vintrarna. Vid mer medgörlig väderlek cyklade de.

    I början av 80-talet utbröt istället ett priskrig på drivmedel. Då fanns det en handlare hemma (fast jag hade flyttat hemifrån och bodde långt bort och hade inte riktigt koll) som sålde bensin skitbilligt. Och bredvid sålde han mat och toalettpapper också jättebilligt. Då kom det folk från den närbelägda staden Norrköping och handlade där för att det faktiskt lönade sig att åka så långt. (Tre mil. Som assimilerad norrlänning gäspar man.)

  16. Här sladdar jag in på tok för sent och har inte hunnit se gräddsemlan förlora mot en 19-årig dansk som heter Holger Rune!

    Jag har då aldrig varit med om maken! (En annan går omkring och tror att Danmark varken kan spela hockey eller tennis. Det var annorlunda förr.)

  17. Ökenråttan

    Ja, är det inte för tokigt, Lotten? Med tennisen.
    Själva hade vi inte tid att hämta oss från denna chock för yngste sonen kom till middag medförande en hjortstek och sin nyligen inskaffade hundvalp. Vi lagade mat och gullade med den lilla valpen varvtals. Hon ville gärna gnaga på min skor, vilket kunde vara lite störande när jag gnodde där vid grytorna. Men det gick bra och middagen var god. Hunden fick dötrist mat i en liten skål. Sen letade hon på egen hand upp en del pepparkorn som trillat ut på köksgolvet sen jag sist fyllde pepparkvarnen. Är det nyttigt för hundar att äta peppar?

  18. Peppar brukar inte vara med i listorna på vad man absolut inte ska ge hunden (det är lök, choklad, druvor och lite annat), men någon direkt hälsokost är det väl inte. Dock är det små mängder, antar jag.

  19. Magganini

    Pepparkorn stillar magen. På folk iallafall.

  20. Agneta uti Lund

    Jag har precis läst inlägget och alla kommentarer och så kom jag på något som jag tänkte skriva – men nu har jag redan glömt vad! Får bli något annat!

    Jag växte upp med en hund – en Riesenschnauzer. En av mina systrar höll sig alltid med katt. Hunden var avundsjuk på katten och när t.ex. strömmingsrens sattes ned till katten och någon glömde stänga dörren till köket så satte hunden i sig allt fiskrenset! Annars åt han inte rå fisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.