curling – Lotten

Dammsugaren som sög

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2013 17:28

Min plan var att på denna plats lägga ut ett synnerligen välformulerat inlägg om Sovjetunionens utbredning och fall och då ställa det hela i relation till en viss statys tillkomst och sedermera borttagande samt återkomst och kalla det hela för en alligatorallegori.

Denna bild har inget med detta blogginlägg att göra.

Men jag fastnade i ett virrvarr av curlande för de två äldsta barnen som numera bor tillsammans i en trea i Lund. För den trean har inte det livets nödtorft som jag så innerligt önskar att den ska ha, som till exempel

gästrum
teboll
jordat grenuttag
spännrem
dubbelhäftande tejp
brandvarnare
dammvippa
basketkorg.

Jag har under dagen lyckats fixa allt utom det första och sista på listan, och tänkte fira det hela med att kanske köpa filmjölk eller dammsuga under badkaret som mammor plägar göra för sina utflugna fåglar.

Det var då jag mötte dammsugaren.

Ni ser vad liten den är? (I brist på tändsticksask [som jag borde köpa], blev det tandpetarburk.)

Jag tryckte på knappen. Dammsugarn sa då huh, och satte på ett brandlarmsliknande tjut utan att så mycket som ens flytta dammet på golvet.

– Den här suuuuuger! ropade jag till barnen.

De svarade inte ity de redan hade gett sig iväg hemifrån för att bli civilingenjörer.

– Du suuuuuger! ropade jag till dammsugaren som om den hade kunnat skärpa sig.

Jag tog då till den enorma erfarenhet jag har av dammsugare och öppnade luckan för att främst kontrollera luddfiltret (heter det ju inte) och fann då detta:

– Hick, sa dammsugarpåsen för den var rejält full.

Med stektång lyckades jag sedan plocka ut så mycket damm att jag hade kunnat fylla ett par, tre soffkuddar av det. Jag lyckades även riva tre hål i påsen (som av förklarliga skäl är lite skör och ankommen), som jag har lagat med silvertejp.

Det var det. Ni har visserligen inte lärt er något om Sovjet, men nu vet ni i alla fall hur man bäst tömmer en dammsugarpåse.

111 kommentarer

Nervositetshantering

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2010 12:46

Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt. Ba så ni vet.

Hur hanterar ni nervositet?

Själv biter jag mig i tungan, vilket gör ont och medför talsvårigheter. Detta är i sin tur så förfärligt att jag slutar bita och istället kastar mig ner på marken och gör armhävningar eftersom ett bultande hjärta i en av fysisk ansträngning plågad kropp, känns bättre än ett bultande nervositetshjärta som jobbar på helt i onödan.

Nervös är jag inte när jag borde, utan när jag gör saker som jag inte gillar. Jag gillar att tala inför folksamlingar och jag gillar att spela match – men jag gillar inte att lämna barnen hemma ensamma och åka bort med min djefla man.

Romantiskt va?

– Kära du, låtom oss åka på en weekend till Paris!
– Är du helt från vettet? Vem ska ta hand om barnen då? Pengar kostar det också! Nä nu hyr vi en film och köper chips.

Men nu är vi på väg. Barnen tas omhand enligt ett synnerligen komplicerat schema där min pappa åker direkt från Arlanda (eller Portugal) till vårt hus, säger hej, äter Trettonåringens lagade mat och kontrollerar att alla kommer i säng och att huset är låst i kvällningen. Förhoppningsvis somnar han någonstans. I ottan – långt innan barnen vaknar – åker han till en bordtennistävling och barnen ser förhoppningsvis själva till att de kommer till skolan i tid. Sedan tar min mamma över trots att hon egentligen måste vara hemma och förbereda lektioner – och hur hon som inte längre kör bil ska få iväg barnen till träningarna är en fråga som jag inte riktigt har tagit tag i. (Vad hör jag? ”Hoppa över träningen!” Hm.)

Allt detta medan vi roar oss på Bokmässan i Göteborg. Jag vill vara hemma och curla barnen istället – och därför är jag nu nervös. Hoppsan, nu hör jag att Sextonåringen har feber och går hem från skolan. Är denna sjuka månne kompatibel med min pappas bordtennisspel och min mammas extraknäck på en gymnasieskola?

Jädra pensionärer. Har ni inte hört talas om gungstol?

19 kommentarer

Hjälm i bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2009 15:21

Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.

Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.

Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma … ensamma i fem timmar.

Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?

Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)

Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.

Två bilder från just denna resa:

Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)

Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)

Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.

Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?

27 kommentarer

Etikett: curling

Dammsugaren som sög

Nervositetshantering

Hjälm i bilen