Hoppa till innehåll

Etikett: bus

Lärarvikarien Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2019 18:31

– Hej, jag är ert nya språkläraret. Ormet kruper.

I drygt tre veckor ska jag hoppa in och undervisa svenska på högstadiet. Idag var första dagen på plats, och på måndag kommer eleverna. Tjänsten är en heltid med lunch ibland kl 09:40, ibland 14:40 och så är jag mentor (jfr ”klassföreståndare”) för en sjua samt har ansvar för …

… eh

… öh

… hm

… jo

… nä.

Här får ni själva tänka er vad jag ansvarar för, för själv kommer jag faktiskt inte ihåg ett jota. Jag har dator, nycklar, blippar, lösenord, skoltelefon, larmkoder, klassrum och fantastiska kolleger som säger att ”det kommer att gå så bra så” samtidigt som de ger mig tips på hur jag ska reagera om nån elev flippar ur. Alltså på riktigt flippar ur.

INTE så här.

Själv har jag en vision av att jag inte ska göra som i ”Lära för livet” utan bara sprida kunskap och glädje och få dessa tonåringar med fjunmustasch och spretande hormoner att utan problem skriva resten av livet. Och att jag ska berätta fantastiska historier för dem, där de sitter som tända ljus och glittrar med ögonen. Jag ska vara cool, snäll, kunnig och glad.

INTE så här.

Jag minns hur mina egna lärare hanterade busarna i klassen.

  • Rolle och Ricky fick flytta sina bänkar fram till svarta tavlan så att de nästan satt bakom fröken Malin.
  • Jag fick flytta till andra sidan klassrummet när jag en gång viskade ett ord till Anna, som fastnade lite när hon läste högt för klassen.
  • Majen Ulrik ställde en liten plastgris på bänken om man hade busat, och så stod den där tills någon annan busade och då fick grisen.
  • Fröken Ulla lät Peter bestämma en film som visades på projektor på fredagen om han hade varit snäll hela veckan.
  • Alla snälla tjejer flyttades av fröken Sonja så att de satt bredvid en busig kille för att hålla ordning på honom. Kollektiv bestraffning!

Så kan man ju tack och lov inte göra nuförtiden. Jag vill vara cool och bestämd och finurlig och peace love and understanding på er alla!

NÄSTAN så här.

Vi ska ha så kul i tre veckor! När eleverna ska skriva, ska jag be dem ljuga och hitta på! Ju mer överdrifter och fabulerande, desto bättre! Och så ska jag citera Frank McCourt – min favoritlärare!

PRECIS så här.

Fotnot:

Share
24 kommentarer

Bus: dagens verkshöjd är patetisk

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2018 21:20

Det ringde i mobilen. Ett klart och tydligt nummer som började på 073 lyste på skärmen. Jag måste ju svara.

  • Är det en potentiell uppdragsgivare som vill ge mig en miljard?
  • Är det månne en okänd frånliden kusins faster som vill ge mig ett enormt arv?
  • Är det kanske Nobel…nånting som vill tala om att jag xx för att yy och därmed zz?

– Hrrrkl. Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Hallå? sa jag, och misstänkte en av alla försäljare.
– Va? sa en målbrottsröst, vilket fick mig att spetsa öronen.
– Lotten Bergman …?
– Vasaru (fnitter) … LOTTEN? sa samma målbrottsröst.
– Lotten Bergman. Du har av någon anledning ringt till Lotten Bergman. Hej på dej, du.

Som slutpunkterna i dialogen antyder, var jag varken glättig eller spirituell – men väldigt nyfiken. Jag hörde hysteriskt fnitter i bakgrunden. Någon sa högt och tydligt ”ska jag stöna lite?” varpå fnittret antog pyramidala proportioner.

Jag tog mobilen från örat och sa till den för tillfället samlade församlingen:

– Bus förr i tiden var hartsfiol, spika fast galoscher, sota kikare, gladpack under toaringen, bädda säck och lägga bajs i brevlådan! Asså va? Vad kan ni numera? Tjuvringa?
– Vad är galoscher? sa en ättelägg utan bildning.
– Va? Ärenån som tjuvringer? sa min djefla man som har lite problem med fokus.

Jag satte på högtalaren, så att alla skulle höra hur roligt det är att tjuvringa.

– Sa du Lotten? LOTTEN?
– Jupp. Lotten.
– Hihihihihihihihiihihihii!!!

Och sedan hände inget. Vi hörde målbrottsskratt och förvirrade repliker som inte gick att uttyda och ett ständigt upprepande ”ska jag stöna lite?”.

Och så la de på. (Jag har naturligtvis som en vuxen, nutida tråktant kollat vem 073-numret gick till, vilket var en 43-årig kvinna i Kolmården. I could not care less.)

I köket gick då prat- och skrattvågorna höga, och alla pratade om bus. I samma ögonblick ringde det på dörren.

What? Va … ? Alla stelnade till. En fredag klockan strax efter nio på kvällen? Polisen? Bovar och banditer? Grannen som har låst sig ute eller råkat hugga ner vår häck eller krockat med vår bil eller nån som bara vill plocka våra äpplen?

Jag yttrade den klassiska repliken som finns med i alla filmer:

– Vem kan det vara?

Vi öppnade försiktigt dörren.

Där stod två 140-centimetersmänniskor i amerikanska Anonymous-ansiktsmasker.

En av dem sa:

– Bus. Eller godis?

Åh. Vi serverade dem raskt godis i en ständigt påfylld försäkerhetskull-skål, och de tog en rejäl grabbnäve och sa hejdå.

Det var det. Gääääääääääsp.

Har ni busat, mina kära läsare? Jag (mesen och den skötsammanste av alla skötsamma tråkpruttar) har kastat snöbollar på klasskompisars fönster, men inte gjort värre saker än så.

Galoscher? Snöbollar? Tjuvringningar? Nä, men …
Share
41 kommentarer