Hoppa till innehåll

Etikett: bloggpris

Nitlotten och Stora Kulturbloggspriset

Hör ni bitterheten i rubriken? Ni vet när man inte vinner utan bara ska vara hedrad över att bli nominerad? Och när man applåderar skitstövlar som snor priset framför ögonen på en? Och man med brutalfrenesi river sönder sitt nogsamt ihopknåpade tacktal som aldrig någonsin i hela världen kommer att hållas?

Vad bra, för så var det inte alls. Jag vann priset för två år sedan och är hur nöjd som helst med det. Dessutom är jag ju barnsligt förtjust i tillställningar där jag får mingla med folk jag känner.

– Nu tar vi en paus! sa konferencieren på scenen. Och alla måste nu mingla och prata med någon som man inte känner!

Pah, sa jag och sökte upp Stationsvakt, Petra, Älskade dumburk, Gnesta-Pelle, Jonas, Mats och några till som jag kände. Goddag, sa jag och låtsades att jag inte kände dem över huvud taget.

Men nu tar vi en omgång i kulturmodet på scenen denna kväll. Jag tänkte när jag tog mig fram i snöyran på Götgatan att jag nog var underklädd utan glitter och klackar. Så var icke fallet. Men istället för att visa er den ena svarta kulturtröjan efter den andra, fokuserar vi på skorna. Om någon dansar in i detta blogginlägg om tio år, måste jag för framtidens skull visa upp hur skomodet i Sverige såg ut just nu.

Skomodet enligt skobranschen 2010.
Skomodet enligt skobranschen 2010.

För så här är det ju: när jag idag frossar i gamla modetidningar från 1923 eller 1958 – eller gubevars 1974 – tror jag ju att det var så de såg ut. Då.

En sådan här hade jag inte på mig. Men alla hade väl det runt 1957?
En sådan här hade jag inte på mig. Men ALLA hade väl det runt 1957?

Fast idag såg jag inte en enda kilklack, inte en enda stilettklack och inte en enda träskostövel.

Bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma väder som jag?
Mestadels bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma snöoväder som jag?

Stationsvakt och jag satt oprisade längst fram i publikhavet och jag beslutade oss för att vi bara är missförstådda genier. Ni vet att August Strindberg och Carl Larsson var polare och att alla litterära kotterier är löjligt mycket kompisar och att allt egentligen är en enda stor sammansvärjning mot oss som gillar basket, mögel, och sena tåg? Om 100 år kommer man att säga:

– Har ni hört att giganterna Stationsvakt och Lotten Bergman faktiskt kände varandra?

En varm applåd för vinnarna i Stora Kulturbloggsprisutdelningen:

Bokblogg: Shazam

Musikblogg: New Romantic Possee

Filmblogg: Onyanserat

Övrig kulturblogg (pyttipannor som jag): Elin Grelsson

Kulturbloggarnas Kulturblogg: Onyanserat

Kulturbloggens specialpris: Kulturekonomi

Studio Totals extrapris: Elin Grelsson

Onyanserat. Åjovars.
Onyanserat? Åjovars.

En av prisutdelarna var Unni Drougge, som sa bl.a.:

– Jag blev faktiskt upptäckt av mina läsare.

Om jag hade fått säga något i saken så hade det varit:

– Jag upptäckte mina läsare. (Kolla, jag har ett halsband på mig som Niklas har gett mig och en t-shirt som Översättarhelena har gett mig. Och ett minne fullt av kommentatorsbåskommentarer.)

Jag tänker ... det påminner om ... vad tänker jag på ...?
Jag tänker … det påminner om … vad tänker jag på, åh, vad, vem …?
Javisstja!
Javisstja!
Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.
Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.

För säkerhets skull måste jag nu bara understryka: jag är helt nöjd med att gå omkring i mina omoderna snöskor och inte vinna priser utan bara sitta och titta längst fram. Dessutom fick jag faktiskt hedersuppdraget att busvissla in alla åskådare efter pauserna.

(Och ja. Jag vet att jag har utlovat en busvisselskola här på bloggen. Den kommer. Jag ska bara …)

Share
45 kommentarer

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

Det smakar lyktstolpe i min mun!

  1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
  2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
  3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
  4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

Share
50 kommentarer

Techno på Nalen (med scoop)

Stora bloggpriset

En annan är på Nalen, och kommer därför att kunna berätta om hur det var på Naaaaalen för sina barnbarn. Jag kommer att låta så här:

Eftersom vi bloggare redan på den tiden var ett våldsamt släkte, möttes vi i dörren av Belgian Blue-vakter som kallades SECURITY med versaler.

 

Drycken vi drack var bubblig och flödade.

 

Maten vi åt var nyttig och smakade som kyckling.

 

Hållarna med vilka vi kunde bära tallriken utan att spilla champagnen funkade utmärkt så länge vi höll tallriken vågrätt.

 

Lokalen vi var i var stor och gammal och mäkta imponerande. Om väggarna hade kunnat tala, hade vi inte uppfattat särskilt mycket …

 

… eftersom musiken spelades med dB som jag inte är van vid.

 

Jag rörde vid, talade med och klämde på de legendariska (från vänster) Bump (blått med hjärtan), okänd Sandra, Mymlan i snörkängor och Stationsvakt i vitt.

Jeeeeeeeezus vilken jävla volym vi hade 2009! Det var lätt att ta kontakt med folk genom att gå fram till dem och säga ”va?”. Eller ”öh”.
________

Nej, tillbaka till nutiden.

Jag och 499 andra bloggare och blogghangarounds dricker alltså bubbel och annat på Nalen. Vi peppras med technomusik med blåsa-bort-håret-volym. Technon har fått en extra krydda: de två skivspelarna tog plötsligt fram och kryddade dunket med

  1. en tvärflöjt
  2. en saxofon.

Vi tackar och säger:

– Vaa?

Översättarhelena kanske känner den enes bror – hon brukar känna saxofonisters bröder.

20:00 Oj, nu börjar prisutdelningen!
_____
Vinnare nöje & kultur: Bokhora (Min favvo: En man med ett skägg.)

– Varifrån fick ni namnet?
– Måste jag säga det inför en så stor publik? Ok. Det var en fyllegrej.

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare politik & samhälle: Opassande.

– Vad är syftet med Opassande?
– Att fortbilda människor om kontrollsamhället. DET TYCKER VI INTE OM!

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare livsstil: Husmusen. (Min favvo: Matälskaren. Som just nu viskar i mitt öra att hon själv röstade på Johanna Sjödin ”eftersom hon är megacool”.)

– Hur ser det ut hemma hos dig?
– Jag tror att jag har för många grejjer …

Vinnare prylar & teknik: Moderskeppet.

– Hur känns det?
– Kanooon! Klart man vill vinna!
– Vad driver Moderskeppet?
– Kärleken till att jobba med bilder efter att man har tagit dem.

Oj, nu tappade jag koncentrationen. De sa ”45-åriga tanter” i ett okänt sammanhang. Jag måste absolut ha mig en tröstande drink.

Vinnare vardag: Tonårsmorsa. (Mina favoriter: 1] Stationsvakt 2] Mymlan.)

– Hur kommer det sig att du började blogga?
– Det var en kompis som sa att jag skulle vända sig till andra med mina problem … och inte bara till henne …

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare sport & fritid: Marcus Birro.

– Vilka tre italienska spelare skulle du rekrytera till ÖIS?
– ÖIS behöver inga så länge de har Allbäck.
[… fråga som jag inte hörde …]
– Det är fantastiskt att man behöver inte komma från Södermalm för att lyckas.

(Stort skratt från publiken.)

Vinnare mode: Style by Kling.

– Vad har du för BH på dig?
– [Kikide måntparnass]

(Diffust mummel från publiken.)

– Tjänar du bra på din blogg?
– Jaaaa.
– Vad har du för planer för framtiden?
– Ja, jag jobbar ju för Expressen, så jag säger inte mer om framtiden. Men turkost och cerise.

(Diffusare mummel från publiken.)

Hederspriset: Anna Pettersson Mikael Nilsson för sajten Stoppa FRA-lagen (punkt nu).

– Hur gick det här till?
– Tack vare bloggosfären och bloggbävningen och all kunskap där ute, blev det så stort som det blev.

(Applåder från publiken.)

I övrigt kan sägas att det är svårt att skilja mellan ”brygga” och ”klyfta”, att Marcus Birro svarade klart bäst på alla frågor och att det var fler fotografer här än längs röda mattan när Oscarstatyetterna delas ut. Nu ska jag antingen mingla eller åka hem.

Scoop kl 21:22.
– Hej Niklas Strömstedt! Det var jag som intervjuade dig i radio P4 och du trodde att vi trodde att du var Anders Glenmark
– Jaaa! Det trodde ni!
– Nejnej. Men jag vill bara säga – igen – att du är en bra bloggare.
– Tack, tack. Det gläder mig, men jag ska sluta blogga inom kort för att skriva … något riktigt.

Jag protesterade förstås våldsamt och boxade honom på överarmarna. Så nu vet ni det.

22:21 Vi minglade vidare. Jag berömde Marcus Birro, klappade på Sigge Eklund, skrattade med Stationsvakt, Sandra och Bloggywood-Daniel samt pratade in i flera bambusrande mobiler, bl.a. Månhus’. Mot slutet av kvällen blev jag dock trampad på:

Ack.
Share
23 kommentarer

Jag vann fint pris igår (bilduppdat.)

Igår strax innan jag åkte till Stockholm, stod jag och tittade på en nyligen insläpad soffa som stod på högkant i vårt vardagsrum. (Lång historia, tar den en annan dag.) Plötsligt kom Min djefla man för nära möblerna, så soffan kastade sig med spikarna först över mig – och då särskilt min panna.

Ja, visst är det imponerande? (”Hurra, blod! Det kan jag blogga om!”)

Som en Pinter kom jag därför till prisutdelningen med ett plåster i pannan. Ett Stålmannenplåster som Fjortonåringen satte på – men som syns dåligt på grund av nudelsoppefrisyren. Dessutom verkar det som om jag behöver botoxinjektioner, ser jag nu när jag har inspekterat pannan. Den ser ut som plockepinn.

Men nu till kvällens höjdpunkt!

Jag har vunnit 26 kr på lotto en gång. Och basketmatcher. Varje gång fotbollslandslaget, Tre kronor eller Stefan Holm (byt ut mot valfri OS- eller VM-deltagare) vinner, vinner jag ju också förstås.

Men ikväll vann jag Kulturbloggspris! Bland andra nominerade vann jag, vilket är fantastiskt och jättekul. Jag höll tacktal, men glömde bort den uttänkta, röda tråden och allt som var roligt – och hittade på ett Hemingwaycitat istället.

De 500 kronorna som jag fick, ska jag däremot ge bort. Ungefär så här hade jag tänkt säga, även om det som kom ut var bra mycket svårare att förstå:

”Jag har bestämt mig för att ge bort pengarna till en annan bloggare. Vi är lika gamla, men inte lika varandra på något annat sätt. Han blev arg på simhallen där han bor för att årskortet kostar för mycket. Nu ska jag medla mellan dem. Stationsvakt, som var simmare i sin ungdoms dar, får härmed ett litet bidrag för att kunna simma. Om du vägrar och hellre vill köpa snus för pengarna, får du det. Men jag tror att simhallen behöver dig.

Missuppfatta mig inte nu; jag är inte en Thomas Wassberg och Stationsvakt är inte en Sven-Åke Lundbäck. Jag böjer mitt huvud av tacksamhet och tar ödmjukt emot priset. Men jag hejar på Stationsvakt som när Ricky Bruch hejade på Anders Gärderud eller Gunde Svan hejade på Torgny Mogren. Heja Stationsvakt!”

Jag hade även tänkt stämma i bäcken genom att diskutera vad sanning är, och då citera Fröding:

”Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Men det glömde jag bort. Att jag även glömde bort att säga att alla applåder genast borde ersättas av armhävningar (som liksom kostar mer), var tydligen det bästa på hela kvällen.

Bloggywoodarna Lillebror och Daniel. Ja, han heter Lillebror lika mycket som Daniel heter Daniel.

Efter prisutdelningen frotterade vi oss med varandra. Pristagarna Petra (En annan sida) och Daniel (Bloggywood) samt bloggprisgroupien nobelpristagarledsagaren Anna Toss diskuterade film, förlossningar, fluff-fluff och frityrsmet. (Pristagarna Rebel Music och Dagens skiva var inte närvarande.)

Killen som satt bredvid mig beställde in ketchup till maten.

 

Efterrätt bör man äta varje dag, har jag hört. Vad jag inte har hört är att literpriset på Baileys är i nivå med saffrans.

 

Toan på restaurangen var en sådan där där man kan vila huvudet mot handfatet medan man sitter. Det konstigaste var dock den här plankbiten som någon hade fäst på toadörren. Jag säger som de gör på radion inför en intervju: ”Vad är syftet?”.

Jag och mitt plåster ligger nu i Anna Toss’ soffa och laddar inför bloggträffen i morgon. Den starkaste minnesbilden från kvällen är tyvärr inte prisutdelningen eller ens toadörren, utan den långhårige italienaren som jag med Anna, Daniel och Lillebror gnuggade kind mot när vi gick vidare ut i stockholmsnatten. Iklädd brutal Motörhead-t-shirt smuttade den hårstripige med spretande lillfinger på ett glas champagne.

Tyvärr spretas det inte på bilden. Foto: Anna Toss
Share
22 kommentarer