Hoppa till innehåll

Etikett: bloggare

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Jag kom, jag såg, jag bloggade …

… står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [—]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

Share
34 kommentarer

Idag 2: Hur man inte får dricks

Vi sitter ett gäng bloggare och kränger räkmackor som är störst i Sverige.

Trulsa och Studiomannen och min macka. Jag sitter mot alla regler och brandföreskrifter på golvet.

Allt var synnerligen trevligt och gott, även om Salt-Stellan och Översättarhelena var överens om en skum bismak på majonnäsen. När det var dags för betalning, levererades notan för tolv personer tillsammans med en miniräknare.

– Kan vi inte få den splittad?
– Nej. Använd miniräknarn.
Share
18 kommentarer