Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.
– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.
Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.
Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.
– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.
Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.
En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!
– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.
Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart
- Birkenstocksandaler
- kortkorta shorts
- stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?
– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!
Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.
Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.
Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?
Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.
35 kommentarer
