Det var en gång ett 80-tal som hade axelvaddar. Jag hade massa axelvaddar. Till och med möblerna hade axelvaddar. Men det fanns ju annat också: jättestora brallor, fladdriga kappor, spretiga frisyrer och trianglar precis överallt. Allt var brett och högt!
Och så fanns det då en tidning som hette Månadsjournalen, som var salig Vecko-Journalen – fast en gång i månaden. I det nummer som jag har hittat, vet man att berätta att Strindbergs kanske kluddigaste tavla ”Inferno” nyligen har sålts för 13 miljoner kronor.
På nästa uppslag gör den fenomenale dansaren Niklas Ek reklam för kaffe på detta vis.
De som skriver artiklar i detta nummer är Nils Petter Sundgren, Clarence Crafoord, Alf Henrikson, Björn Nilsson, Oscar Hedlund, Göran Hägg, Jörn Donner, Per Wästberg och Fabian af Petersen. Samt Marianne Zetterström. (I rättvisans namn finns det fler skribenter, som inte nämns i innehållsförteckningen [bl.a. Kid Severin], men andelen kvinnor är med dagens ögon mycket, mycket liten.)
Det är ovant att läsa så långa meningar, så kompakt text och så bestämda åsikter. Som den banala 20-talist jag tydligen är numera, hoppar jag raskt till annonserna. Jahaja. Hm. Jaså. Man är rädd på advokatkontor, man kör inte BMW för att förflytta sig och vissa produkter behöver inte nån reklam, så de får … reklam…
Så himla konstigt.”Ingen kör BMW bara för att förflytta sig från en punkt till en annan.” Sa alltså denne man i fiskartröja och kavaj och promenerade därefter till sin slutpunkt i fjärran medan bilen fick stå kvar? (Jag kollade registreringsnumret och vet att berätta att denna BMW är skrotad sedan länge.)Avsändaren Blåvitt skriver: ”Våra tandborstar behöver ingen reklam.” (Vän av ordning undrar i sammanhanget varför de här tandborstarna verkar vara nedsänkta i bubbelvatten.)En i gula strumpor klädd arkitekt gör (sittande i en Le Corbusier-stol) reklam för en svindyr liten tv. MED TEXT-TV! (Och 3 000 kr 1989 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 9 163 kr år 2021, mätt med löneindex.)
På ett helt uppslag får vi se vilka som kom på 4–10:e plats i en gigantisk menytävling. De bor i Finland, Belgien, Japan – och i Västerhaninge.
Har de månne blandat samman de två pastasåserna vid monteringen?
En av vinnarna presenterar ”svensk tsatsiki”, som blott innehåller gurka, yoghurt, salt och gräslök. Jag gick ofta till skolan efter att ha ätit Boursin-mackor till frukost, och fick nästan alltid höra att jag stank av vitlök. På något sätt var det ändå värt det …
Men. Tänk ändå va, att få leva i en tid när man (iklädd axelvaddar) kan få läsa en nyskriven dikt av Alf Henrikson då och då. (Just denna bör läsas högt.)
Alf Henrikson, Månadsjournalen 1989.
Sådärja, nu har ni varit med på en liten tidsresa. Säg till om ni vill veta mer om 1989!
Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.
Jag 1982, i både volanger och puffar.
Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.
När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.
Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)
Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.
Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.
Men då kunde jag inte heller uttala det. Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.
Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.
– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.
Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:
– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …
Klassen öste snabbt förslag över mig:
– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!
Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”
– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”
Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:
– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!
Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.
Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.
Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.
De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.
Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.
Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.
Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!
(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)
– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.
Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.
Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.
Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!
Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!
Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!
Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.
Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.
Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________ Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?
När jag gick ut gymnasiet (Tibbleskolan i Täby), hämtades folk med hästar, lastbilar, motorcyklar, hästar (aaahkntschooo!) och jänkiebilar. Jag hade ont i knäna och var arg på lärarinnan i tyska som trots att jag skrev en dikt till henne (på tyska) inte hade gett mig en femma i betyg.
Alla tjoade och sprang om varandra, medan jag och mina kompisar Maite, Sanna, Ru, Perre och Erik var lite off, lite anti, lite ”nämen hörni, sansa er, vi har egentligen bara gått ut skolan”. Alla föräldrar var finklädda och bar på stora plakat med barnbilder och alla fick blommor att hänga runt halsen och eftersom detta var för länge sedan, var det ingen som brydde sig om att de vita kläderna fick blomfläckar.
Plötsligt stod Broder Jakob framför mig, vilt gestikulerande.
– VAR HAR DU VARIT?
– … öh, vaaarit ..?
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT!
Så kom mamma, pappa och lillasyster Orangeluvan springande med blombukett och ett förstorat foto.
– VAR HAR DU VARIT?
– … jamen … jag har ba…
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT! ÖVERALLT!
Jag var så fullständigt övertygad om att mina föräldrar inte skulle komma, att jag inte ens hade haft en tanke på att spana efter dem. Idag förstår jag inte riktigt varför, de var ju på intet sätt emot varken skolgång eller festliga tillfällen.
– VAR HAR DU VAAAAARIT?
– … jag bara … gick omkring … felåt …
Ett år senare gick den anarkistiske Broder Jakob ut samma gymnasium, och blev hämtad av mig. På två hjul. Han talar fortfarande varmt om hur stolt han blev när han bland helikoptrar, fyrspann, lastbilar och veteranbilar äntrade det säte som jag hade förberett åt honom: min pakethållare.
