Författare: Lotten Bergman

Hjälp, vilken förvirring jag skapade!

Inte förrän efter stickspår och förtvivlade utrop om Oliver C. Johansson, Katarina Mazetti, Charlotte Armstrong, Ranelid (alltid denne Ranelid) och Arto Paasilinna kom ni in på sportspåret med Bengt Bedrup, Bengt Grive, Peter Jihde, den fiktive Mats Hård (som torde ha blivit förolämpad om han känt till det), Göran Zachrisson, Björn Hellberg, Patrik Ekwalls dansblogg och Svennis … Men så kom vi närmare med Lisas gissning på Åke Stolt … och så slog Översättarhelena till klockan 16:53. (Utan att någon hängde på!) Inte förrän Jonna och En Malin till höll med efter två timmar.

Den i ämnet mest initierade kommentaren kom från Statistikern redan klockan tjugo i ett i natt, när han via hemlisbloggarens text helt korrekt hade associerat till en stornäst legendar inom sportjournalistik:

”R:et Eklöw. Vem i hela fridens dar kan ha koll på kollegorna till denne sport-journalistlegendar?”

Att R:et är intressant visste hans namne R Skriverier också, men ingen hängde på idén. Men jag ska berätta mer om honom en annan gång. (Förresten, Stina: Precis som Den Blyga skriver, var det i OS 1936 som Japan slog Sverige med 3-2 i fotboll. Sven Jerring sa i referatet ”Japaner, japaner, japaner” för att de i massor sprang omkring på planen och störde de svenska spelarna som ju borde ha vunnit.)

Jan Majlard är alltså svaret. Han blev Svenskans nye sportkönikör efter Sune Sylvén i mars 2005. Sport. Ja, ni läste rätt, jag skrev sport. S-p-o-r-t. (Ber om ursäkt Salt och alla andra sporthatare, ni är många bland de litterärt bevandrade. Men nu kan ni vidga era vyer! Våga språnget! Spräng sedan målsnöret och drick segrarens skål!)

Så här är det ju:
Sportreportage är en sak. Christian Olsson har ont i foten igen men hans flickvän är snäll och Kajsa Begqvist har visserligen haft en tung tid bakom sig, men med den nya pytt-i-panna-träningen kommer hon säkert tillbaka.

Sportreferat är en annan sak. Mittfältet kom i kläm och 7-3-1-systemet borde testas på ett bättre motstånd och statistiken visar att just denna match är symptomatisk för de tidigare resultaten i höst. Jenny var bäst på plan men Olof har inget i laget att göra, en sådan sopa som han är.

Sportskribentkändisar går det tretton på dussinet. Men de är endast kända för den inre kretsen: kufarna som läser sportsidorna. Men vem är då Jan Majlard? Sorry — jag har ingen aning. Men sooooooom han skriver. (Jag himlar nu med ögonen för att markera hur man ska betona ord med många o:n.) Jag vill inte göra någon ledsen, så förlåt mig nu för det jag ska göra. Jag ska här och nu låta er läsa ett stycke som Majlard har skrivit. Säkert är det emot någon PUL-lag, men jag är bara en allmänbildningens fanbärare.

Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen.

Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande.

Ska vi ta en till?

Svensk skidsport, som sett så många snorstänkta långkörare dyka upp i segerhuva bakom granstammar och röda lador, såg en ny form av hjälte födas. Explosiva muskler i överkroppen övertrumfade den här gången skidkarlens signum uthålligheten. Lind hann inte ens med en bonnsnytning på sin väg fram till målet. Men han svävade på moln.

Metaforer, bildliga uttryck, liknelser, metonymier, how shall I put it, eh … man … ska … inte … gödsla … med … dem. (Hör ni hur pedagogiskt artikulerande jag är?)

En annan sak som man ska ta det lite lugnt med är epitet — uttryck som ”den mångförslagne Odysseus” brukar tas upp som exempel på just epitet. Här har vi några, sprungna ut Majlards penna:

den seniorstänkta hetluften
den Cap Verde-ättade anfallaren
den lurige skotten
den från Amerikaäventyret ”jet-laggade” klanen Pärson

Dessutom bjuder han på underliga avslutningsmeningar som denna denna (när Henrik Larsson fick ett nytt proffskontrakt i förra veckan):

Han [Henke] kunde gott bjuda sig själv på en ny tatuering inför sitt avslutande (?) proffsäventyr: ”No regrets”.

Nåväl. Att testa sportkrönikörer på er gick ju inte så bra. Jag tänkte att ni skulle kasta er fram och ringa sportredaktionerna i landet eller be sportbloggarna om tips … Jag fick till och med mejl med bönanden: ”snälla, tala om bara för mig vem det är, snälla rara ..”. Nope.

Men vinnare ska vi ha! Jag gräver i plommonstopet som ligger bland alla böcker som hela familjen snubblar över. Inne på toa ligger det också högar. På köksbordet ligger det högar. Jag borde kanske stä… Nåväl: dagens vinnare ääääär … nejdå, man vinner inte två gånger så där lätt och tätt, då har man för stor tur, så nu tar vi en annan — aha, Skrivkramp! Grattis! Jag måste faktiskt även dela ut ett hederspris till Översättarhelena idag, som måste ha googlat sig fördärvad samt ett specialpris till den envisa Crrly med en miljard gissningar. Grattis!

Öppna nästa lucka!

3 kommentarer

Glos- och skumögd lade jag strax efter midnatt ut en rolig hemlisbloggare och fann till min fasa, förskräckelse och förtjusning att ni 1) tog honom redan på uppstuds 2) är vakna så sent.

När hemlisbloggaren avslöjas på ett så tidigt stadium (David kl 00.19) och nästan alla håller med, dyker det upp kommentarer som handlar om vilket förhållande man har till verket eller författaren i fråga. Eller sällskapstankning – och rim! Andra dagar blir det slagsmål (jag är faktiskt lite lik Ranelid i frisyren, Lisa), ibland blir det goda läsråd och ibland blir det recept på kålpudding. Hur som helst är ni för mig en illuster skara – trots att några av er envisas med att hela tiden påtala hur obildade och illitterata, nästan analfabetiskt dumma ni är. Fel, fel, fel. Självförtroende, people! (Det där lät som … som … ah, kanske ska jag hemlisblogga Linda Skugge?)

Nåväl, att det blev Liftarens guide till galaxen beror faktiskt på att den blev önskad. Ja, det är tillåtet att mejlönska. Jag läste den lite sådär ogint som jag gör när jag läser roliga författare (”äh, det där kunde jag också ha hittat på!”) och är på mitt allra mest obildade, illitterata, analfabetiskt dumma humör. Men ok, den är rolig.

I texten fanns det ett par ledtrådar (men det gör det inte i alla julkalenderluckor). Mystiska fenomen som stjärnor, globar, farkoster och bubblor dyker upp överallt i originalet. Folka Ordnung är förstås Ford Prefect, han säger verkligen ”Tjänare” och bokens översättare skriver verkligen säjer istället för det idag (underligt nog) vanligare säger. (Modernare upplagor kanske har ändrat till säger?) Paul McCartney föddes 1942 och spelade i Beatles, som kanske kunde få er att tänka på filmen Beetlejuice och huvudpersonen Betelgeuse, som har samma namn som ett solsystem i boken (och en stjärna i verkligheten). Puh. Siffran ”42” är svaret på frågan om ”Livet, universum och allting”: titeln på Adams tredje bok i trilogin i fem delar. Enligt Wikipedia använder programmerare, tekniker och annat löst folk gärna ”42” som test- eller demonstrationsvärde … som egentligen ska vara slumpmässigt. Men … jaja, ok.

Nu till författaren – Douglas Adams (1952-2001) dog av en plötsli… nej, ovänt… (ja, det är de väl alltid) hjärtattack när han styrketränade. Men oj, vad han hann med innan dess – läs t.ex. Wikipedias artikel. Idén till Liftarens guide till galaxen fick han liggandes på ett fält – full förstås – och den sändes först som en radioserie när han bara var 26 år. (Tusan, ännu en ung debutant.) På engelska har han sålt mer än 15 miljoner böcker, på svenska bombis lika många. Miiinst. För att inte tala om alla handdukar!

Han var en ”föregångare när det gäller ny teknik”, vilket jag brukar kalla väldigt många i min närmaste omgivning. Han hade astma, månade om miljön och tyckte om snabba bilar … minsann. Dessutom jobbade han på 1970-talet med manusskrivande för tv – här syns Douglas Adams i ett avsnitt av Monty Python’s Flying Circus.

Nu ska vi ha en vinnare! Humdidum, kaaaan det bli Översättarhelena som vet hur författare spelar gitarr, eller kanske någon av de få som lade ut irrbloss och omvägar, eller Petra som pratar tyska, hakke som rimmar eller, nej Statistikern och Goblin vågar jag inte dela ut något till, de bara bråkar och flyttar … nu ska vi se, alla lappar är sorterade (ni inser vilket jättejobb detta är med lapparna, va?) och dääääär har vi en nying: Olstorpe! Grattis!

Nu avslutar vi denna dag med ett för mig kärt Douglas Adams-citat. Jag känner förstås inte igen mig egentligen, men jag kanske får användning av det endera dagen:

”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

Ny lucka!

3 kommentarer

Idag var det splittat nästan ända in i mål! Lattjo! (Mycket användbart ord. Jag hade en klasskompis som kallades Lattjo eftersom hans riktiga namn – Lars – inte passade in på hans personlighet. Nåväl.)

(Ursäkta. Bokstäverna sprutar ur fingrarna. Nu blir det långt här.)

Den som på ett tidigt stadium knäckte gåtan var Anna P, men alla andra associerade så vansinnigt kul och brett att det bara var Helena T, Emi och Lina som höll med om Tomas Tranströmer. Översättarhelena konstaterade att det nog i alla fall var Tranströmer, men trodde ändå lite på Majakovskij. (Majakovskij skrev ”Ett moln i byxor”, och så fort jag hör Annelie Rydé sjunga Gesslelåten ”Segla på ett moln”, tänker jag på Majakovskij.)

Eftersom ni fortfarande inte hade enats när jag var på väg till basketträningen, lade jag in en ledtråd som Mr Denver omedelbart lade märke till – och som Statistikerns överdängare hängde på. Bara för att en liten stund senare se Ami vrida förvirringen ett extra varv genom att dra in Bukowskis öl. (Jag markerade de två t:na i ordet ”rätt” med fetstil, vilket skulle betyda att initialerna TT var rätt gissning.)

Jag undrar vad Tranströmer skulle säga om jämförelserna med allt från Sonnevi och Ekelöf till Ross i Vänner.

Tomas Tranströmer föddes 1931 (bilden är från 50-talet) och utbildade sig till psykolog, men debuterade när han bara var 23 år (ännu en ung debutant, fan). Var man än läser om hans dikter, får han blott och enbart kilovis med beröm – och naturligtvis håller jag med: Trots att han ju sätter ut skiljetecken lite som han vill medan jag biter mig i knogarna och försöker att inte sträcka mig efter korrekturpennan. NE skriver till exempel att hans stil är:

”en intensivt visionär dikt, full av precist utmejslade formuleringar, visuellt självlysande metaforer, arkaiska mytmotiv och upplevelser av starkt förtätad livskänsla som kan få en religiös dimension”.

Ok, det där begriper jag inte riktigt. (Förtätad livskänsla … är det trånga tröjor det?)

Nu ska jag förklara hur hemlisbloggartexten är skriven – vilket jag ju inte brukar göra. Skelettet är dikten Galleriet från samlingen Sanningsbarriären (1978). Originalet beskriver hur diktarjaget ligger över i ett motellrum, där det finns en doft som han har känt förut: bland de asiatiska samlingarna på ett museum.

Det som är uppstoppade djur i hemlisbloggartexten är alltså i originalet tibetanska och japanska masker. Instoppat som vitlökar i fårsteken finns dessutom några ledtrådar som skulle få er att tänka på två av Tranströmers mest kända dikter: C-dur (”Allting på vandring mot ton C”) och Från mars -79 (”De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!”).

Nu får Olle berätta om när han träffade (jag var med, jag var med!) den store poeten:

”Tomas Tranströmer var i Lund på Studentafton och spelade fyrhändigt med pianoprofessorn Hans Pålsson 1988. Som jag minns det var det min idé. Arbetet med studentaftnarna var ett i allra högsta grad kollektivt arbete, och trots att jag inte längre var förman för Studentaftonutskottet så var jag rejält insyltad. Förmodligen hade jag gjort förarbetet, medan själva genomförandet sköttes av min efterträdare M.T.

I aulan på Universitet höll alltså Tomas Tranströmer och Hans Pålsson gemensam studentafton där de varvade uppläsning och musik. Höjdpunkten var när de satte sig ner bredvid varandra och spelade Schuberts Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano – det stycke som nämns i sista delen av Schubertiana från Sanningsbarriären (1978):

”Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll,
två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.”

Det såg inte alls löjligt ut. Jag tycker det var storartat!

En vän som var med Tranströmer och Pålsson före aftonen berättar att de var på Stadsbiblioteket i Lund. När de passerade Hce.03-hyllan så stannade Tranströmer till, drog ut några av sina böcker och sa:
– Det är många korrekturfel i mina diktsamlingar.

Och så rättade han här och var – med kulspetspenna.

Skulle någon som bor i Lund kolla om några av dessa rättade exemplar fortfarande finns kvar? Ta med digitalkameran!”

Nu ska vi ju ha en vinnare också! Oj, jag har ju glömt att nämna att Tomas Tranströmer drabbades av en stroke när han var 59 år, och att han sedan dess inte kan prata. Hans fru tolkar och skriver åt honom – för språket sitter kvar någonstans på insidan. När det spekuleras Nobelpris kommer han fortfarande upp på alla listor … ja, nu skulle jag ju dra en liten lapp också. Det är många, många, ska ni veta. Får snart börja göra nya, de från förra året ser bedrövliga ut. (Nej, jag slänger aldrig något.) Aha! Här kom en upp! Och en kommentator som jag till och med har träffat! Studiomannen! Grattis!

Jag håller med Trulsa (och Jonna samt Lina) som berömmer er: ”Vilken talang, vilken fantasi och vilket engagemang!”

Ny lucka!

1 kommentar

Välkomna alla gamla bekantingar från förra året och välkomna alla nybekantingar … men denna dag välkomnar jag särskilt de barn, som gissar som vore de proffs.

Ok. Ni bad om lite enklare hemlisbloggare. Och vad händer? Lina rusar in 23 minuter över midnatt (ni ska sova på nätterna, människor!) och gissar på barnbok – och då särskilt Totte. Trevliga människor som David, Salt (som aldrig sover), Lisa, Egil och Hjalmar drar till med Mark Twain, Nils Karlsson Pyssling och Fantomens son … Men på det hela taget är alla egentligen överens om Totte.

Dagens hedersomnämnande och 2006 års första extrapris går till Ingrid som helt utan skrupler irrar bort alla och ingen i Grass-dimmorna. Emi kör en annan listig variant: smörar för mig och ser en djupare innebörd med fler metaforer och eufemismer än jag själv hade en aning om. Dessutom var det intressant att Totte, Bamse, Mowgli och till och med Mark Twain omgavs av elefant, en katt och en björn – som dock vid behov går ihop till en Margalo. En febrig Översättarhelena, Flinn, Lisa, Crrly, Agneta och Matildas fikarum fullkomligen öste förslag över er andra, medan jag satt här och njöt i hemlighet. (Ibland läser jag kommentarerna högt för mig själv som En Dum En.)

Statistikerns överdängare (aka ”Kungen”) serverade oss en utmärkt länk till Tottes klädbestyr så att alla skulle övertygas. Jo, för visst var det så att det var Totte som bloggade. Agneta påpekade helt riktigt att hemlisbloggaren föreföll vara mer komplicerad än lille Totte – men det var precis min mening. Han är ju faktiskt snart 40 år gammal, men precis som många andra 40-åringar inte särskilt mogen för det.

Totte skrevs av Gunilla Wolde (som ibland heter Brorsson-Wolde) och den första – Totte badar – kom ut 1969. Totte stöter på konkreta saker som städning, varm gröt och kall mjölk, brandgula lådor och blåa elefanter samt bakning. Ibland klär han av sig naken med Malin och ibland klär de ut sig istället. (”Flickvännen” är alltså Malin, icke att förväxlas med Emma, som går till tandläkaren, dammsuger, får en lillebror, går till dagis och har en verkstad.) Ibland kan man tro att Totte-författarinnan även är Alfons-författarinnan, men det är ju en himla skillnad mellan Wolde och Bergström, så det begriper jag då rakt inte. Skillnad på Totte och Alfons också, säger ni? Pah.

Tottes pappa är stor. Och han läser tidningen. Tottes mamma läser godnattsaga och … här kommer en kluring: i en bok gör hon en sak, men i den tecknade filmversionen av samma historia gör hon inte riktigt samma sak. R Skriverier vet nog vad jag menar, för han har till och med suttit uppe på nätterna och tittat på Tottefilm. (Ledtråd: ”En Malin tills” kommentar kl. 14.17.) Sedan ska Eva förstås ha beröm för att hon på kvällskvisten nämner Jan Myrdal, som inte heller såg mycket av sina föräldrar. (När det gäller Tottes stackars mormor, så verkar hon sitta fast i en och samma gröna stol livet ut.)

Nu till en vinnare! Lappilappar … Oj. Nej, bort med honom, han var inte med idag, och den och den .. och här drar jag … Stina igen? Nej, det är orättvist. (Förlåt, Stina.) Blanda blanda. Vi tar en ny … ojoj, det är en riktigt ny, en nykomling, en aldrig förut skådad vinnare: Belgarion! (Nu ska du mejla din adress och t-shirtstorlek till mig och så skickar jag ett paket när t-shirtarna är färdiga.)

Nu är den 5 december redan gammal: in och gissa!

5 kommentarer

Jag ser framför mig hur människor som egentligen borde pynta sina hem för adventskaffe och umgås med nära och kära istället ugglar fram för datorn, slår upp i ordböcker, bläddrar i dammiga lexikon och ringer upp sina gamla kurskamrater från anno dazumal. Även om ni är frustrerade över att det inte säger pang och klick meddetsamma och att ni omedelbart löser gåtan, ska ni veta att det är sådana här dagar som jag tycker bäst om. (Jag fick fram en, säger en ljusstake före klockan tre.) Idéerna och tolkningarna var många, särskilt gillar jag när ni säger ”pah, det där är bara ett villospår” eller ”fnys, hon är helt galen”.

Helt korrekt insåg ni meddetsamma att det var en experimentell skribent. En som inte följer regler och råd när det gäller skrivandet av idag. Precis som jag antydde i texten var det ”minnesfragment” och ett ”splittrat medvetande”. När flera av er gissade på Faulkner var ni så nära, så nära, ty läs här vad Wikipedia säger om dagens hemlisbloggare:

”Hans författarskap har djupa självbiografiska rötter och hans romanform är främst påverkad av William Faulkner.”

Några av er klagade på formen, och jag håller med. Det som (i mina ögon) gör texten svårläst är det ytterst förvirrande sättet att skriva dialog. Jag är mycket, mycket förtjust i välskrivna dialoger med pratminus och flyt och blir inte sällan vansinnig av tv-serier med replikskiften som låter som skriftspråk. Jag hittar på:

– Han sade igår att han inte hade haft tid att undersöka saken närmare.
– Det var ju – som vi alla vet – ett mycket ovanligt sätt att avlida på.
– Ja, det sägs att hans far, som för övrigt är bankdirektör här i staden, har haft ett finger med i spelet.
– Menar du verkligen det? Jag är glad att du har tagit dig tid att förklara detta för mig. Jag ber att få återkomma om tre dagar med mer information.

Stånk. Inte ens en viskande Lena Olin eller Kjell Bergqvist med en knäckemacka i munnen hade fått detta att låta naturligt. Om vi nu återvänder till dagens hemlisbloggare – så är han egentligen bra på replikskiften. De går in i varandra och avbryts av plötsliga tankar eller en annan talare. Men det är ju så svårt att läsa!

Ledtråden om ”speciell lista” löste Crrly genom att föreslå Nobelpristagare. Efter ytterligare några ledtrådar om kalsonger, upprepade Agneta med en dåres envishet det rätta svaret tills alla var på samma korrekta linje.

Hemlisbloggaren var ju idag Claude Simon (1913–2005) – som fick Nobelpriset 1985. Det minns jag tydligt eftersom min djuping till djefla man (då pojkvän) satt och läste Simons böcker redan innan han fick priset. Enligt honom (Olle alltså) strömmar texten emot honom som i hans eget kaosartade minne med plötsliga tankebrott och infall. Jag blir mest frustrerad och vill redigera in punkter, kommatecken och versaler med rödpenna. Tydligen ska man läsa drömmande och okoncentrerat, man får inte stanna upp och tänka ”vänta nu, hur ska jag tolka det där”. (Eller för den delen ”så underligt med ett tankstreck just där”.) Ni som liksom Akademien förstår er på detta: bekänn (och förklara) i kommentarerna!

Ledtrådarna i namnen var mest till för att ni när ni väl hade hittat fram till Claude Simon skulle bli övertygade om att ni hade rätt:
* En av Claude Simons allra första romaner hette Gulliver (1952).
* I Vägen till Flandern (1960, snabbt i Sverige 1962) heter en kvinna (ett s.k. fnask) Virginia. (Jag är övertygad om att det var en blinkning till Virginia Woolf och … eller … eller … Faulkner.)
* Claude Simon har (som Lisa listade ut via slutrepliken) skrivit en bok som heter Gräset (1958, i Sverige helt tvärt om 1985).

I en av recensionerna av Vägen till Flandern på Amazon, skriver någon:

”This novel is a bit as if the Virginia Woolf of ”Mrs Dalloway” had written a book about wartime France”

Ah! Ytterligare ett bevis för att ni i kommentatorsbåset har huvudet på skaft. Till yttermera visso kom kommentatorn Kungen (fast han kallade sig något helt annat) på att Sartre och Thomas Wassberg har något gemensamt.

Ska det verkligen vara så här svårt att komma fram till rätt svar ända fram till jul? Nej. Fast ja. Jag har ju jättekul, och det är väl det som är huvudsaken. (Jaså inte?)

Nu ska vi ta fram en vinnare. Faktum är att jag har lite problem med plommonstopet emedan fodret har gått sönder och liksom äter upp några lappar varje dag. Här har vi dagens, oooo, oooo, det var en gammal skrynklig en från förra året: Stina! Som inte ens hade hört talas om Claude Simon … Hurra! Ni som inte har vunnit trots enorm kompetens, formuleringsförmåga och bravur ska veta att jag har stenkoll. Rätt som det är, börjar det regna specialpris som manna från himlen.

4 kommentarer

Men åååh!

Här sitter man och … tar den enklaste … den mest lästa – den mest lästa … den mest på senare tiden läääästa … (jag betonar) och så knäcker någon gåtan men får alla andra på totalknä tvivlande. Alla bara yrar om andra storförfattare och ingen slår upp facit och bara lääääser! För böckerna har ni ju!

Idag kom det rätta svaret mitt på blanka förmiddagen … utan att NÅGON hängde på! Jonna föreslog Camilla Läckberg (f. 1974) för att hon kände igen stilen. Nu hade jag ju skalat bort varje tillstymmelse till handling – handlingen som nog får sägas vara Läckbergs starkare sida. Enligt Nationalencyklopedin utforskar hon i böckerna ”de mörkaste sidorna av människans psyke och visar upp skakande bilder av såväl fysiska som psykiska övergrepp, inte minst mot barn och kvinnor” – vilket skymdes totalt av flosklerna och ordvändningarna som jag staplade på varandra. En karikatyr, ja. Att min allra bästataste Bästisgranne också föreslog Läckberg hjälpte föga: ingen av er tyckte att det stämde.

(Bilden har jag utan att fråga om lov snott från http://www.camillalackberg.com/, jag ber om ursäkt meddetsamma och hoppas att inte bli stämd för jag har verkligen inte tid till sådant.)

Förra året fick jag mejl från en av de nu levande författarna som jag bakade om till hemlisbloggare. H*n var icke glad och kallade mig ”slummig och dum”. Än så länge tiger hälsan still.

I mina ledtrådar försökte jag få er att förstå att ni nog har läst en och annan Camilla Läckberg-bok att döma av försäljningssiffrorna (de tre böckerna har sålts i drygt 500 000 ex bara i Sverige och kommer att komma ut (eller har det redan kanske) i Norge, Danmark, Finland, Island, Tyskland, Holland och Spanien.). När det gäller den enorma succén som böckerna har fått, sägs det bero på en fantastiskt skicklig utförd marknadsföringskampanj – designad av henne själv – och någon jämförde henne med Madonna, som egentligen varken kan sjunga eller dansa men ändå anses vara den mest framgångsrika kvinnliga artisten sedan Eldkvarn brann. (Vilket var 1878, samma år som metersystemet infördes i Sverige och uppfinnarna hittade på slåttermaskinen, bordstelefonen, separatorn, grammofonen och glödlampan. Det hör alls inte hit, men är så himla bra att kunna.)

Ledtråden Martinsson – som jag verkligen sade var långsökt – kommer av att Camilla Läckberg blev inspirerad av Martin Melin (polisen som vann allra första Robinson-tävlingen) när hon skulle döpa sin polisperson i deckaren. (Vilket jag läste i hennes blogg.)

Nå! En vinnare! Den som är värd ett pris idag är förstås Jonna (och Statistikern som rusar in precis på midnatt), men nu är det ju ett lotteri – så jag drar ett namn ur hatte: Tadaa! (Ni ska bara veta att detta verkligen sker på riktigt. Jag sitter med små papperslappar och ett plommonstop och hela grannskapet sover, för att inte tala om familjen.) Här har vi dagens: Lisa! (Som även frågar om tema i år. Ja, det är ett tema. Men det är så himla luddigt formulerat i min hjärna att jag inte riktigt har vågat yppa något om det.)

Hemlisbloggaren den 3 december kommer strax. Och är så himla litterär och beläst att ingen av er har den minstaste chans. Sorry. (Moaaahahahaaaaa!)

10 kommentarer

Som hemlisbloggarens urmoder blir man lite nervös när det rätta svaret dyker upp redan innan solen gått upp. Den kakbakande Ingrid kastade sig fram och ogissade strax efter midnatt, medan Agneta gissade rätt i ottan. Sedan kom flera med härliga stickspår och villovägar tills Ia och Helena T också gissade rätt. Ni som listade ut det rätta svaret genom min ledtråd men inte talade om huuuur, ska ha extra beröm! Ni som gissade på Bill Bryson pga. Iowa tänkte helt rätt, fast fel, och alla ni som hurrade och skrek av glädje … fick mig att hurra och skrika av glädje.

Boken som jag använde mig av för att vara hemlisbloggare är Vattenståndet (1972, utkom Sverige tio år senare) av John Irving (f. 1942). Huvudpersonen Fred Trumper döpte jag om till Donald Peace (kan ni se hur jag associerade?) och hans olika brev till inkassoavdelningar, elbolag, telefonbolag, affärer och banker fick bli hemlisbloggarformen. Ledtråden som ledde många av gissarna rätt var bibliotekskortets nummer, som i själva verket var Vattenståndets ISBN-nummer.

Irving jobbade först som lärare och skrev precis som väldigt många andra en massa obemärkta romaner, noveller, artiklar och skräp (före bloggarnas tid, ja) tills han som 36-åring gjorde megasuccé med Garp och hans värld. (Detta tänkte jag på när jag var 36 år. Sedan satte jag mig att fundera på Astrid Lindgren, som inte slog världen med häpnad förrän hon var 38 år. Nu vet jag inte riktigt vilken sensuccéande författare jag ska ha som tröst.)

Tillbaka till Garp – som så totalt välte omkull mig när jag läste den som 17-åring. I ett helt år köpte jag den och endast den till alla kompisar som fyllde år. (Bästisgrannen har kvar sitt ex som jag har klottrat i.) Det som fick mig att falla så handlöst var humorn. Att boken egentligen har en djupare mening om att man ska stå ut med livet vad som än händer, förstod jag inte alls.

Sedan läste jag alla hans böcker men blev aldrig lika imponerad igen. Hotel New Hampshire gillade jag möjligtvis eftersom Rob Lowe var med i filmen. Numera reflekterar jag inte ens över att det var John Irving som skrev Ciderhusreglerna – som tog hela 13 år att färdigställa. (Självklart, karln har ju varken dator, skrivmaskin eller stenografikunskaper.)

Jag hittade en intressant artikel med funderingar om hur mycket en skribent kan/bör/får beskriva från det verkliga livet utan att skada familj och vänner.

Där säger Colin Irving – John Irvings son (i min översättning):

”Författare lockas att skriva om sina egna erfarenheter eftersom de är sanning, sådant som man kan använda omedelbart. Men det är svårt att dra en gräns — avslöjar du sådant som bör hållas privat eller gör du bara ditt jobb?”

Ja, det kan ju diskuteras så här i bloggtider …

Medan ni var här och kuckilurade på kvällskvisten, han jag kvista över till Stockholm på en kort bloggöl. Nu tar jag på mig plommonstopet och stoppar handen i papperskorgen, dit jag alldeles nyss av misstag välte alla namnlapparna. Iiirk, gammalt apelsinskal. Och däär har vi … ah, en gammal goding: Pelle G! (Förlåt, jag har ju i verkligheten ingen aning om hur gammal du är.)

Strax kommer morgondagens hemlisbloggare! (Ni som inte var med förra året ska veta att natten till lördag och söndag brukar ha fler eh, hrm, gissningar som är
gjorda av hemvändare på pickalurven.)

5 kommentarer

Jag bara kollar, dammar av och putstestar lite om denna blogg fortfarande kan sparkas igång. Här kommer ett facit ju att presenteras.

1 kommentar

Igår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.

Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.

– Iiiiiiiiiiiih!

Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)

Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:

– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.

Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.

Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.

Uppdatering: fakta ur NE.

Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.

Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)

27 kommentarer