Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

Share
49 kommentarer

Jag är en veckotidning (jormuppdat.)

Kan man skriva om vad som helst på sin egen blogg?

Nej, det kan man ju inte. Somligt är faktiskt helt ointressant. Som att jag till festen i fredags kletade brun-utan-sol på hela mig och inte hann bli brun till festen utan till morgonen efter och att jag just nu är väldigt brun mellan fingrarna och på tånaglarna.

Att hyllorna som nyss bar upp 25 panelbrädor i källaren har rasat (hålbetongsväggar, tack så mycket) och att alla brädorna ligger som okokt spaghetti i en skokartong är heller inte särskilt intressant.

För att inte tala om det ointressanta i att jag gör sit ups situps två gånger i veckan. Men eftersom Iggy Pop i nästan varje artikel får berätta om de 400 sit ups situps han gör varje dag, kan jag ju dela med mig av mina, eller hur?

Alla dessa ska göras i ett sträck. Man börjar med fem i taget och ökar gradvis. I basketlaget klarar vi just nu 15 av varje och vi är väldigt imponerade av oss. (Ja, 15 x 10 = 150.)

(Jooodå, ni orkar visst läsa alla tio. Det är inte på långa vägar lika jobbigt som att göra övningarna. Eller: skriv ut och lägg er under skrivbordet på jobbet, bakom katedern, vid sidan av receptionen och testa!)

1. Fällkniven. Ligg platt på marken och gå upp med både över- och underkropp så att rumpan blir spetsen på bokstaven V. (Fast denna är jag så dålig på att jag bara omväxlande ser ut som ett L och ett J.)

2. Ligg platt med benen stela och raka rätt upp i luften och lyft överkroppen så att händerna når till fötterna. Som tur är, har jag efter min far väldigt långa armar och kan dessutom skylla på knäont så att benen får vara lite böjda i knävecken. Man är liksom ett L som blir ett U. LULULULU.

3. Rulla runt till mage och tänk ”jag är en säl”. Passa på att vila om det behövs – ingen annan tittar på dig eftersom alla är koncentrerade på sig själva, där de gör ”upp med överkroppen, upp med benen från golvet samtidigt”. Man ser ut som en gammal bläcktorkare.

4. Rulla tillbaka till rygg och ligg platt som ett tankstreck. Böj benen så att de bildar Jätten Jorm medan fötterna fortfarande vilar på marken. Upp med överkroppen så att händerna nuddar knäna (dvs. Jätten Jorms huvud). Fantisera om Beppe, det hjälper inför den hemskaste situppen som kommer strax.
5. Ligg kvar i Jätten Jorm-ställning, men böj upp överkroppen och se till att dina både händers fingertoppar möts vid din egen rumpa. (Vilket – ve och fasa – måste betyda att du nästan är inne i Jätten Jorm!) Tänk på Beppe. (Liten rumpa och långa armar räknas som fusk.)

6. Ligg kvar som nyss, men förstör Jätten Jorm genom att lägga ena benet över det andra som om du var en karl som satt på en stol. Ena benets yttre fotknöl vilar alltså mot det andra benets lår. (Kvinnor tenderar – sägs det – sitta med ena benets knäveck mot det andra benets lår. Det är fel i denna övning, men är alls inte ett sätt att förtrycka det täcka könet.) Om du har vikt det högra benet, för du nu upp den vänstra armbågen mot det högra knät, vilket ju påminner om regeringen och oppositionen.

7. Precis som förra, fast tvärtom. Då är knät oppositionen och armen alliansen. Man tvingar ihop dem, men orkar inte hålla emot krafterna som slänger en tillbaka i ryggläge.

8. Hopplös sit up situp som jag skulle vilja förbjuda. Man är i detta läge röd i fejan, man stånkar och pffffftar (helst med munnen) och ska nu krypa ihop nästan som ett ägg på rygg. OCH NÄSAN SKA STRÄVA MOT KNÄNA! FEMTON GÅNGER! Knip dig i örsnibbarna så är inte armarna i vägen. Hata hata hata.

9. Samma som nr 2. Fast ingen orkar ha benen raka. (Här brukar jag mumla ”raka ben” och alla tror att jag har ett mantra om mina orakade ben.)

10. Helt vanliga armhävningar. Det är bara det att magmusklerna ju är lite trötta, och då funkar inte armhävningarna som de brukar. Om man i detta läge har ett urringat linne på sig, kan man se sin mage inne i tröjan. (Tydligen gör jag helt fel, för om man håller huvudet rätt, ska man inte kunna se sin mage om man inte har ögon i hakan.)

Se där! Nu borde jag dela med mig av ett smofsigt recept!

(Fritt efter Vår kokbok)

Smuldeg:
150 g smör (visst är margarin läbbigt?)
4 msk socker (sacketter duger inte)
2 dl vetemjöl (GI-gift, jag vet)
2 dl havregryn (neutraliserar alla gifter)

Klegg:
ca 500 gram (ca 1 liter) skivade rabarber
ca 250 gram jordgubbar som man kan skära i bitar
1 dl socker (igen!)
1,5 msk potatismjöl (som för övrigt är ett utmärkt pulver att strö i nerkissade sängar)

Ordning och reda:

1. Sätt ugnen på 225 °C (ser ni att gradertecknet hänger på C:et och inte på siffran?).
2. Smält smöret. Rör ner socker och vetemjöl och havregryn.
3. Bred ut allt i en pajform.
4. Smula smuldegen över klegget.
5. Grädda i mitten av ugnen
i 15–20 minuter tills smulorna är lite bruna och klegget är mjukt.

Servera med glass, vaniljsås eller chutney. Fast det är dumt att välja chutney eftersom det inte blir särskilt gott.

——————

Glöm inte att det i morgon är Den Stora Bilbloggardagen.

Share
28 kommentarer

Men far och flyg, oktober!

Poängen med maj är faktiskt att det är varmt och skönt väder så att man kan gifta sig, döpas, ha grillkvällar och på det hela taget njuta av ljumma vindar. Poängen med maj är att fastän almanackan spricker i sömmarna, så kan man ändå vända näsan uppåt (utan att för den skull vara högfärdig) och lapa solstrålar. Poängen med maj är att det är en skön månad.

Så vad gör oktober här? Crashing the party, liksom!

Utegympa med mössa till de fyra skolbarnen och extra sittunderlag till dagisbarnet som ska på tusen och en utflykter. Klassresor med långkalsonger. Barnkalas i spöregn flyttas inomhus trots att inomhuskalas ju är en styggelse (för föräldrarna, vill säga).

Nåväl. Då får man glädjas åt det lilla.

1) Jag kommer hem och möts av en chipsväg som leder till guld och gröna skogar – en kuddkoja att mysa i!

Jag skulle haft röda skor med klackar att slå ihop.

2) Inget djur har bajsat i vår sandlåda på flera dagar!

3) Jag kom äntligen iväg för att slänga återvinningsprylar och kom ihåg att ta fingervantar på mig!

När bilden togs hade jag redan slängt fem påsar.

Ni ser bilen, väl? Det är en snart 20 år gammal Toyota som i stänkskärmstrakten påminner om ruttnande, medeltida tänder. Sent igår kväll ringde en man och vill köpa den av oss!

– Köpa den gamla? Men det är ju en skruttbil! sa jag.
– Sekrutt?
– Alltså, den är ju gammal och inte särski…
– Inte sekrutt, Toyota!
Trust me, johodå, skruttbil. Men vad vill du ge för den?
– Nej, jag undrar om den är till salu.
– Ja, men vad … äh, strunt samma, jag vill inte sälja min bil. Den funkar bra och jag gillar den!
– Ja, därför vill jag köpa den.

Jaja. Nu ska jag ta på mig raggsockor och göra en åkarbrasa. Sköna maj, välkommen!

Share
40 kommentarer

Festfixarn

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering … och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

Share
12 kommentarer

Sanningen om mig idag

Det är i mellansverige bedrövligt regn och kalla moln samt gråa ansikten idag. En annan har drabbats av rivjärn i halsen och slemfabrik i näsregionen. Eftersom det är synd om mig, haltar jag även lite grann för att förstärka omgivningens beskyddarinstinkter. Men inte hjälper det. Jag säger som Homer Simpson:Helt utan en smidig övergång, måste jag nu få visa upp hur vacker jag är. Ni ser väl framför er hur jag värdigt skrider fram mellan mina rum i mina ylleklänningar och nätta hattar? Jag är färgmatchad och stilren, snyggt mejkad (ett sedan 1998 svenskt ord) och allmänt behaglig.
Bevis:

Gammalt klipp från lokaltidningen.

Allvarligt talat: åh, så skönt att det regnar småspik. Jag sitter här i sängen iklädd morgonrock och Birkenstocktofflor (förlåt mig, sängen, jag ska snart ta av dem) och fickorna fulla av snorpapper. Maskrosorna lyser så vackert på gräsmattan.

Share
12 kommentarer

Inspiration

Stationsvakt har inget att skriva om, skriver han. Alla skribenter (och numera även bloggare) skriver förr eller senare om hur det är att inte ha något att skriva om.

För en evighet sedan skrev jag hur man avhjälper detta kramptillstånd som vi kan kalla fantasiöken eller påhittsransonering. Nu kommer jag med nya tips! Välj ett förhållningssätt av följande:

  • Jag tror att man behöver dessa stunder. Se på dem som sömn – ett nödvändigt ont. När man inte har något att skriva om kan man alltid skriva om strumpor, för det engagerar alla läsare (se gårdagens kommentarer).
  • Jag tror att man behöver sova på saken när inspirationen tryter.
  • Jag tror att man behöver äta choklad, för choklad innehåller ett viktigt ämne som kallas ”varbalinspiratio multum”.
  • Jag tror att mina andar inte har fått tillräckligt mycket magisk strålning från turkosa stenar som hämmar slaggprodukter i kroppen, varför jag tänker hålla i några turkosa stenar en stund.
  • Jag tror att man behöver springa en mil innan man kan skriva en bokstav.

Har ni valt nu då?

Ok, i så fall fick jag er att göra något komplett onödigt, för det spelar ju ingen roll. Skrivämnena dyker ju inte upp bara för att man väljer i en dum lista!

Däremot kan jag rabbla saker som man kan skriva om. (Klipp ut och spara.)

  • Det allra första minnet. (Men då måste man oftast hitta på och ljuga lite eftersom det första minnet brukar vara både ointressant och konstigt … lika intressant som det är att höra om andras drömmar.)
  • En elak människa. (Gräv i barndomen. Ledtrådar: busschaufför, gympalärare, mormor, granne, lekplats.)
  • Obekväma skon. (Stort ämne. Skon kan ersättas av vad som helst, t.ex. ”åsikten”.)
  • Ett oralt erkännande. (”Jag äter gärna snorkråkor, jag äter sårskorpor, jag gillar att suga på topsen när jag har petat öronen, jag använder begagnad tandtråd som påsförslutare.”)
  • Ett analt erkännande. (Beskriv toalettbestyren ingående.)
  • Ett kriminellt erkännande. (Se till att det är preskriberat eller himlarns oskyldigt.)
  • Idrottsliga bedrifter. (Egna eller andras – gärna med Busterfeeling eller den-fula-ankungen-syndromet närvarande.)

Hjälpte det inte? Då är det bara att slänga in handduken och ta en whisky. Hm … Ah! Jag har det!

  • Alkotest. Skriv under the influence of och deklarera tydligt att det är ett försök och ett bevis för att … (fyll i själv).
Share
24 kommentarer

Bristande knoppar

Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:

  • När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
  • Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
  • Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
  • Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.

Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:

  • Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
  • Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
  • Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.

Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.

———

Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)

Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.

——-
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?

Share
5 kommentarer

Annorlunda? Vem? Jag?

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För … för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem … ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, ”Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!” The scorpion replies, ”I can’t help it, it’s in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. ’74 – ’75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

Share
29 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Share
32 kommentarer