Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Annons för NK

Detta är annonsen från 17 mars.

Detta är annonsen från 18 mars.

(Och detta är ett känt bloggtrick: man lägger utan särskilt många ord ut några bilder och låter reflekterarna få fritt spel[rum] i kommentatorsfälten. Men senare idag ska jag skriva något om Ingemar Stenmark.)

Share
12 kommentarer

Ojulkalendern den 17 mars 2006

Hemlisbloggaren kan inte hålla sig undan!

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Alltså: vem i hela friden är detta?

— Jag vill vara självständig, hade hon sagt. Jag har fått nog av att vara beroende av en karls godtycke. Här, läs!
– Ett brev, utbrast han och drog häftigt efter andan.

Hon lyssnade med återhållen andedräkt då han började läsa upp brevet. En signal från telefonen avbröt honom. Ett par starka billyktor dök upp ur mörkret i fönstret. De väntade i tysthet. Lyktorna återvände efter vad som kändes som en evighet.Hon såg dem inte. Hon hade redan överväldigats av sömnen.

– Hör du, du, sa han efter läsningen, och hans blå ögon flammade av beslutsamhet. När jag har föresatt mig någonting så genomför jag det.

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hon satte sig yrvaket upp.

— Ett ögonblick, sa hon lågt och vacklade till där hon satt. Sedan satt hon orörlig och bara stirrade på fotografiet av den lilla flickan. Hon flåsade en aning, men det älskvärda leendet lämnade inte hennes läppar. Plötsligt visste hon vad som måste göras! Hon rusade upp i sitt sovrum och började hastigt klä om sig. Då hon såg sin bild i spegeln blev hon rädd. Det var en främling hon såg. Plötsligt kom hon att tänka på att hon kunde stöta på barnet någonstans i staden, och ångesten slog sina klor i henne. Telefonen ringde. Åh! Gud! Hon drog häftigt efter andan. Hon såg skräckslagen på sin spegelbild när han kom in i rummet.

– Vad är det egentligen med dig i dag? frågade han. Men då han såg hennes skälvande läppar drog han henne intill sig. Du måste försöka pigga upp dig, sa han.

Hon stirrade mållös på honom. Nu verkade hon alldeles lugn igen; endast en skälvning i rösten förrådde att hon fortfarande var starkt upprörd. Telefonen ringde åter. Han strök henne ömt över pannan. Skälvande av nervositet tog hon sin väska och kappa och sprang ned till vardagsrummet. Hon kände strax att hans händer tog om henne. Hans mun kom närmare. Hennes armar gled upp om hans axlar. Hon fick en känsla av att hon sögs in i en malström — en vild, berusande malström! Och hon lät sig blint föras med.

De kysser varandra, rusigt lidelsefulla. Då de äntligen skiljs, står månen lågt på sommarnattshimlen. De ser in i varandras ögon och lyssnar andäktigt till spovens klagande skri på andra sidan mossen. Och allt försvinner omkring dem.

Ungefär samtidigt satt ett litet barn och lekte i en vacker, idyllisk trakt. Det var hon – en levnadsglad nioåring med långt, blont hår, som fladdrade för vinden.

I detsamma ringde telefonen. Han slet till sig luren.

Facit kommer runt midnatt, natten till lördag som vanligt!

Share
37 kommentarer

Jag är Stålmannen

 

kryptonit, (av grek. krypto´s ’dold’), icke-terrestiellt och sällsynt mineral, bildat i lågtemperatur–hydrotermala oxidationszoner i koldioxidatmosfär. Mineralet förekommer i tre kända modifikationer, vilka okulärt lätt kan särskiljas. Kryptonit kan i sällsynta fall ge muskelförsvagningar, synrubbningar och mental osäkerhet och kan leda till stora tragedier om den inte i tid tas bort från Lottens närhet.

Ibland stöter jag på mänsklig kryptonit. Jag tappar kraft och tankeförmåga, jag kan inte prestera eller skapa och faller ihop i en ömklig liten hög utan självförtroende. De dyker inte upp ofta, men om jag ser tillbaka finns det tre–fyra kryptonitpersoner i mitt liv. En av dem var en klasskompis, en annan var en universitetslärare. Man skulle lika gärna kunna kalla det personkemi – men jag föredrar kryptonittanken. Det är som att vara allergisk, förutom att medicin inte lindrar.

Det enda som hjälper är avstånd, har jag insett. Jag kapar förtöjningar, fryser in mig själv i ett blyomslutet isblock eller kastar ut Lex Luthor och hans gröna stenar långt ut i rymden. Plötsligt återkommer kraft och intellekt, fantasi och fnitter. Det underliga är att kryptoniten inte märker något; Lex Luthor bara rycker på axlarna och saknar mig inte det minsta!

Share
8 kommentarer

Snögrottor

Plötsligt censurerade någon min blogg. Allt blev bara snövitt. Detta tema kan man ju spinna på, tänkte jag, och presenterar därför: Snögrottan anno 2006.

När jag var liten byggde vi snögrottor i varenda vägkrök, men här i Sörmland brukar snön ju inte ligga längre än att man glatt kan halka på isfläcken där snön nyss låg. I Luleå sov vi till och med över inne i grottorna på renskinn och i dunsovsäck. Mina första och förstås enda cigaretter (Minden) provades i en snögrotta. Om man häller vatten ovanpå, fryser hela grottans utsida till ett stenhårt skal som plogbilarna inte rår på.

När vi i sommar svettas och klagar på den ihållande värmen, eller när vi nästa vinter stönar och stånkar på grund av snömodden som fräter hål i bilar och själar, kan tanken på årets snögrottor vara en tröst.

Snögrottor is the real thing.

Share
8 kommentarer

Pengar

Jag satt en gång ganska nära en trasig missbrukarkille på Sergels Torg i Stockholm. Han var ihopkrupen på den där trappan med långa trappsteg och stack sin såriga, smutsiga hand i jackans innerficka. ”Huuu, nu tar han fram en pistol”, tänkte jag, men satt kvar och stirrade istället för att slänga mig i en skyttegrav. Han tog inte fram något, utan krafsade istället på något som hade fastnat i tumvecket.

Och så stack han ner sin hand igen – och plockade fram en rejäl bunte hundralappar. De var så många att han hade problem att greppa om dem med handen. Och så började han bläddra, sortera och vända på sedlarna.

Vad hade hänt om jag hade gått fram och helt sonika tagit alla pengarna? Och sedan slängt mig i en skyttegrav förstås. Den här killens pengar tänker jag på ibland när de pengar som vi inte har saknas mer än vanligt. Bästisgrannen har precis fått sin första offert på saneringen av husmöglet och de farliga ångornas utsugning: 460 000 kr. Olle och jag måste måla vårt än så länge randiga hus för åtskilliga tusenlappar. Vad göra?

Lösningen är förstås att jag omedelbart måste köpa nya basketskor. Med smärtande hälsenor kan inga nya pengar förtjänas och inga problem lösas. Den där hundralappsbunten måste jag sluta sukta efter; med nya skor kommer mina hälsenor att börja funka igen och hälsenorna har ju nervtrådar som leder rakt upp i hjärnbarken, där pengacentrum sitter.

Share
9 kommentarer

Telefonkatalogen, ju

Ni vet ”jag-fick-gå-i-flera-timmar-per-dag-till-skolan-med-halm-i-skorna”? Ni vet artonhundrafrösihjäl ungefär? På detta finns två reaktioner:

1) Det var synd om mig, så ska mina egna barn minsann inte ha det!
2) Klarade jag det, så klarar ni det. Fortsätt gå!

Jag har några sådana här idéer som stökar till livet för di små. Det mest irriterande med min egen uppväxt är den bedrövliga skolan och de enorma allmänbildningshål jag sedan dess har försökt fylla igen. Därför är jag riktigt besvärlig när det gäller kunskap. ”Gå och slå upp i NE!” tjoar jag ständigt. I morse kom åttaåringen med telefonkatalogen under armen.

– Vad är detta, mamma?
– Menar du telefonkatalogen?
– Ja … Är det en katalog med telefoner?
– Det är en katalog med telefonnu… hm, har du aldrig sett den förut?
– Näe! Vad kul! Är vi med? ”Teletjänster” – är det vi?
– Nej, privatpersone… har du aldrig sett när vi slå…
– Kolla! Bergman, Magnus! Är det vi?
– Näe … där, kolla. Där är vi: Lotten & Olle. Och där: Olle & Lotten.
– Coolt. Två gånger. Dom har tagit Eniro och satt allt i en katalog. Det ska jag berätta i skolan.

Allmänbildningshål, någon?

Share
33 kommentarer

Att sätta bo

(Stressa inte. Läs i lugn och ro. Det är sådär många bokstäver idag igen.)

Jag har här hemma en liten nätt bok på 120 sidor. Den heter ”Sätta bo” (skriven av Kerstin Henrikson-Abelin 1962) . Den köpte min mamma och pappa tio månader innan jag föddes, alltså strax innan de gifte sig. (Ja, så funkade det förr i tiden, de gifte sig 3 maj och jag föddes året efter den 2 februari.) Baksidestexten lyder:

”Sätta bo behandlar praktiskt taget allt om bosättningen: olika sparformer och lånevägar, varukunskap grundad på konsumentundersökningar, möblering och heminredning, kvalitet och funktion hos möbler, mattor, gardiner, armatur, linne, porslin, köksredskap. Den lär också ut en del om olika färgsättningar och om inte alltid så lätta detaljer, som att skruva i vägg.”

På 120 sidor! Idag kvävs det ju 120 sidor bara för att beskriva hur brunt passar med lila eller 120 sidor enbart för att lista olika sätt att låna fem miljoner till en möglig låda i utkanten av Stockholm! På 120 sidor kan man lätt fylla ämnet ”så döljer du sladdhärvorna” idag.

Nej, jag kommer inte att skriva att ”det var bättre förr” – för allt var inte bättre förr. Internet var ju till exempel väldigt sopigt förr. Slalomskidorna var inget vidare heller. Men ibland kan jag längta till att få vara vuxen då istället för nu. Då behövde man ju karotter och smörbyttor.

I bildtexten till bilden med porslinet står ”tallrikar, koppar, glas och bestick kostar ca 30 kronor per person”. Hupp, det kan man lätt få för 30 kronor även idag.


”Till en enrumslägenhet kan det vara frestande att köpa en dubbelbäddsoffa, men på lång sikt är det avgjort klokast att undvika den nödlösningen och från början köpa rejäla sängar. Det blir också billigare.”

Ni ser här på sängbilden de ”rejäla sängarna”, va? Hästens har tänkt helt fel.

Jag har inrett ett gästrum med dubbelsäng och egna morgonrockar (de är hiskeliga i aprikos och turkos med jätteaxelvaddar från 80-talet för att gästerna ska fnissas åt vid frukosten), men läser i den lilla boken att ”uppblåsbara gummimadrasser är ett annat sätt att ordna för tillfälliga nattgäster”. Jojo, mina tillfälliga nattgäster hade hurrat av glädje inför en natt på uppblåsbar gummimadrass. Vi har helt enkelt höjt våra komfortkrav, det har vi.

Av denna köksbild tog mamma och pappa helt klart intryck. Vi hade Lilla Ålandstolar, vi hade kökssoffa, vi hade teakbord, smörbytta, smörkniv av trä (var de av en?) samt tygtabletter och bröd som man skar själv med en s.k. brödkniv.

Inför den stora invasionen av bästisgrannen med familj (som alltså ska bo hos oss i tre månader när deras hus byggs om), funderar jag på att anamma denna stil. Fast pelargoner vägrar jag att ha i fönstren, de luktar illa. Och gummimadrasser behövs ju inte, gästerna kan väl få ligga på liggunderlag. Vad tror ni?

Jag lovar att baka hembakt bröd och att laga samla mina ting till en skön enhet och att enbart snyta mig i tygnäsdukar med monogram på och ha överkasten i svala milda färger som ger en lugn och rofylld stämning.

Ting? Näsdukar? Överkast? Ischiannamej, I’ve got a long way to go.

Share
27 kommentarer

En treåring kollar på Melodifestivalen

Det gick ju så bra förra veckan. Jag låter treåringen recensera igen!

1. Roger Pontare
– Ji jill rock jo! (We will rock you, hans favoritlåt.) Han har vaknat nu. Dom lagar mat på golvet. Det var stora mössor på pinnarna.

2. Laila Adéle
– Är hon en liten farbror?

3. Günter & The Sunshine Girls
– Dom har vantar på sej. Är han väldigt arg?

4. Sandra Dahlberg
– Hon har en egen moppe. Dom har också vantar.

5. Evan
– Han har egna soldater. Pfiong! Pao! Pschiooo! (Försvinner bort, skjutandes.)

6. Rednex
– Min gitarr är inte så stor som hans. Inte pappas heller.

7. Björn Kjellman
– Han har en mössa som mamma! Är det en mössa? Nej. Nu tappade han den.

8. Carola
– Jag tycker inte om att det blåser.

Share
17 kommentarer

Förfadern i kakelugnen


Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Share
13 kommentarer