Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Det här är jag när jag var 15 år

Jag såg att Annika Bryn hade lagt ut gamla bilder på sig själv. Det har jag velat göra länge, men har inte riktigt kunnat formulera varför. Det lyckades hon däremot göra med den äran: ”unga ska vara unga och gamla ska vara gamla”. Exakt!

Jag ser nu framför mig hur ni rycker till av obehag. Vem är väl jag att säga hur ni ska vara?

– Tsstsst! Jag får väl vara hur ung jag vill! säger 43-åringen med en tröja som nästan når ner till naveln.
– Snicksnack, jag ska får väl transplantera hår från armhålan till hårfästet bäst jag vill, säger 62-åringen med fullmåne på huvudet.

Visst, visst! Men jag vill vara så gammal som jag är. Jag vill inte vara den där 15-åringen på bilden härintill. Jag ser visserligen stencool ut, men det var ok att vara 15 år när jag var just det: 15 år. Jag vill inte raka bort varenda felplacerat hårstrå som 15-åringarna måste göra nuförtiden, jag vill inte spatsera omkring med jeansen instoppade i knähöga stövlar och jag vill inte ha stringtrosor. Jag vill skutta omkring i gympadojjor, Levi’s 501, snusnäsduk och en cool collegejacka!

Oj. Hoppsan. Hm. Äsch.

Share
23 kommentarer

Styrkorna samlas!

Bild från Dad’s Army, ”Krutgubbar”, brittisk tv-serie 1968–77.

Vi har provocerats länge nog. Nu samlar vi våra styrkor och anfaller på bred front.

Vårt försvar har visserligen mattats på sistone. Vi måste vara listiga när vi anfaller i och med att trupperna inte är vad de en gång varit.

Men med vår vilja och list samt revanschlust ska vi nog ta dem.

Ingen tvekan från vår sida. Vi tar dem från alla flanker.

Vaddå? Jo, nu åker jag med det av skador decimerade basketlaget till Katrineholm och slår serieledarna med häpnad.

Share
3 kommentarer

Replikskifte i köket denna morgon

– Förbaskade slasktunna!
– Lugn, den har fylllt mången soppåse i sitt liv.
– Den har tappat både handtag, fotpedal och luktfräscharplupp!
– Slasktunna är ett intressant namn, man skulle kunna kalla den avfallskorg i analogi med papperskorg.
– Nu åker den ut, jag bara spiller och dräller!
– Akta tebla…
– Va … åååh! ! Den åker i soptunnan nu!
– Oj. Det blir någon slags meta-slängning. Intressant.

Share
5 kommentarer

Ojulkalender den 3 februari 2006

(Ojulkalender är ett ännu inofficiellt namn på f.d. Julkalendern.)

Ber om ursäkt för att Hemlisbloggarfestligheterna inte har fått ett eget hem än. Innan vi tar tag i samma gamla bruksanvisning som förr, skulle jag vilja mana alla som inte vågar gissa att … göra just det. (Man kan skriva det i sitt CV sedan: ”Har gissat på hemlisbloggare ett flertal gånger.”)

De som skrollar förbi alla gissningar och vågar komma med en helt egen idé får extrapoäng i min anteckningsbok med änglasidan och bänglasidan. De som ljuger, läser allt noggrant och säger att de minsann inte alls har läst de andras gissningar – fast de har det – kommer … kommer … aldrig att avslöjas. Roliga, finurliga och speciellt välformulerade gissningar premieras med ett extrapris idag. Men som alltid lottar jag ut det egentliga priset: en av de tre bloggtröjorna.

Alltså, here we go:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

 

Jag hann inte avsluta igår. Så här fortsatte det hela:

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade kamraterna. När Kalle sista gången hoppat, låg han fortfarande i luften när hans skugga var på väg uppåt. Hans tunnband föll klingande ner i den absoluta tystnaden.

”Det där telefonnumret du gav oss gick alltså till en nedlagd bourréebutik på Bergerettevägen på Östermalm. Vad gör vi åt det?” frågade den ene medan han omedvetet såg mot det sovjetiska tunnbandet som Kalle förpassat tillbaks till sin plastpåse.

Kalle ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck, såg det ut som. Han ångrade sig kanske redan.

”Men då kör vi väl med allemande och fem piruetter i stället för femton i en serie kan jag tro. Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar.”

Kamraterna nickade att de instämde i tankegången. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Jag kände mig tom, men tänkte att det här skulle jag kanske kunna använda senare.


Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt … eh … hemma då.

Share
34 kommentarer

Att vabba

En underskattad ynnest vi har, vi egenföretagare, är att vi får jobba fastän barnen är hosthemma. Då får vi sköta jobb, åtaganden och hålla deadline:ar samtidigt som vi torkar snor ur hår och raklödder ur öron.

– Vafalls? muttrar läsekretsen. Har Olle raklödder i öronen?

Nej, men vaxproppar. Fast det hör inte alls till historien. Treåringen (den sedan i förrgår ju så omtalade) fick ett par minuter på egen hand när jag och Olle pratade i varsin telefon. Då tömde han en burk med raklödder. Det tycker jag faktiskt är förståeligt, ända sedan jag såg Närkontakt av tredje graden har det känts lockande.

Den lille duschades ren och sprang väldoftande iväg på nya äventyr. Jag gav honom ett par minuters försprång när jag tvättade badrumsspegeln och krafsade lödder ur toapappersrullens mitt. Sedan gick jag in på den andra toaletten och möttes av denna syn.
Ja, han hade klippt av sig håret. Med en oslipad, gammal struntsax har han förmodligen fått kämpa. Betänk det, alla ni frisörer som köper laserslipade saxar med krom och fartränder.
Med tanke på hur vår förut så skönlockige treåring ser ut nu, tycker jag inte att detta frisyrexperiment (A. Fältskog, I Stand Alone, 1987) är mycket att yvas över.

Share
7 kommentarer

Fröken Lotten

Idag har jag fått fem mejl från fem vitt skilda personer som vill att jag ska bestämma vad de ska skriva om på sin blogg. Lovely. Bestämma, inte ”ge tips på”. Jag är som en gammal fröken som delar ut råd och anvisningar även till dem som inte vill ha några. För här får ni andra – alla ni som inte alls har problem med att hitta på ämnen – tips på hur man kan bloggtänka:

Idag ska jag skriva roligt.
Idag ska jag skriva tokigt.
Idag ska jag ljuga.
Idag ska jag lämna ut mig själv.
Idag ska jag göra en larvig lista.
Idag ska jag skriva om att inte vilja skriva.
Idag ska jag skriva om ett minne.
Idag ska jag berätta att Lotten fyller år den 2 februari.
Idag ska jag skriva i 4 minuter och 53 sekunder, inte mer.
Idag ska jag skriva med för många adjektiv.
Idag ska jag skriva som om jag vore full.
Idag ska jag skriva som om bomberna föll utanför mitt fönster.
Idag ska jag skriva så tråkigt så att klockorna stannar.
Idag ska ingen mening inledas med ”jag”.
Idag ska rubriken vara ”Fröken” eller ”Magister” följt av mitt namn.

Share
17 kommentarer

Utmaningen

Blixten slog ner två gånger, både R Skriverier och Bokmalen vill att jag listar fem av mina sämsta sidor. Fast i instruktionerna (som man tydligen av någon anledning ska inleda med, men nope) kallas de ”konstiga ovanor eller egenheter”.

Detta påminner om en hemsk lek vi torterade oss med när vi gick i sexan.

– Nu ska vi tala om våra fel och brister! inledde Anki.

Så spände hon ögonen i mig och berättade att jag var för smal och för mesig och hade träskor alldeles för sent på hösten. Oftast avbröts sessionen av att någon började gråta och rusade hem.

En annan lek jag inte tycker om är ”Stol-leken” (Hela havet stormar), för jag blir nervös och utan stol alldeles för snabbt för att min tävlingsinstinkt ska må bra. Vad nu det hade med saken att göra.

Nåväl. Svaret är:

1. Jag lider av helt ologisk telefonrädsla.
2. Jag kommer aldrig i säng i tid och kan sedan inte somna när jag väl ligger där.
3. Jag är så slarvig, stökig, rörig och glömsk att jag borde ha förmyndare.
4. Jag har satt fem barn till världen men hatar barnkalas.
5. Jag är stolt över att vara språkpolis. Mycket irriterande egenskap.

Jag bollar inte över utmaningen till någon annan eftersom jag inte vill sätta press … Jo, vänta, det vill jag visst. Här är några bloggare som ni kanske inte har stött på tidigare: Pillerill, Kajsa, VBK, Miaderia, Skriv med skruv, Bagarberta, Tankar & sånt, Maddeo, Stor bokstav, liten punkt, Tjafs, Den blyga & Olle.

Share
4 kommentarer

Lille treåringen

En mig närstående treåring beter sig som om han vore tre år.

För er som inte minns eller som inte har upplevt en treåring: det är som att älska en tiger som är en ål som är full och lätt dement.

Han vattnar blommor med en leksakshink som har ett roligt hål i sidan. Det är tack vare hans omsorg som våra plantor överlever och trägolvet inte torkar ut och spricker i den torra vinterluften.

Han klipper sönder barbiekammar, räkningar och små provpaket med hudkräm som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.

Han slingrar sig över hallgolvet – bort från ytterkläderna – tills man berättar sagan om när dinosaurieflickan träffade traktorpojken och de snubblade på ett monsterspöke.

Han mal sönder hushållspapper, mandariner, suddgummin, plastdinosaurier och tulpaner i en vacker mandelkvarn som vi har framme bara som ett estetiskt föremål som ju aldrig egentligen skulle användas eftersom vi aldrig mal mandlar eller ens bakar.

Inspiration 1 (som tydligen får många att börja gråta) och 2.

Share
25 kommentarer

Ungdomsböcker 1973

Jag har förut skrivit om när min svåger inte gav mig en gammal NK-katalog från 1973.

Nu tar jag fram den igen. (Konstigt, va, jag har den fortfarande, hur kan detta ha gått till?) Häromdagen mindes Stationsvakt bokserien Kalla kårar. Nu tänkte jag att vi ska minnas några ungdomsböcker.
Eftersom jag är pälsdjursallergiker läste jag aldrig hästböckerna, men plöjde Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och Bigglesböckerna av W E Johns. Lotta identifierade jag mig med, för hon snubblade, trillade, tappade, föll, försade sig och var allmänt störig. Biggles var så underbart manlig på alla sätt, det insåg jag redan i tioårsåldern. Att Lottas författarinna när andan föll på kallade sig Beril Björk, Kaj Ringnér, Lotta Vik och Merri Vik istället för Ester Ringnér-Lundgren brydde jag mig inte nämnvärt om.

Nu kommer vi till det hemska. Sivar Ahlrud finns inte – och har aldrig funnits. Författaren till Tvillingdeckarna var egentligen två farbröder som hette Ivar Ahlstedt (1916–67) och Sid Roland Rommerud (1915–77). Nu blir det ännu hemskare, för enligt NE skrevs Tvillingdeckarna efter 1981 ”av andra författare under samma pseudonym”.

Men nånting! (Så sa vi i Luleå 1981 när något var särskilt upprörande.)

Folk blir irriterade på att allt i alla självbiografiska böcker inte är helt sant, att politiker ljuger, att det säljs fula skor, att det är ett himla sjå att vara egenföretagare. Vad vi egentligen borde kämpa för är att ge Tvillingdeckarnas skapares upprättelse! Och – okej då – fred i världen.

Share
30 kommentarer