Det är inte lättja som håller mig från att blogga om allt som händer denna sommar (jag har för bövelen fortfarande inte rapporterat färdigt om Englandsresan i juni!) utan pur upptagenhet. Tröskeln för att öppna datorn är hög (väldigt dåligt bildspråk, för trösklars höjd och datorers öppnande har sannerligen inte mycket med varandra att göra) när dagarna bara far förbi som en racerbil på rymmen.
Jag vaknade förra måndagen, körde till Tullinge för att hjälpa Moa (den nuvarande Tjugosexåringen) & Co att tapetsera renoveringstapet i två rum som hade förtifjuttron tapeter lager på lager, varav minst fyra var strukturtapeter. När det var halvgjort åkte jag till Bandhagen och somnade ovaggad hos söstra mi. Detta upprepades i tre dagar och sedan… var allt inte alls färdigt. Min tapetserarkompanjon Ina fick slita hund med fintapeterna medan jag åkte på viloläger.
Och så hem igen, där ett plaströr i medelåldern plötsligt krackelerade.
Oskar (den nuvarande Tjugoåttaåringen) har tack och lov starka armar och nypor, och med dessa samt polygrip, metallsåg (i brist på plastsåg?),Youtubevideor, akututryckning till ett byggvaruhus samt en och annan svordom – när en packning fanns vara av fel storlek – lyckades vi med detta mästerverk!
Så var det då dags att stoppa in Ida (den nuvarande Trettiotvååringen) och hennes familj i en bil. Barnvagn, blöjor och kläder samt pryttlar till fem personer (som alla tack och lov inte behöver blöjor … än) och kommentarer som ”men kolla, mina knän får ju plats hääär” kryddade resan till Stocka i Nordanstigs kommun.
Vi lånade två basketkompisars sommarhus, som till min stora besvikelse inte alls behövde tapeter, nya rör, golvslipning eller några träd fällda. Fast jag hittade i alla fall en trasig rullgardin som jag med list och mod lagade utan att fråga om lov först.
Men plötsligt gick barnvagnen sönder! Hurra! Laga laga laga! Barnbarnet M (3 år) och jag klurade och klurade.
Nu en varm rekommendation till alla barnfamiljer på resa i Hudiksvallstrakten! Besök Trolska skogen! Jag ska inte skriva mer – kolla på länken om ni är intresserade. Men några bilder!
Och så en fantastisk upplevelse i Harmånger: ett nostalgimuseum inrättat av två polare på 1980-talet!
Nu har jag sammanstrålat med kompisarna Eva & Kicki, och vi ska sova en natt i Stocka före resan norrut mot Byske. Nyss var vi på restaurang Måsen och krubbade (inte krängde) stekt strömming fastän köket egentligen hade stängt!
Vi gick och gick. Nu borde vi ha snubblat omkull, tappat sandalerna, hittat liket som hänger ihop med den mystiska bilens böteslappar och gått vilse så att närmaste orienteringsklubb hade fått rycka in och leta. Då hade den här skogspromenadshistorien varit något att läsa om.
Men inte då. Vi bara gick och gick hela vägen hem till huset. Ack.
Och jag befinner mej givetvis i s Lappland när det är dags för byskebesök. Blir nog kvar här en vecka eller två, beror på vädret.
Ja, typiskt! (Jag vet inte hur länge jag är i Byske, och har ingen aning om hur jag ska ta mig hem. Spännande!)
Den där båten ser så ledsen ut. Vårt kulturarv försvinner sakta och obegråtet.
Men inte sålde ni väl strömming till den stängda restaurangen? Jag tycker det ser ut som att ni krubbade strömmingarna.
Håller med, Niklas. Fast ett tag tänkte jag att det är ju Lotten true to form, att pilka upp en massa strömming som hon sen kan kränga på någon lämplig plats. Anyhow, Stocka låter lite avlägset bekant. Filmfestival i Folkets hus! Finns det fortfarande?
Och heja Spanien! Det går ju bra det här!!!
Spanien är i final! Hurra! (Om Frankrike hade vunnit hade jag kunnat vara lika glad: Mbappe är en kul lirare.)
Nämen. Jösses. Vi ”krängde” verkligen inte strömming. Inte på några som helst villkor. Jag bockar och bugar för korrandet och påpekandet! Vi krubbade och klämde i oss! Åt och glufsade! Smofsade och smackade!
Ja, Karin: Folkets hus i Stocka finns kvar – men jag tror inte att det är så mycket action på sommaren.
Vårt barnbarn L , 3, är inte så mycket för att reparera saker än. Hennes mamma gör det hela tiden, så det kommer kanske. Istället leker vi Mamma Mu, vilket går till så att vi sätter oss vid en sandig plätt och L ”bygger koja”, medan jag försöker recitera ”Mamma Mu bygger koja” utantill, vilket är svårt eftersom jag bara kan den i stora drag. L spelar omväxlande Mamma Mu och Kråkan, jag får ta på mig den andra rollen efter behov, kojbygget är tvådimensionellt och ibland försöker vi skriva bokstäver i sanden, vilket skulle gå bättre om den vore fuktigare och mer finkornig. L är lätt, min bokstav B svårare.
Det borde vara tjugoårsjubileum för Stocka Film Festival i år (i Stocka Folkets Hus) om festivalen alls finns längre. Jag söker förgäves efter den sortens begivenheter i slutet av augusti – början på september. Det var ett fint arrangemang när det begav sig!
Om jag, som ju är champion of OT, säjer MJÖLDAGG, vad säjer ni då?
Svarta vinbär?
Mjöldagg? Ooooh, jag blir orolig för att lille Skotte hemma hos Ökenråttan har drabbats av nåt sjukdomsliknande!
Lille Skotte bara växer och växer. Inget biter på honom. Det är dom nyinköpta dahliorna på balkongen som är drabbade. Huu!
Bums tebaks med dahliorna te affärn!
Va, kan dahlior få mjöldagg!? Tänkte jag, men nu har jag läst på och vet att visst kan de få det. Särskilt om de står i krukor, vilket mina gör, sedan sex år.
Jag inser att jag inte alls sköter dem som jag borde. Barnbarnen klipper ner dem på hösten, sedan hivar jag in dem i krukorna i frostfri källare och tar ut dem på våren. Då sätter de fart igen och blommar som 17. Jag tar alltså inte upp dahliaknölarna och det gjorde inte heller min mamma vars dahlior åkte ut (vår) och in (höst) i många år, tills jag glömde ta in dem en höst och då frös de ihjäl.
Klart du ska gå tebaks till affärn Ökenråttan och kräva mjöldaggsfria plantor!
Och jag ska i höst göra precis som du, Karin, och hiva in krukorna i källaren! Inge pysslande och bänglande!
Jodå, jag knödde ner dahliorna i en stor kasse och ångade iväg till säljarbutiken.Tjifen själv var inte tillstädes. Enda bemanningen var en ung sommarflicka och såna brukar vara rätt så obrydda. Hon tog emot min kasse med en sån där liten rolig grimas med munnen som unga damer brukar ta till när omvärlden är för obegriplig. Jag bad inte om att få tillbaka mina pengar utan avtågade direkt. För övrigt hade jag inte kvar några kvitton.