Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
- vilsna valar
- vilsna väljare
- Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.


Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.




Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.