Hoppa till innehåll

Dag: 19 augusti, 2020

Auktionsöverdos

När jag var liten kunde man titta på tv-auktioner från Skansen. En Karl-Erik Eriksson som egentligen var politiker (varför i hela friden jag nu lade det på minnet vet jag inte) pratade nån slags dialekt (som jag minns det), och detta var jag förstås komplett ointresserad av som liten palt.

Men oj, vad det tydligen gjorde intryck ändå!

I vintras köpte jag ett par nya (och, skulle det visa sig, dåliga) Jamie Oliver-stekpannor och fick i kommentatorsbåset veta att jag var en idiot samt att jag ju borde ha köpt gamla gjutjärnspannor på auktion istället. Sagt och gjort: jag ropade in tre stycken för ett par hundralappar. De funkar förstås utmärkt, men fasicken vad svårt det är att sluta gå på nätauktioner. Det förnicklade gjutjärnet har helt enkelt gjort hela familjen beroende av auktionerna.

Vi har råkat köpa fantastiska möbler där vi inte ens fattade att vi bjöd högst, varav en Carl Malmsten-hylla som är ful.

Ful!

Jag har köpt ett soffbord fastän vi redan hade tre, en PH-lampa (fynd!), hur många sekelskifteslakan som helst och känner nu ett starkt behov av att uppdatera kökshandduksbeståndet.

Men det är en västanfläkt jämför med vad min djefla man behöver. En eller två äkta mattor, gitarrer, dalahästar och några balalajkor suktar han efter. I söndags ville han prompt vinna kampen om en fyndlåda som var stor som en etta på Södermalm.

– Första … andra … tredje! Till den djefla mannen för 175 kronor!

Nu ser det ut så här i vardagsrummet.

Det vi nu måste göra oss av med (eller gömma i källaren) är sällskapsspel, schack, silverbrickor, kokböcker, flytvästar, små figuriner, speglar, små vinglas av tvivelaktig kvalitet, en alabasterlampfot, kuvertväskor, sjalar och så lite fler saker. Vill ni se?

Sju par örhängen i den här stilen.
Bä bä vita lamm.
I vårt underliga vardagsrum med trompe-l’œil-detaljer ser de här lampetterna nästan ut som om de har kommit hem.
En ohyggligt deprimerande sparbössa – jag skulle inte kunna fylla den ens om jag kämpade hela min kvarvarande livstid.
Karin Koutny gjorde dessa gipsreliefer 1955. Men vem är han? Och vem var hon?
Jag kan inte för mitt liv begripa vad dingel-donglet i nederkanten ska vara bra för.
Renhornstofs! (Ja, förmodligen är hornen det essentiella, men tofsen liksom drar blicken till sig.)
”Kom och sätt dig!” “Men wtf, stör inte – jag ska sprita ärtor!”
Tydligen är denna spegel från sekelskiftet 1900. Men jag vill ändå inte ha den uppsatt.
Baksidan av spegeln – “God morgon”. Egentligen ska texten synas genom spegelglaset, men den är renoverad nån gång och då blidde det så här.
Det där ser tungt och jobbigt ut. Ungefär som när vi bar hem dem; den längre är drygt en meter hög och väger multum. Den lilla verkar ha fått mjölkstockning.
En 1980-talstelefon med läderfodral behöver man ju. Not.
En terrakottakrigare som har hamnat på ett pusselbord.

Nu vette fåglarna hur vi blir av med allt på ett enkelt sätt. Om jag känner oss rätt, så kommer vi att sitta och stirra på alla saker och säga ”men kanske den här skulle kunna vara  i…” eller ”en sån här behöver nog nåt av barnen” samt ”den här måste ju vara värd massa pengar”.

Suck. Lås in oss.

Share
20 kommentarer