Nu behöver vi samlas kring pumpen för att minnas hur det var att gå till jobbet.
(Ni som fortfarande går till jobbet för att ni inte är satta i husarrest: heja er! Och förlåt oss för att vi … eh. Har ett knasigt sittapårumpanyrke. Se detta som prepping inför framtiden och pepping i nutiden! Yes!)
Pinsamt på jobbet?
Jag föreläste en gång för ett gäng på Grand i Lund när det visade sig att en tjej som satt längst fram var var synskadad, så hon bad mig att läsa lite extra tydligt på bilderna som jag visade. Helt okej utmaning. Den här bilden till exempel – en tvättlapp i ett par dyra kalsonger, där mellanslaget måste höras:
Varpå jag HÖJDE MIN PRATVOLYM som vore tjejen hörselskadad. Ja. JAG TALADE HÖGRE ÄN NORMALT ETT TAG. Men så kom jag på mig själv, och kommenterade det med ett skratt och skulle precis säga ordet ”blind”, när jag kom på att det nog inte var lämpligt. Ungefär så här lät det:
– Huh … bli… eh … jag, förlåt … jag menar ögo… nej, förlåt synskada…
Tjejen skrattade medan hon slog sig på knäna – medan jag var fullt beredd att sjunka genom parkettgolvet som jag stod på. Alla de andra hundra personerna i lokalen flackade med blicken och mumlade tyst eller fnittrade nervöst. Tjejen slutade skratta och skrek:
– JAG ÄR INTE SYNSKADAD! JAG ÄR SÅ JÄVLA BLIND MAN KAN VARA! JAG ÄR FÖDD BLIND OCH JAG KOMMER ATT DÖ BLIND!
Puh. Det blev till slut en utmärkt föreläsning.
Vad man bör och inte bör säga i sammanhanget.
Min översättarkollega Gunnar Redmalm berättade idag om sitt pinsammaste ögonblick på jobbet.
”Det var på 1970-talet och jag var ung och grön redaktör på B. Wahlströms bokförlag. Jag höll på att granska en roman där det förekom en massa SS-soldater och hade problem med officerstitlarna. Min dåvarande chef, Karl-Rune Östlund, sa lättvindigt:
– Ring militärattachén på Västtyska ambassaden och fråga!
Jag kanske var mesig men det kändes lite genant att ringa den tyska militärattachén och fråga om SS-soldater. Men order är order, inte bara i SS. Så jag ringde ambassaden, där en dam med vänlig och kultiverad röst svarade på klingande högtyska.
Min skoltyska var väl sådär, så jag började stamma fram min förfrågan på Goethes tungomål medan kallsvetten letade sig nedför ryggraden. Hon avbröt mig nästan genast, i samma vänliga ton:
– Tack, jag talar svenska.
Aningen lättad drog jag nu min förfrågan. Varefter damen svarade, oföränderligt vänligt, lugnt och servicemässigt:
– Tyvärr så har vår militärattaché just blivit skjuten och vårt bibliotek har brunnit upp. Men om jag får be er återkomma om ett par veckor så har vi säkert fått en ny attaché.
Men jag som pendlade i svinottan från Uppsala hade varken hört på radio eller läst någon tidning, inte ens hunnit se en löpsedel på morgonen.”
Så … mejla sådana här minnen till lotten@bergman.com eller skriv i kommentarerna! Jag lyfter gärna upp era historier till själva inlägget – och anonymiserar om ämnet så kräfver!
Jag lyssnade på Lundströms bokradio i morse och kom att tänka på en liten pinsamhet från yrkeslivet (stora pinsamheter har jag nogsamt förträngt):
Jag jobbade inte på huvudinspelningen av Bo Widerbergs filmatisering men var med på några av kompletteringarna, alltså scener som antingen av olika anledningar sparats till senare (till exempel när huset försvinner (spelades in i Stora skuggan i Stockholm med ett hus på räls]) eller scener som glömts bort eller hittas på senare.
Den sista kompletteringen till filmen gjordes 8 december 1986 (filmen hade premiär på annandagen 1986) vilket är extremt sent i produktionsgången. Det är väldigt mycket som ska göras efter själva inspelningen; klippning, ljudläggning inklusive eventuellt eftersynk, mixning, negativklippning (vi är alltså på den tiden då film spelades in på just film), ljussättning och ljuskorrigeringar av negativet och så kopieringen av filmkopiorna som skickades ut till biograferna. Mycket av det här var klart men det behövdes några bilder till för att Bo skulle bli nöjd.
Filmens budget var vid den här tiden i princip slut. Producenten slet som en matador på julafton sitt hår men gick till slut med på att skicka upp ett väldigt litet filmteam till Skellefteå eller rättare sagt till den lilla ort i inlandet något tiotal mil bort där filmen spelats in.
Söndag 7 december bordade alltså jag, Stellan Skarsgård och fotografen Jörgen Persson ett flyg till Skellefteå. Stellan skulle sminka sig själv och stå för sin egen regi, Jörgen skulle fotografera och jag skulle göra resten, det vill säga fixa med hotell och hyrbil, köra bilen, ladda kameran med film (för det hade Jörgen glömt hur man gjorde så jag fick en snabbkurs av en annan fotograf), spela in ljud med en bandspelare som en ljudtekniker hade tejpat fast kontrollerna på en lagom nivå på (även den med sådana där sladdriga band som går från en rulle till en annan) och slå klappan så att ljud och bild kunde synkroniseras. Dessutom skulle jag bära utrustningen (men där hjälpte både Stellan och Jörgen till).
Det är inte så många timmar dagsljus i Skellefteåtrakten i mitten av december men vi kom fram till inspelningsplatsen lagom tills det ljusnade. Stellan sminkade sig och vi tog scenen där han lämnar huset sedan han fått k*k*n avskuren. Sedan åkte vi en bit bort och tog en stor vybild och sedan var det bara en scen till som skulle tas; en ganska nära bild på Karl Orsas fötter som går i snön. Det började skymma så det var bråttom men vi hann ta den. Vi packade ihop oss, åkte till Skellefteå och flög hem till Stockholm.
Dagen efter ringer en förtvivlad ljudtekniker och undrar var det viktigaste ljudet var, det på fötterna som gick i snön … Där hade jag glömt att sätta på bandspelaren. Ljudteknikerna fick ge sig ut i snön (ja, det var snö på vintern på den tiden) och ta ljud på steg i snön. De var inte glada.
Filmen hade som sagt premiär på juldagen och självklart hade jag biljetter, men tyvärr blev jag förhindrad att gå. Min son, som skulle födas i mitten av januari, behagade annonsera sin ankomst på juldagens morgon och efter en ganska lång förlossning (där alla tekniska apparater gick sönder och fick bytas ut) anlände han 02.14 på annandagen.
Jag säger då det, Niklas! Dina memoarer kommer att bli en storsäljare!
Inte fullt så OT som vanligt. Vi går våra dagliga promenader och i dag strök vi nära den tyska ambassaden. Och under promenaden konstaterade vi att det är gott om violer i markerna. Då faller jag på knä som en liten muhammedan för att lukta på di små blommera. Och så plockar jag en. (Dom för väl inte fridlysta?) När jag kommer hem lägger jag den att simma i en liten glasskål. Och luktar på den, ofta. Sån vårdoft. MEN!
Den lilla violen simmar alltså på vattenytan i skålen. Det vore ju vackert om den flöt där mitt i. MEN! (igen) Violen flyter ALLTID iväg i till skålens vägg. Varför?
För att ytspänningen är som minst där.
Det är antagligen en luktviol du har hittat.
Oh ja! Den doftar så den doftar. Tack, Ninja!
ÖR, jag tror du behöver en vas till violen. Den minsta är 3 cm.
Bilden kom inte med.
Niklas:Vackert men antagligen dyrt om man plockar försommar- alt midommarblommor med krav på en vas för varje blomart.
Dock -underbar tanke.
När jag kommer på grön kvist för att jag byter karriär och blir sjukvårdsbiträde igen (som på helgerna 1983–88), ska jag köpa alla Niklasses halsband och blomvaser.
Nu har jag förstått att alla med Telia inte kan kommunicera digitalt just nu, vilket ju är synd. Tre av barnen och alla mina föräldrar sitter och försöker få tiden att gå utan internet …
Har alla sett att den här finns att se på SVT Play till den 23?
Feruketansvärt bra och rolig
https://www.svtplay.se/video/19534932/mammas-nya-kille-ett-kunskapslyft
Nu verkar Telias bredband funka igen
Oj, vad många av mina polare, kompisar, vänner och släktingar som har Telia! Vart jag mig i världen vände fick jag bara ett ”det funkar inte” eller ”internet har pajat” tillbaka.
Så … ingen som har gjort nåt knäppt på jobbet?
Om jag har gjort nåt sånt därnt knäppt på jobbet så här jag lyckligen fullkomligen förträngt det.
Om jag också hamnar på grön kvist och Lotten lämnar skålarna och örhängena så tar jag dom.
Ninjas rekommendation.
Vid 3.24. DDM på scenen? OK fel men viss porträttlikhet finns. Tror han kunde varit stand-in.
Kameran vid fiskgjusarnas bo är igång. Fiskgjusarna själva har dock inte kommit ännu. Häromnatten blåste alla pinnarna i balustraden ner, så nu blir det nog mycket byggnation att se.
Fiskgjusar! Jag tyckte det förmäldes att ifjol var sista året kameran skulle vara i bruk, men tar tacksamt emot en årgång till.
Det knäppigaste jag har gjort i jobbet torde ha varit att ha blandat ihop de engelska orden för pepparrot och rättika i åratal, och det är ju inte annat än att beklaga. Någon bra historia blir det icke.
Nu jädrar ska jag trolla med knäna och bygga in fiskgjusekameran här i bloggens högermarginal! Hur? Har ingen aaaning.
ÖRJAN! Jag bjöd högst på auktionen och är nu stolt ägare av två gamla gjutjärnsstekpannor som kommer att knuffa Jamie Olivers låghalta stekpanna åt fanders!
(Vilket inte hindrar mig från att sörja Jamie Oliver-stekpannan, som var så ny och fin alldeles nyssens.)
Men vad har nu affären sagt om JO-pannan?
Haha, stekpanneaffären (https://www.kitchnsverige.se) har talat om för mig att det är specialpriser i nätbutiken. Inget annat. (Hurr…a?)
Researrangören TSS som skulle ta mig på en bildningsresa den 2 april har sagt ”det är många som kontaktar oss just nu”. Inte mer.
Men jag är – på riktigt – full av förståelse. De, liksom vi (liksom alla i basketsverige) är i krisläge. Konkurserna står som spön i backen. Alla ställer förstås in alla föreläsningar i god tid och ingen kan förstås engagera oss under dessa osäkra tider.
Oj, jag serveras härmed ett glas vitt vin som den djefla mannen har rotat fram ur de djupa källarvalven. Man tackar.
Gratulerar till pannorna.
Ja! Det är nuuuu som vi skiter i att datorn eller tangentbordet bestäämmer sig för attt dubblera eeller trippla eller renta helt enkelt eliminera vissa tangenter och bara njuta av gjutjärnspannor som kommer att fräsa svamparna perfekt.
(Ni ser: jag lider. Mitt tangentbord är galet.)
Men Zoom är kul! Rekommenderas varmt om man saknar sina nära och kära! (Be mig om hjälp om ni vill!)
Researrangörer, ja. Först var det vår operaresa till Berlin i mars som frös inne. Uppskjuten till i höst. Sen har vår aprilresa till London (med anledning av en viss födelsedag) också fått avbokas. Men det går ingen nöd på oss. Vi tömmer våra gamla lager och mår bra. Grötris hade vi i skåpet. Räckte till dubbel sats av risgrynsgröt. Riktig julstämning. Den efterblivna gröten gjorde vi risgrynspudding av, med kardemumma, bittermandel och saftsås. Vilka barndomsminnen! I morrn bakar vi rågkakor av lite rågmjöl som dök upp i gömmorna.
Jag håller med Ökenråttan och hennes Lille Make: Vi lider ingen nöd alls. Frysen är full av kött från 2017. Bara det!
Mitt största problem i lifvet är egentligen tangentbordet. VARFÖR gör det dubbla mellanslag för?
Och russin! I puddingen, dårå.
Nu har jag grubblat mig grön, men kommer inte på några pinsamheter på jobbet alls. Troligen var de så monumentala att de inte ryms i minnet. För pinsamheterna står ju annars som spön i backen i mitt privatliv. Som när jag hämtade bilen på bilverkstan för några år sedan och skällde ut dem för att det inte gick att starta bilen efteråt. Med cykelnyckeln. Och nu senast när jag skulle få däcken bytta. Sommardäcken hade jag hämtat i boden, men var sjutton var vinterdäcken, nu när jag inte längre använder bilfirman som däckhotell? Killen på verkstaden visste svaret: ”Det ser ut som om dom sitter på bilen…” Och så vidare.
Jag tror att jag redan har berättat om när jag körde fel som fan inne vid Stureplan, med bussen förstås.
Jag har en vän som i ungdomen missade en avfart och försökte vända en buss på en lite för smal väg. Det slutade med att han stod tvärs över vägen med båda hjulparen i diket.
Det är inte bra!!
Såna situationer är så svåra att ta sig ur av någon anledning.
Ofta är det just därför bussförare blir så satans bra på att backa.
Oj, vad jag inte har hunnit med allt som jag vanligtvis hinner med under en dag – kan det vara så att man i dessa tider faktiskt blir lite trögare än normalt?
Ninja: Vända buss på ”normalväg”
Sett detta klipp? Kan det vara sanning? eller filmat/säkerställt tack vare ev ”säkring” av bussen?
https://www.youtube.com/watch?v=ws3nLvEItsA
Det ser liiite väl animerat ut, Örjan. Det här däremot …!
I dag shoppade vi lite efter vår promenad. Jag smet in på Coop, kikade genom fönstret först: inte en kotte såg jag. Det var bara jag och en yngling som smög omkring. Jag handlade så mycket vi ( Lille M och jag, inte ynglingen) orkade bära. Knappt hade vi släpat oss hem så kom budet från Systemet. Vi hade beställt hemleverans och när vi öppnade dörren satt en vacker, snedögd ung man nedhukad bredvid en kartong, på behörigt avstånd från vår dörr. Leg skulle visas. Den fick läggas på en framsträckt blankett som vi skulle ha; gossen tog kopian. Egen penna måste användas för att kvittera leveransen.
Jag tycker mig märka en förändring i det allmänna beteendet IDAG. Även jag smet in i en mataffär.
Återkommer med liten rapport! Nu har jag dubbelbokat mig på två olika webbmöten!
Båda backningsfilmerna är fejk.
Bussen kan inte välta runt så där som en blygubbe. Bussar har väldigt låg tyngdpunkt, så stå så där på näsan, det funkar inte alls. När den sen tappar bakändan, där motorn sitter, men sen kommer upp igen, ja då är det bara bluff och båg. Bussar är för det mesta dessutom bakhjulsdrivna.
I den andra filmen, så skulle han kunna komma runt, tror jag, men han gör ungefär alla fel som folk gör när de ska backa. För hög fart, för små svängar och för korta.
Att den sen sitter som den gör gör den för att den är ditlyft. Men jag tror inte att det är samma korridor.
Nu gäller det att gilla läget och vara positiv i påsk.
”Skippa varje samling
så hjälper du en gamling.”
Glad påsk!
Imponerande historia om filminspelningen! Om jag inte minns fel så spelades den in i byn Gallejaur, 5 mil hemifrån. Och då snackar vi riktig glesbygd.
En av mina egna pinsamheter på jobbet dök upp i huvudet för ungefär en vecka sen, på förekommen anledning. Den hände ett av mina första år i tjänst då jag lurade min klass i ett aprilskämt som i min tankevärld var så uppenbart orimligt. Elleverantören hade meddelat att man skulle stänga av elen halva dagen så vi skulle inte ha någon belysning i skolan. Jag sa till eleverna att eftersom det ändå skulle bli mörkt så hade jag tänkt att de skulle få se en film i slutet av dagen. Jag trodde att de skulle inse att utan el blir det ingen film, men de trodde på mig och blev så besvikna. Nu kanske det låter som att de här eleverna inte var särskilt ingelligenta, men så var det inte, tvärtom. Det var nog bara så att på den här tiden och i den lilla byaskolan så var filmvisning en så pass stor händelse att den kritiska analysen uteblev. Ett stort monster till filmprojektor skulle dammas av och hämtas i materielrummet, de stora plåthjulet monteras och filmen (som beställts från Umeå en vecka innan) skulle laddas efter konstens alla regler. Det är inte 150 år sedan som man kan tro och ingen kunde väl föreställa sig hur vardagligt det skulle bli med ljud, bild och film som kommer flygande trådlöst. Men sedan dess har jag inte hittat på några aprilskämt alls på jobbet. Bara låtit mej luras av påhittiga barn och ungdomar.