”Akta parketten!”
”Nej, inte fintallrikarna!”
”Lägg på en duk! Det är teak!”
Men nu är det slutdaltat med finsakerna, ska ni veta. Det började i morse med att jag gick ner till källaren och grävde fram mina föräldrars på Isle of Wight 1973 inköpta teservis. Som, om man hårdrar det, faktiskt är hisklig.
Rosa blommor, guldkant och krusiduller. Blärk! Men sconesen var delikata. Kluckandet av det skvalpande teet från tekannan ner i koppen andades Miss Marple och kramsiga grusgångar i mordiska samhällen. Vi försökte konversera:
– Lovely!
– Yes indeed, darling!
– I’d rather enjoy this every Sunday!
Nu ska vi titta in i finporslinsskåpet för att se vad vi inte heller brukar använda.
Blå eld, roliga konstnärsglöggmuggar, Koka, Berså, Orrefors’ Intermezzo samt i en skokartong Hampus Lyttkens’ whiskyglas. Och så förstås min farmors 1920 inköpta bröllopsservis i 40 delar (Edelstein). Det här är ju jättefånigt.
Vad väntar vi på, vi som sparar det fina porslinet till de stora festerna? Och som sparar på släktsilvret i lådor med fina knäppen?
Jag känner folk som har både brevpapper och lakan med monogram – som ligger i fina högar och väntar på brev som ska skrivas och på fingästerna som har vett att uppskatta monogram. Om de bara kunde förstå att de är inbjudna. Breven skrivs inte och gästerna bjuds inte in och där kommer dammet och lägger sig.
Parfym! Jag har ju parfym som jag bara använder när jag är på kalas! Hej, vad här ska sprutas parfym! Och de där allra finaste och dyraste träningstajtsen som jag har sparat på – dem ska jag springa orientering i! Yes!
Ja, nu är det slut på det här fjantet. Vi ska i fortsättningen ströa socker via silver och redan ikväll ska jag dricka bubbel ur Intermezzoglas. Nu är nu och vem sjutton blir glad av att vi om 30 år sitter med porslin som inte är ett dugg kantstött bara för att det har bott i ett skåp. Oj, här kommer min djefla man och har en åsikt.
– Varför har vi ingen duk på köksbordet? Akta teaken, det är äkta 50-tal!
Uppdatering
