Idag vikarierade jag som coach (ergo tränare på vanligt sportspråk) för ett gäng killar och tjejer som är födda 2008 eller 2009. Det går till på detta sätt:
– Hej på er. Jag heter Lotten och jag är här för att er coach inte kan vara med idag och jag har spelat basket i 40 år.
– Jag är jättebajsnödig.
– Ojdå, då får du gå och bajsa. Följer din pappa med dig ut till toan?
Ungefär alla föräldrar sitter med i hallen och tittar på … sina telefoner. Men det tycker jag är helt okej – de måste verkligen inte engagera sig.
– Hur är det nu med basket … får man springa omkring så här med bollen?
Här får jag briljera och visa hur snabb och smidig jag är där jag springer omkring med sprittande ben som John Cleese.
– NÄÄÄÄÄÄÄÄ ropar alla barnen. DÅ BLIR DET STEGFEL!
Och så dribblar alla. Vi studsar bollen på linjen och inte på linjen och med jättelåga studs och jättehöga studs och så måste alla dricka vatten för det är jättejobbigt att studsa bollen.
– Har ni gjort mål någon gång?
– Ja!
– Men visst är det svårt?
– Ja!
– Nu ska ni få lära er allt om det fiffiga hörnet!
Nu inser jag att ”fiffig” förmodligen är ett stenåldersord. Men jag går på i ullstrumporna och visar hur man ska försöka sikta på det lilla hörnet på plankan (”ni vet att det heter planka fastän den inte ser ut som en planka?”) och hur det blir jääääättesvårt att missa målet om man prickar det lilla hörnet.
– Jag vill leka sjögräs nu.
– Nej! Jag vill leka banankull!
– Tunnelkull med bollrull!
– Jag vill vara en pirat på havets botten!
Så då gör vi det. Att ”coacha” små basketbarn är att leka, lyssna, peka, vissla, prata, hålla handen och sitta i knät och avsluta allt med en high five med både föräldrar och barn.
Och det är alldeles underbart.
