Hoppa till innehåll

Dag: 20 november, 2012

Att svänga ihop en måltid på 30 minuter

Jag fick ett uppdrag av Lisa Förare Winbladh: att i söndags laga mat ur en kokbok och kolla hur

  • det går
  • det smakar
  • lång tid det tar.

(Lisa pratade om kokböcker, recept och annat i ”Nya vågen” idag. Matpratet börjar efter 30 minuter.)

Det handlar om Jamie Oliver, som säger att man kan laga kvällsmat på 30 minuter. Självklart kan man det – särskilt om man har gjort det ett par gånger och slipper att ideligen leta efter glasögonen för att läsa receptet. Och om man har en hack- och skärmaskin och ordning på vitlökspressarna, förstås.

Dessutom är det ju en fördel om man känner till ingredienserna och slipper springa omkring som en ödla i en flottpanna inne på Coop för att leta efter vattenkrasse, smörbönor och grekisk basilika.

Den luktade dessutom mögligt avlopp.
Den luktade dessutom mögligt avlopp.

Vattenkrasse fanns inte (ingen hade någonsin hört talas om det) och den grekiska basilikan såg ut så här (se till vänster), så det fick bli helt vanlig krasse (vilket liksom inte är samma produkt) och helt vanlig basilika.

Att handla på söndagar är inte alldeles lätt, vilket jag har märkt tidigare. Brödet är redan två dagar gammalt, personalbemanningen ett minimum, potatisen grön samt löken mjuk och jordig.

I receptet stod även ”stora bakpotatisar”, men det gick då rakt inte att få ihop tillräckligt många av den här sorgliga högen med 13 inte särskilt stora:

En grön, en trasig, en mjuk, en möglig … det fick bli stora, vanliga potatisar.

Nå, vad gör man då när receptet kräver smörbönor och det ordet inte står på burkarna och paketen? Man googlar inne på bönavdelningen.

Aha! Stora, vita bönor!

Tyvärr blev det när jag skulle betala avstämning (kontroll om huruvida man har blippat alla varor), och kassörskan råkade knappa in ”gurka” istället för ”citron”. Detta betydde att jag registrerades som en tjuv och bedragare eftersom jag 1) inte hade registrerat citronen 2) registrerat en gurka som inte fanns. Fastän jag hade gjort rätt, liksom. Halva personalen engagerades och till slut släpptes jag iväg utan prick i brottsregistret.

Hemma radade jag upp alla varor, skrev ut receptet med extra stora bokstäver, letade upp vitlökspressen, bad traktörpannan att agera stekdito, läste igenom hela receptet och satte ihop världens bökigaste matberedare.

En liten stunds panikkänsla infann sig här.
En liten stunds panikkänsla infann sig här.

Sedan tryckte jag på tidtagarens startknapp … och fastnade på första stycket i receptet:

Sätt på grillen på fullt spjäll? Vilken grill? Vilket spjäll? JAMIE!!! HALLÅ? Okej, ugnsgrillen på max. Fokus nu. Läs vidare, Lotten:

Ansa potäter? Va? Hur ansar man potäter? Ansa, ansa, karva, skära, rispa … Aha, ser man på, så intressant – det står potatis, potäter och plugg om vartannat för att vi ska få en känsla av Jamie-språk? Ssscchhh. Gör som det står nu, läs vidare.

Steka timjanblad, minsann. Och att röra om ofta bryter verkligen sönder resten av jobbet med att fixa sallad och köra matberedaren med först grönsaker och sedan dressingen. Men jag är inte den som är den – jag sprang omkring och lydde och försökte verkligen att inte haka upp mig.

Vabaha … jag ska lägga rosmarinbladen i stekpannan … där köttfärsen redan huserar, väl? Visst ska köttfärsen ligga kvar där …? Så jag ska lägga rosmarinbladen och lägga dem i köttfärsen …? Ja.

Som ni förstår, lagar jag inte mat via instinkt när det görs på uppdrag av matnördar. För att inte sabotera mellantiden (ergo 15 minuter), skippade jag all undertidenröjning och lät en utspilld tesked salt ligga kvar på golvet, ett Worcestershirespill på datorns tangentbord torka in och telefonen ringa tills telefonsvararen tog över. Ibland var jag lite väl dum-effektiv, för när jag inte hittade grejen som ska trycka ner grönsaker i matberedaren, tog jag en träspatel och körde ner. Liiite för långt in i apparaten:

Oskadad till vänster, kapad till höger.
Oskadad till vänster, kapad till höger. Fibrer i maten.

Men allt gick faktiskt bra – utom när de mikrokokta potatisarna skulle rullas i kryddor. För då tog jag med mina basketmuskler i såpass att potatisarna gick sönder och inte längre kunde rullas. (Man skulle här kunna ana att potatisarna var lite överkokta. Men det låtsas jag inte om.) Potatiskrosset störde inte så mycket, så jag tog skar dem i ännu lite fler delar innan de åkte in i ugnen för att grillas och få en knaprig yta.

Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!
Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!

Maten serverades till fem personer – två vuxna och tre barn mellan tio och femton. Köttfärsen ansågs lite torr, men hade god smak, potatisen var delikat, salladsdressingen lite för sur (saften av en hel citron var alldeles för mycket) och bönröran med bacon och tomater lite underlig.

– Det känns som något som görs på rester – sådant man hittar i kylen, sa någon.
– Mhmmrfff, sa jag eftersom jag hade munnen full av god potatis – men jag tror att jag menade ”jag håller med”.

Och hur gick det med tiden? Helt åt pepparn. Förberedelserna med handlingen tog drygt två timmar och från det att jag verkligen började laga mat gick det nästan en timme till.

Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade under den timmen.
Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade hemma under den knappa timmen.
Share
76 kommentarer