Hoppa till innehåll

Dag: 1 november, 2012

– Och hur är det i New York just nu, Katarina?

Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.

Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!

Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?

– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!

Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.

N.Y. måndag förmiddag. Absurt.

När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.

– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.

Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!

– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?

Sladdar!

Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.

– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.

Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.

Flugorna runt sockerbitarna.

Katarina ringer upp igen.

– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.

Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”

Paraplylik.

– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.

Union Squares trasiga träd.
Union Squares trasiga träd.

Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.

Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:

– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!

 (Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.) 

Share
56 kommentarer