Hur har ni det med släkten, allihop?
Ett gäng fantastiskt roliga personer är mina sex kusiner på pappas sida. De (och mina två syskon) kommer hit på lördag – och då slår vi nio vi klackarna i taket, spelar Beatles och försöker rabbla våra föräldrars 33 kusiner tills vi somnar.
Men så har det inte varit … de är nämligen födda 1947–62, och särskilt de fem äldsta var ju jähättegamla när vi tre syskon som är yngst (födda 1964–71) var små. När jag lärde mig att gå, åkte min äldsta kusin raggarbil och hånglade hej vilt. (Vill jag tro.) Min syster är blott fem år äldre än mitt äldsta kusinbarn – så ni förstår att generationerna haltar.
Men vi har alltså bara haft sådana här kusinkalas de senaste fem åren, vilket jag idag tycker är alldeles bedrövligt och på tok för sent. Därför är min enda uppmaning till alla läsare idag (förutom att ha koll på fiskgjusarna och OS förstås) att prova att dra ihop alla kusiner. Knytis på någons bakgård, bara. Eller bal med bryllingarna. Eller kafferep med enbenta mostrar och närsynta tremänningar. Titta på era utstående tänder, krokiga lillfingrar och insjunkna hakor och skratta åt likheten och utbyt sedan släktskrönor.
Ett annat alternativ är ju förstås att bara dela släktskrönorna med oss i kommentatorsbåset. Jag börjar:
I en gren av släkten var alla veterinärer. En av dem dog till och med av ett kobett – sades det. I själva verket dog han av långt framskriden syfilis, men det där med kobettet lät ju mycket, mycket bättre.
Avslutningsvis ett av de underligaste släktfotona i min samling – guldbröllopsbilden (som jag skrev om för fem år sedan):
