När vi äter kvällsmat leker vi en lek. Man ska komma på något som man är helt ensam om bland dem som sitter vid bordet. Om vi har gäster, måste gästerna förstås delta. Och allt godkänns … så länge det inte är helt fel.
– Jag är den enda som har gröna strumpor på mig mitt i sommaren!
– Jag är den enda som kan pi utantill med 23 decimaler!
– Jag är den enda som har klänning!
– Nej, pappa har ju mammas klänning som turban på huvudet.
– Javisstja. Men jag är den enda som är sexåthalvt!
– Jag är den enda som idag har dammsugit hela huset, kört ett lass med skräp till tippen, sprungit en mil och lagat maten!
(Spontan applåd uppstår.)
Ni ser, man kan ta sin chans och skryta rejält? Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen.
– Jag är den ende som vann skol-SM på 100 meter för 50 år sedan!
– Jag är den ende här som har kysst Uffe Larsson som ju har blivit så förfärligt mager!
– Jag är den ende som kan rabbla deklinationer på sju språk!
Igår sade jag:
– Jag är den ende som har tappat en glass på en ordningsvakt utanför Apoteket och trampat en ordningsvakt på foten inne i Apoteket och som har krockat med en ordningsvakt inne på Nationalmuseum och som har spillt kaffe på en ordningsvakt på Gröna Lund och som har pratat med en ordningsvakt inne på Kulturhuset och som har blivit tillsagd av en ordningsvakt inne på Hallwylska palatset och som har blivit arg på en ordningsvakt inne på Pressbyrån på Norrmalmstorg idag!
