Lotten Inlägg

Det roligaste som hände idag, var när Cecilia hade hakat upp sig på den ludna frun (som enligt Tiila kanske var Mowglis mamma). Det var nämligen inte alls viktigt i sammanhanget, utan bara typiskt för sådana här sagor — man tog hand om spillet, inget slit och släng; om det fanns ett skinn över, kom det till användning på något sätt. Men att hon skulle ha varit luden, tilltalade mig.

Men visst lyckades ni (via några omvägar och villospår) lösa bloggmysteriet även idag: det var ena brodern Grimm. Som blyga Gunilla mycket riktigt påpekade, var Wilhelm (1786–1859) den som var mer sagoinriktad av de två, därför var det nog han som skrev. Annars var de alltså inte egentliga sagoberättare utan språkforskare som gav ut grammatikor vid sidan av sagorna — som de samlade in och nedtecknade. (På bilden här har de skickligt nog fångats in action.)

Några tydliga spår i texten var siffran sju och siffran tre, som alltid förekommer tillsammans med de talande djuren, den förgiftade maten, stackars barnen och guldpengar. Jag tycker ändå att det var vansinnigt skickligt av er att hitta så rätt. Kanske ska jag inte ge så tydliga ledtrådar. (Ni ser hur jag ignorerar gissningarna på H.C. Andersen, Charles Perrault, Maria Gripe, Laura Fitinghoff, Marie Hermanson, Astrid Lindgren, Elsa Beskow, Disney, Asbjørnsen & Moe, Gösta Bergling och Selma, som alla var helt uppåt väggarna men väldigt välformulerade?)

När det gäller bloggar-Grimms förmögenhet, är den inte bevisad, bara ett antagande. Båda bröderna försörjde sig gott på att forska, och det vet man ju att det är svårt att göra idag utan en förmögenhet i bakgrunden.

Nu till kloka Kristinas korrekta kommentar om att de ju inte hittade på sagorna själva. Det stämmer, men är inte ett bevis på att de inte skulle kunna blogga på detta sätt. Villervallas ”på a svarar jag b och på c vet jag inte” får mig att tänka på när min bror var med i Vi i femman 1977. Men det är en helt annan historia.

Magnus får nu en hedersbetygelse och hemlig present skickad till sig för att han jobbade så hårt på att via associationsbanorna försöka få er att tänka på Dan Brown.

Till er alla vill jag säga att Tiila hade helt rätt som påpekade ett uteblivet ord i texten — jag ska inte skriva fel. Men gör jag det, ska jag hängas ut, det är inte mer än rätt!

Nå? Dagens vinnare? Nämen! Nu får jag plocka bort några namn, till exempel Ica har ju inte gissat idag! Där, såja.

(Paus. Jag tappade plommonstopet och alla lappar föll ur. Plocketiplock. Så.)

Och dagens vinnare ääääär … öh? Vad menar jag med Xxx? Ah, naturligtvis: det var för krångligt att skriva: Aequinoxia! Grattis! (Lite orättvist är det att vinna sådär direkt, va?)

Morgondagens bloggare kommer strax. (Jag kan lägga ut tidigt ibland, sent ibland, eller hur?) Ledtråd? Nej, men unna er gärna att läsa allt. Den är lång som ett ösregn, men längden har ju som bekant ingen betydelse.

7 kommentarer

Barn, mjölnardrängar och häxor, volang på klänningar och en farlig massa pratglada fåglar.

Jag kom just på svaret på den vanligaste av frågorna till mig. För mycket länge sedan drog en rik man åstad med sin sköna hustru och en pung full av pengar mot fjärran land. Hustrun vred sina händer av oro och grät bitterligen sig till sömns vareviga kväll eftersom hon hemma i den enkla stugan hade fått lämna efter sig de sju små barnen och deras sju små tallrikar med sju små skedar och sju väldigt små skor. Ja, de arma, små fromma, små barnen hade bara en sko var och blev därmed sneda i gången och grät sig till sömns de också när de inte hölls vakna av hungern förstås.

— Käre make och husbonde, hur kunde vi? Hur kunde vi lämna dem?
— Jag förvånas även jag, sade mannen och bjöd sin hustru på den allra sista biten bröd.

Knappt hade hon tagit en tugga förrän hon föll död ner. Det gives mycket sorg och vedermöda här i världen, men den som tar hand om henne kan faktiskt göra sig en päls av skinnet.

På platsen där den sörjande modern föll, växte första året en äng med tistlar, andra året ett fält av potatis och tredje året ett hav av sköna gullpengar. Jag anser dem vara mina.

Därför kan jag skriva sagor hela dagarna utan att bekymra mig över försörjningen.

53 kommentarer

Att det var Tage Danielsson (1928–85) var ju självklart! (På bilden är han ung, väldigt ung.)

Många av meningarna hade jag (vilket Hasse ju klarögt såg trots sin morgontida bitterhet) ordagrant tagit ur Karl-Bertil Jonssons julafton, vilket ju gör gåtan lätt att lösa även för dem som aldrig läser böcker. Ord som ”sannolikt” skulle också få er på rätt spår om ni skulle tveka. Vilket ni ju inte alls gjorde. Dock ska Ingrid, som vandrar omkring i kläder som Tage någon gång kan ha hängt på sin hustrus axlar, ha beröm för att hon så modigt föreslår Thomas Tidholm och att Yvonne fick Astrid-feeling kan jag nästan förstå. Det handlar ju om sagor. Stina gör som några andra: gissar först och läser andras kommentarer sedan. Så gör sanna tävlingsmänniskor.

Pernilla undrar över en text som handlar om en man som ärvde pengar. Den heter Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna. Sista meningen lyder:

”Nu börjar livet!” utropade Erik Göransson och dog.

Själv läser jag ofta på mina föredrag om det svenska språket upp detta, ut Grallimatik (1966):

Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.

Men hur kommer det sig att ingen av er kommenterade innehållet i texten? Jag som försökte vara lite politisk och kritisk mot samhället som Tage var. (Äh, ok,  jag får hålla mig till mina snubblerier.)

Plommonstopet var idag på avvägar, men hittades nyss på provdockan som är iklädd min bröllopsklänning. Alla namn iiiii, sååå. Olle, kom hit och dra ett namn! (Om inte Magnus vinner ska jag nog ge honom ett extrapris, man måste ju äras med pukor och trumpeter om man hittar ett av mig ofrivilligt skapat stavfel.) Och vinnaren äääär … Agnes! Grattis! (Magnus får ett extrapris om han återvänder i morgon och letar stavfel eller är extra klurig, så det så. Kul med den makt jag har. I 24 dagar.)

Morgondagens bloggare är en ungefär en halv. Och för att glädja kvällströtte Hasse och hajforskande Charlott publicerar h*n inte sin blogg förrän halv nio i morgon!

3 kommentarer

Bokstäver och ord, himmel och jord och några rim. Högt och lågt och roligt. Ibland politiskt. Alltid imponerande.

Det var en gång en dag för länge sedan. På den tiden var det ingen skam att vara utan dator, så kreti och pleti behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring i ett relativt elektronikfattigt landskap. De som hade räkningar att betala, samlades i lokaler som kallades bank [bangk] eller postkontor [påstkånto:r]. De som hade rätt fingersättning på tangentbordet kallades sekreterare och de som inte hade det, hade ingen anledning att ha det. De var bra på andra saker.

Nu tycker ni kanske synd om sekreterarna. Men det finns det alls ingen anledning till. De levde gott på sina och sina mäns löner och var uppskattade för sina fingersättningar och hade oftast ingen alls önskan att leda fler projekt eller assistera mer och få andra titlar. De visste att det av de och ingen annan som skötte ruljansen både hemma och på kontoret.

Dock uppstod med tiden ett stort problem. Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle inte de fingerfärdiga må bättre av att få lite omväxling? Borde inte samhället ta sig i kragen och lära sekreterarne att ställa krav på något annat? Vara vad det än vara månde?

När samhället sedan nickade jakande på dessa frågor, fick detta samhälle något religiöst i blicken och beslutade även att snickare behövde gå i treårigt gymnasium samt att det skulle bli så svårt det någonsin kunde för egenföretagare att sköta sina papper. 

Men det var som sagt för länge sedan. Fast sannolikt var det alldeles nyss.

36 kommentarer

Jag har (till skillnad från t.ex. Kristina) alltid haft svårt att läsa dialekter. Det beror naturligtvis på vana … och kanske måste jag faktiskt ta mig i kragen och läsa lite mer Sara Lidman. Att Gustav placerade både mig och texten i Västerbotten skrämde upp mig rejält, men Charlott fick sedan ordning på alla genom att bestämt påpeka att det var Småland det handlade om. När det nu gäller  författarens ”obegripligt intressanta bakgrund” är det på detta vis:

Författaren till Åsa-Nisse hette ju Stig Cederholm (1905-80), som blyga Gunilla var först med att avslöja. När sedan allvetande Tiila avslöjade Cederholms bakgrund, förstod alla även ledtråden om att han ”kanske skulle ha kunnat träffa Anne Frank”.

Följande fakta om Cederholm kommer från Där järnkorsen växer av Bosse Schön: Cederholm var alltså  en hängiven nazist och antisemit, som misskötte sig som soldat i Waffen-SS och själv hamnade i koncentrationsläger. (Bilden här publicerades i Aftonbladet 26/11 1943.)

De inledande två styckena i min härmistext baseras på bevarade kärleksbrev som Stig Cederholm skrev till en (olyckligt) gift kvinna. Han stal helt riktigt hennes (judiske) makes ridstövlar och kameror. Polismästaren i Jönköping skrev i ett hemligt PM att Cederholm var galen och att han borde hållas isolerad från omvärlden och steriliseras. Den första Åsa-Nisse-boken utkom trots detta 1944, fylld av den där förskräckliga dialektskriften.

När det gäller filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film (eller vilken film som helst, faktiskt), pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

— Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
— Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst, tills jag höll med honom.

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt "Far i frid".

Jag måste bara nämna Albert Engström. Precis som blyga Margareta påpekade, skrev han helt andra böcker. Som var roliga.  Kanske får jag anledning att berätta mer om honom längre fram.

Plommonstopet har fått sig en kraftig törn och blivit bucklig, men jag klämmer till och bankar lite såååå däääär ja, så fick alla gamla namn plats … och så alla nyyya. Såja. Innan jag drar en av er, ska jag bara säga att jag tror att jag har beslutat att de som redan har vunnit en gång är diskade. Fast om jag drar ett redan-vunnit-namn kan den personen få en bok istället. Ja, så gör vi. Å hej! Där står det Herr R! Inte illa pinkat, han som bara gissade en enda gång! Grattis!

Snart kommer morgondagens bloggare. Jag är övertygad om att ni tar personen direkt på volley och smashar in rätt svar omedelbums. Eftersom jag är inlåst, föreläsande i en föreläsningssal hela långa dagen, blir det kanske ont om respons. Men kanske kan jag ändå leta upp ett modem någonstans …

2 kommentarer

Mustascher, kaffe, gamla bilar, kaffegök, fryntliga kvinnor, kaffekask och snus. Fast inga gyllene dosor och aldrig moderna påfund som latte eller mjölvisp. Bara förgyllt kaffe. Björkklabbar. Och länsman som dricker kaffe på fat.

Min äskade lilla fästmö vill inte skilja sig. Må så vara att jag stal hennes rasskändande makes ridstövlar och två kameror, men att hon inte förstår sitt bästa? Jag sålde klabbet och förtjänsten är min, han har sitt på det torra. Han är en orm, hon tog honom endast för pengarna.

Jag såg honom på kaffet igår. Han hade en stortröja på sig, som han fått av handlarn, och felet med detta plagg är bara, att det går närmare två pultroner i den, och till råga på allt hade han stoppat ner tröjan i mollskinnsbyxorna, med en påföljd att han närmast liknade en ballong av ylle, som när som helst skulle ge sig till väders.

— Koka kaffi! Fly hit lite socker ock, för dä ä bara smuler här, sade han.
— Joo, si då lassa vi på dressinen ma tomkaggar å väsker å annat, sade jag för jag ville inte ge honom sött. Du talar um å plumbera i käften, mään ja ska tala um för en da te frugan å va oppsvullen um. Käften sum en nybakad vetebulle å ho ojade säj å pep å ba um en ny snus, å så sväljde hun nåra gångur så adamsäpple guppadä.
— Nää, dä va länsman sum gjorde dä. Häää, stämmer i matimateska räknengar, å int ha kvinnfölk adamsäpplen. Dä hade vari saker dä, sa Knobulten i Hult.
— Häää, jo, sir du, dä va enkla aggrimanger.

Det var då han klappade sin äkta hälft lite vänskapligt där bak och grinade upp sig. Stackars honom, om jag finge resonera svenska med honom i tio minuter. Nu är det — aus och fertig — och nu tar jag hand om henne.

55 kommentarer

Jag undrar vart gissningarna hade tagit vägen om kloka Ica som först gissade på Anne Frank istället hade föreslagit till exempel … Amelia Adamo. Då hade ni kanske fortsatt att chansa på henne, Tessan, Snuttan, Pluttan och Ebba von Sydow.

Nåväl, visst var det Anne Frank. Av Sveriges befolkning (alltså 100 %) har 90 % av de läskunniga läst henne. (Det är kul med procent.) Men att ni listade ut det var ändå imponerande, tycker jag — som anser att jag var både klurig och listig.

Hur jag tillverkade texten var däremot lumpet (anser min gode make och husbonde Olle). Jag tog tre textsjok ur Anne Franks dagbok rakt av och bytte bara ut ord som handlade om kriget mot ord som var nutids- eller internetrelaterade. Sista stycket (som alltså är allra sista stycket i Anne Franks dagbok) löd  i sin ursprungsversion:

”Det [familjens agerande när de tror att hon är sjuk och vill proppa i henne medicin, min kommentar] orkar jag inte med, om man vaktar så här på mig blir jag först näbbig, sedan ledsen och till slut vrider jag om hjärtat, vrider den dåliga sidan utåt, den goda inåt och letar ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om … det inte fanns några andra människor i världen.”

Sedan slutar Annes dagbok.

Min härmistext såg ut så här:

”Om det inte sker, orkar jag inte mer. Bloggdöden. Då blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vänder jag den dåliga sidan utåt, och letar sedan ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om … det inte fanns några andra bloggare i världen.”

(Hoppas att det klarnade, Tiila.) Man kan kanske tycka att det var olämpligt av mig att göra en Anne Frank-bloggare eftersom man ju inte bör skoja med något så allvarligt som henne. Jag anser tvärtom att genom att placera henne i nutiden kan man faktiskt se att

1. ungdomar i alla tider har skrivit på ungefär samma sätt även om de idag stavar … annorlunda
2. dagens i-landsproblem med knöliga uppkopplingar och få bloggbesökare verkligen är en fis i rymden jämfört med problemen barn i krig har.

(Se där. Även jag har en allvarlig sida.)

Nu till dagens vinnare. Plommonstopet lever sitt eget liv, och plockar vinnare som den vill. Nu lägger jag ner lappar med alla era namn i den. Skakar om. Funderar på Karin, Tindra, Villervalla, Pelle G och Charlott som har gett mig suveräna idéer idag. Men det kan jag ju inte berätta för någon. Jag vill premiera limerickar, roliga inlägg och … tadaaaaaa! Dagens vinnare är mmmmhhnnnnnffff (nej, censur, jag går över till grannen och ger henne en flaska vin istället). Dagens vinnare är istället … Rosman!

Morgondagens text kommer strax. Den är hopplöst svår och närapå oläslig. Den som har skrivit har en obegripligt intressant bakrund och skulle kanske möjligtvis ha kunnat stöta på Anne Frank om allting inte hade gått som det gjorde.

4 kommentarer

Instängt. Natten blir till dag och tvärt om. Omvärlden är svår att få kläm på; den verkliga verkligheten finns i den omedelbara närheten.

Käraste Bloggen,
stor uppståndelse i sajbern! Närmar sig nu verkligen den länge väntade uppdateringen, den uppdatering som det har talats så mycket om, men som ändå är för vacker för att någonsin kunna bli verklighet? Kommer nästa år, 2006, att skänka oss segern över virus, spam, maskar och fladdrig reklam? Det vet vi inte nu heller, men hoppet livar upp, det ger oss modet åter, det gör oss starka på nytt. För vi måste modigt utstå alla farhågor, umbäranden och lidanden.

Nu gäller det att förbli lugn och ståndaktig, hellre bita ihop än att skrika när datorn kraschar! Skrika ut sitt elände kan Microsoft, Linux, Apple och även Vodaphone göra, men vi har ännu inte den makten! Åh, Bloggen, det bästa med uppdateringarna ar att jag känner på mig att mina sajbervänner är i antågande. Snart får jag fler inlägg! Fler mejl!

Om det inte sker, orkar jag inte mer. Bloggdöden. Då blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vänder jag den dåliga sidan utåt, och letar sedan ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om … det inte fanns några andra bloggare i världen.

29 kommentarer

Nej, det här var inte alls för lätt. Visserligen har ni nästan allihop gissat rätt — Enid Blyton — men för lätt kan det ju inte vara. Men ok, morgondagens blir tuffare. Eller kanske ännu lättare.

Hur var det nu med tomaterna, ”massor av tomater”? Jo, så här gick det till i Comic Strips parodi på Enid Blytons Fem-böcker:

Julian: "Heaps of tomatoes, bags of lettuce, and lashings of ginger beer!”

För som Kicki, Rosman och Charlott mycket riktigt påpekade, äts det i tid och otid i hennes böcker. Det vimlar av ”heaps of tomatoes”, utländska män med skäggstubb och brytning och Georgina (bra, Natalie!) som är så tuff, visar sig nästan alltid ha en mjukare, rent av kvinnlig sida. (Jag väntar fortfarande på att denna sida av mig ska visa sig.)

För övrigt kan jag rekommendera Five Go Mad in Dorset för Fem-kännare som behöver fnissa.

Pernilla nämnde Äventyrens-böckerna, som jag faktiskt tyckte var bättre än Fem-dito. Där fanns istället för hunden Tim en papegoja som kunde flyga och hämta hjälp och dessutom vara rolig under tiden. Jag sålde DHR-rosor och majblommor för att tjäna pengar och kunna köpa alla. Men hela tiden trodde jag att Enid Blyton var en man. Skönt att Enid inte lever, hon hade säkert blivit arg på mig … det blir ju nu levande författare väldigt lätt …

Nu drar jag dagens vinnare. Min syster sitter bredvid mig och håller andan. … Å … hej! Men det blev ingen syster! Det blev en Gammelmamma! (Här har vi ännu en gång anledningen till att jag aldrig kommer att bli förmögen: Gammelmamma ville ju köpa en — och så ger jag bort den till henne istället. Dumma plommonstop.)

Snart kommer morgondagens bloggare. Den är annorlunda och följer inte riktigt de andra bloggarnas mönster. Ledtråd? Nähedå.

2 kommentarer

Hundar som tänker, mackor i långa banor och barn som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. Samt mystiska män som saknar en eller flera kroppsdelar.

Nu måste jag få berätta om en sak som hände när jag var liten! Jag låg uppkrupen i skorstenen i en öppen spis som egentligen var en hemlig gång till ett slott som ingen kände till. Mina kusiner vet fortfarande inte att jag hörde allt de sade.

”Det är skönt att det äntligen är skollov”, sa Lucy-Britt lyckligt och tittade beundrande på matsäcken som hon höll på att packa. Med sina oräkneliga fräknar, håret i en lustig tofs och nyfikna, gröna ögon vände hon blicken mot Bertilinia.
”Det här är ju toppen!” sa Bertil glatt. Hon var en rustik och bastant flicka med tjock hår som i mer än hela sitt liv hade betett sig mer som en pojke. Namnet Bertilinia ville hon inte längre kännas vid. ”Nu har vi smörgåsar så det räcker.”
”Sakta i backarna! Vi dricker vattnet direkt ur den fantastiska källan” utropade den blondrufsige Lars bestämt, när dörren plötsligt flög upp och han kraftfullt steg in genom dörren.
”Visst katten! Påminn mig inte om det där” sade den långe Jan med klarblåa ögon och ett smittande skratt. ”Det var kristallklart och iskallt. Att den gamla övergivna järnvägen till den övergivna gruvan med de övergivna barackerna hade förgiftat vattnet kunde ingen ana.”
”Kors! Leverpastej! Sallad! Ägg och ansjovis! Tomater! Sallad! Scones!” tänkte Tom och hängde lyckligt med tungan. Han gned kärleksfullt sitt bruna huvud mot Bertil och gläfste till.

En annan dörr flög lika plötsligt upp. In kom en enbent karl. Han hade träben istället för det som han förlorat. Armarna hängde som på en gorilla och han var tomatröd i ansiktet, utom på hakan för där växte det grå skäggstubb.

Det var denna halvfärdiga människa som fick mig att inse min begåvning för mystiska mysterier och därmed var min lycka gjord. Jag kom att mot hans vilja använda mig av honom under alla år. Men det visste jag förstås inte då, i den öppna spisen som ledde till en hemlig gång som förresten var övergiven sedan länge.

27 kommentarer