Förslagen till bloggaren den 2 december var idel män: Ulf Lundell eller någon av hans alter egon, Silverfisken, Martin Beck, T. Westfeldt, Charles Bukowski, Ulf Lundell i sin ungdoms krafts dagar, Erik Hörstadius, Ernst Brunner, Persbrandt, Jonas Inde, Martin Becks granne med orange glasögon (spelad av Ingvar Hirdwall), Elton John, Klas Östergren, Göran Persson och Thåström.
Magnus Haake var utan att själv inse det farligt nära facit, när han föreslog googling av nyckelorden. Den tydligaste ledtråden var nämligen formuleringen ”mörkret kommer inte att stanna”, som i olika omskrivningar förekommer i många intervjuer med, ja just det: Ulf Lundell. ”Fyra öl och en halva whisky” och några andra formuleringar är identiska med meningar i Jack (1976).
Bilden här är tagen av fotografen Albert Wiking (som jag har frågat om lov, förstås).
Själv läste jag Jack när jag under fem hemska veckor 1983 jobbade nattskift på ett stort bageri. Varje morgon kockan 06.00 tjöt fabriksvisslan och jag vinglade hemåt med precis samma fyllekänsla som huvudpersonen i boken.
Kuriosa för basketfantaster: 1997 avslutade Ulf Lundell en konsert i Luleå med en Plannjatröja på sig.
Nu tar jag morfars plommonstop igen och lottar … And the winner is … näe! Min lillasyster igen! (Ok, hon kommer hit i morgon, hon får en tröja då.) And the riktiga winner is … Helena, som så välformulerat gissade på Brunner!
Strax kommer bloggaren den 3 december. En liten ledtråd finns i kommentarerna till 2 december-bloggaren.
Mycket väder, många känslor, mej, sej och dej samt lite fan och jävlar och fylla.
Jävligt varmt, man kan nästan se hur asfalten kommer att bubbla om det fortsätter som det har fortsatt hittills. Jag tänkte att jag skulle ha sagt det där men det blev inte av, istället kom något helt annat ut.
Stekhett. Va? Stekhett. Va fan dårå. Du fattar inte. Det är varmt.
Vi nickade till slut instämmande och morsade sådär utomordentligt sävligt och underbart. Avundsjukan och misstankarna och framförallt de tomma tankarna satte sin prägel på allt och denna förfärliga tomhetskänsla malde sej kvar på kvällen men trots att balkongens betonggolv var kallt och isigt mot mina nakna fötter så stod jag kvar och glodde på solen, den röda solen under en kall natt i slutet av året i denna förbannade håla som kallas stad.
Jag trodde jag skulle brisera. Tur att jag hade mina fyra öl och en halva whisky. Fast det kommer inte att räcka även om jag redan är packad och ler mot hela jävla samhället som flimrar förbi. Mörkret kommer inte att stanna. Inte hon heller. Men det skiter jag i.
Det mest irriterande med författaren Mickey Spillane är att när han snabbt behövde pengar för att köpa en tomt, satte han sig för att skriva en bok — och lyckades. På drygt två veckor fick han ihop sin första hårdkokta kriminalroman, I, the Jury (1947), som hittills har sålt i drygt nio miljoner exemplar.
(Min löskokta bok Die hard, liksom har sålt i 628 exemplar.)
Mickey Spillane är i dag 87 år och och alltså inte död. Det är däremot Mike Hammer, hans huvudperson i böckerna (säger i alla fall ryktet). Som alltså bloggade den 1 december.
(Till er som nu blir arga och säger att en fiktiv person ju inte kan blogga, säger jag bara: det kan inte en död heller.) Mickey Spillane har sagt:
”Jag är den mest översatte författaren i världen … efter Lenin, Tolstoj, Gorkij och Jules Verne. Och dom är ju döda.”
De sista replikerna i I, the Jury (på svenska fånigt översatt till ”Hämnden är min”) uttalas när Mike Hammer precis har skjutit ner den femme fatale som tidigare mördat hans polare eller vad det nu var hon hade gjort:
— How c-could you? she gasped. I only had a moment before talking to a corpse, but I got it in. — It was easy, I said.
Och det var den tydligaste ledtråden i bloggtexten. Barnvagnen, ägget och Lubbe var bara snurriga villospår. (Men Magnus association till Potemkin var extra fin.)
Kom till saken! Vem vann då? När jag skulle bestämma vem av kommentatorerna som skulle vinna, stoppade jag ner alla namn i min morfars plommonstop från år 1900, och drog upp … min lillasyster. Det hade ju sett mystiskt ut med en sådan blogghatare till vinnare, så jag provade igen och drog upp … min man. Jag hade förstått om en kanin dök upp, men detta, nej.
Nepotism i plommonstop.
Han (Olle) underkändes självklart också, och jag drog upp: Pelle G — som ju skrev den allra första kommentaren. Han (och Lena) gissade mest rätt, så det var ju en utomordentlig vinnare. Grattis!
Nu till bloggaren den 2 december. En svårare? En lättare? En mer levande? En halvdöd? Ute? Inne? Tja. Ledtråd? Å nä. Gissa på!
Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.
Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.
— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat. — Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.
Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.
— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du? — Det var lätt.
Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt.
Varje dag den 1–24 december presenteras här en text, som är skriven som vore jag någon annan.
Varje dag kan ni som läser gissa vem det är jag har härmat. Som kommentarer till texterna, alltså. Eller via mail om ni är blyga.
Nu
kommer det bästa: varje dag vinner en person något som jag skickar i
ett kuvert med diskret avsändare. Ni som vill vara anonyma, kan hitta
på en c/o-adress till en granne eller köa med skummisarna framför poste
restante-boxarna. Även de som har gissat fel har chans att vinna!
Svaret till varje gåta kommer dagen efter.
Nu
till det näst bästa: det finns en röd tråd. Den kommer ni att på
julafton få reda på — men ni som gissat rätt redan innan, har
naturligtvis förtjing på den finaste julklappen.
Ni som tycker att detta var larvigt, fortsätter att läsa på www.lotten.se istället!
God morgon! Idag ska vi prata om barnkalas: kalaslektion. Jag har fem barn. Vi tar det från början: Kalasdefinition
Detta är ett mycket viktigt, förberedande steg i den svåra kalaskonsten.
1. Man deklarerar vad det är för slags kalas. Tjejkalas och Killkalas är mest praktiska för då utgör könet gränsen på hur många som får komma. Monsterkalas är däremot i stort sett förgörande för allt normalt liv i en månad efter kalaset eftersom alla ju är monster och för att man ju som monster får bete sig lite hur som helst.
2. Man anger start- och sluttid. Och det är alltid två timmar. Alltid. Annars blir det hispan direkt för den ovana bullmamman.
Kalasinspiration
Nej, numera behövs sällan inspiration för kalas. Det räcker med en titt i almanackan eller upplysningen ”mammamamma, jag fyller år snart!”. Inspirationen infinner sig möjligtvis en kvart efter att sista barnet gått hem, men då i form av ”nästa år serverar jag ostmackor med vatten och tutar i dem att frukt är lika gott som godis”.
Kalasperspiration
Svettigt värre blir det när lille Gustaf deklarerar att han nog är allergisk mot allt som har med mjölk att göra samtidigt som han tar en jättebit av gräddtårtan. Liknande situationer har uppstått på 16 av mina hittills 27 hållna barnkalas.
– Men Viktor, du är ju alldeles prickig!
– Ja, jag är allergisk mot hundar.
– Men vi har ju ingen hund!
– Fast jag är allergisk mot katter också.
– Men vi har ju ingen katt!
– Vill du ha en?
– Men, va?
– Vi har en katt hemma.
– Men du är ju allergisk mot katter?
– Ja, så därför ska vi ge bort den ju.
Jag har även svettats med ett gräsallergiskt barn inomhus när Oskar hade sommarkalas i trädgården och jag har paniksvettats när ett damm- och kvalsterallergiskt barn under Kurragömma hittades under dubbelsängen. Jag har i snart ett decennium svettats i största allmänhet i den lilla garderoben som är fiskedamm fem gånger per år.
Kalastradition
På våra kalas har vi ett par återkommande traditioner. Jag hänger upp gamla skor eller gamla gråa telefoner eller gamla paraplyer eller gamla basketbollar i stora eken i trädgården. En sommardag hittade vi en möglig promenadsko som hängt kvar sedan Moas januarikalas. En gång satt mormor där i skuggan och såg en telefonlur komma dinglande. Mycket bra kvalitet i de där Dialogtelefonerna.
Kalasirritation
Förr eller senare kommer barn med föräldrar som inte vill lämna sina barn ensamma. De vill vara med på kalaset och äta gott och dricka kaffe som jag inte har kokat. De vill stå först i fiskedammskön och sedan byta bort alla laktritsfiskarna. När de två kalastimmarna är slut, vill de stanna kvar och äta upp resterna fastän deras femåriga tvillingar av blodsockersänkan just fattat det medvetna beslutet att min hundra år gamla taklampa nog fungerar bra som lian.
Kalasadoption
Detta annorlunda barn-anskaffningssätt misstänker jag att några föräldrar satt i system. De hämtar sina barn en eller två timmar för sent och ser nästan förnärmade ut när vi förklarar att vi inte vill adoptera deras telning.
Kalaskonversation
Snart. Nej inte än. Om en stund. Nej snart. Inom kort. Vänta ett tag. Gå dit. Inte dit. Snart. Nej inte dit. Nej! Oj.
Kalasambition
Sänk ambitionen och guarden. Städa efteråt. (Förutom under dubbelsängen, se ovan.) Köp inte moderna tiders serpentiner, för de raknar snabbare än lockat hår i hällregn. Kom ihåg att köpa tårtljus med små plasthållare, för det ser så konstigt ut med Liljeholmens blockljus mitt i grädden. Köp lösgodiset i 17 påsar om det ska komma 13 barn. Packa inte ner små russinpaket och klementiner.
Kalasnutrition
Nej.
Kalasrekommendation
Släpp ner barnen på skattjakt i en stökig källare med endast ficklampor som ledljus. Det tar tid … medan du i lugn och ro sitter med de mörkrädda och äter tårta.
Kalasekvation
Fem barn gånger x antal kalas = mamma med förkortad livslängd.
Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.
Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:
– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.
Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!
Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.
Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!
– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (13 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern. Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text: digna, insulin, faciliteter, proviantera, jalusi, komplex, panorama, perenn, läsa lusen av, omdömesgill, trosviss, nyck, regrediera, honorar, åligga, oegentlighet, på lösa boliner, paroll, framhärda, kynne, förfluten, fresk, analogi, kvasivetenskaplig, noder, kluster, ockult, sitta emellan, lumpen, ler och långhalm, estradör, nagelfara, allmängods, med oblida ögon, tjänlig, expediera, kontemplera, gäldenär, kåsera.
Man skulle ju kunna tro att det var för en avhandling inom litteratur eller det svenska språket. Man skulle kunna tro att någon under flera år suttit och läst torsdagskåserier och med lupp studerat mina metaforer och med skalpell dissekerat mitt bildspråk. Man skulle rentav kunna tänka sig att doktoranden fört intensiva studier när det gäller mitt repetitiva interagerande mellan olika associationsfält som när barnkräk kan lindra skoskav.
Men nej. Jag har bara utfrågats om livskvalitet, alkoholvanor, idrottsaktiviteter samt eventuell övervikt. Detta gjordes per telefon och tog 45 minuter istället för estimerade 15 eftersom jag var tvungen att berätta om sömnbrist, läckande vinboxar, stukade basketfingrar (som inverkar både på livskvalitet och vinpåfyllning) och dessutom plötsligt springa över till grannen för invägningen. Vår våg är nämligen ett felvisande metallmonster från 1950-talet som vi använder som klädbetjänt.
– Tack, sa den vetenskapliga undersökningstjejen. Nu behöver vi ett blodprov för analysen.
– Teknikens under, sa jag. Ska jag hälla det i telefonjacket?
Men si det gick inte alls. Jag skickades till en vårdcentral, där de tyckte att jag skulle gå till labbet. Labbet? Hu, där jobbar ju Dr Jekyll och Mr Hyde. Samt – skulle det visa sig – labbets pensionerade Dottore Carpoliccione.
Han var italienare och bortåt 100 år, men hade bott i Sverige i 60. Han kunde inte sluta jobba, sa han, och viftade irriterat bort alla vita rockar som svärmade runt oss. Alla var väldigt oroliga för vem som skulle betala min blodtömning och sprang iväg till datorer och telefoner för att utreda frågan.
Carpoliccione tog med morotsliknande fingrar tag i min arm och klämde åt samtidigt som han krafsade lite i mitt armveck med långa naglar som matchade morötterna. Medan han stack och blodet sprutade pratade han:
– De rullar. Tur att du en kvinna är. På 1950-talet de trodde fortfarande att vi 48 kromosomer hade. Fast en man i Lund någon kontrollräknade och hittade 46 bara. Så då han sina studier slutade. Vet du att du har bara 70 % i Hb?
Han tömde mig på blod tills jag verkligen bara hade 70 % kvar av den ursprungliga mängden. Fast som kvinna är man ju van. Vad värre är: mitt blod var av så dålig kvalitet att jag blev struken ur undersökningen eftersom jag föll utanför kurvorna.
Nå? Någon som vill analysera detta kåseri vetenskapligt?
Den sladdriga gummileguanen Lennart har tagits av daga på det mest gräsliga sätt. Han mötte sitt öde i form av Sigge Bergman utrustad med en sax. Reptilens kroppsdelar låg utspridda över hela övervåningen.
Offrets anhöriga har inte underrättats.
Sigge plåtar, 7 mars 2005
Låt se nu …Säg ostomelett!Snyggt!
Snölek vid Kullarna, 13 mars 2005
Snön har hamnat överallt i år utom där den borde vara. Kallt i november, grönt i januari, kallt i mars. Trots hård kyla och vintergrinig pappa hade barnen en kul eftermiddag i snön. Men det var väldigt vad stark vårvintersolen är – både för barnaögon och kameraobjektiv.
/Olle
På spaning efter det tåg som flytt, 24 mars 2005
Oskar på Norrköpings central, spanande åt söder. Han spanade dock förgäves eftersom tåget vi skulle med kom från andra hållet. Dags för en sejour hos farmor och farfar i Skåne!
Moa skrattar, 5 april 2005
Studier i morotologi, 5 april 2005
Moas uppfinning: flaska, morot, kapsyl.
Laddad atmosfär, 21 april 2005
Moa är en flicka med utstrålning, omgiven av ett kraftfält.Varför lägga pengar på hårmousse? Studsmattan ger Sigge allt fluff han behöver!
Tankfull nanosekund, 23 april 2005
Unik bild: Ännu ej halvvägs hunnen på livets stig tog Olle en paus och funderade över sakernas tillstånd. En påpasslig familjefotograf fångade honom under detta unika ögonblick av stiltje.
I love you! (29 april 2005)
Då och då tar Oskar och Moa en liten krampaus. Här på väg till pizzerian.
Rött och blått och glädje, 7 maj 2005
Moa Röd och Sigge Blå har iklätt sig pjäser till det schackliknande spelet Stratego.
Tvärilsken tvååring, 7 maj 2005
Aldrig någonsin är livet emot oss så mycket som när vi är två år gamla.
Ida i vårsolens glans, 8 maj 2005
Ida och jag på Parken Zoo, där hennes yngre syskon levde loppan. 200 mm, kort skärpedjup. /Olle
Midsommar med Godzilla, 24 juni 2005
Vad händer i Mesta? (4 juli 2005)
Liten rapport:
1. Oskar kan cykla! Precis som sin storebror Erik ville han inte cykla förrän han blev sporrad av sin lillasyster, alltså:
2. Moa kan cykla! Precis som sin storasyster Ida satte hon sig bara på cykeln och satte igång.
3. Sigge kan använda toan. Precis som de andra barnen klättrar han upp så att han står på toasitsen, sedan tar han sig ner till sittande ställning därifrån.
4. Min cykel har brakat samman – ett kullager i bakre navet bara trasades sönder.
5. Olle äger ingen cykel.
Alltså är ett av sommarens projekt att fixa cyklar till mig och Olle. De kostar numera som mindre bilar, fastän de inte har någon inbyggd radio eller ens tuta.
Ett annat projekt: Erik, Ida och jag vill lära oss att kasta boll så där coolt. När vi ändå håller på vill vi lära oss att slå långt i brännboll.
Och så önskar jag mig tips från läsekretsen: hur bygger man en låååång grind? Vänta nu, bred måste det ju heta. (Grinden vid brevlådan är verkligen ful som stryk – och grindlåset är ett gummiband.)
/Lotten
Rysligt glad, rysligt stark, 10 juli 2005
Ujujuj, så stark hon är, min fru. Havregrynsgröt, gym en gång i veckan, basket två gånger och – framför allt – väldigt många mjölkpaket. /Olle
Semester utomsocknes! (10 juli 2005)
Oskar & Erik och en urspårad dressin!En Sigge och en trötting.Moa & Ida
Två dygn på Runmarö, 13 aug 2005
Här sitter Lotten och känner sig som Strindberg i det rum på Runmarö där han skrev romanen ”I Havsbandet” och novellen ”Silfverträsket”. Sigge beundrar henne.Moa i flytväst.
På Märsön – morfars Mälarö , 20 aug 2005
Här är brudarna!
Sigge utrustad för skateboard, 27 aug 2005
Hela familjen (utom Oskar) sprang och jagade Sigge på Tuna Park i några timmar. Då och då tappade vi bort honom, men det var faktiskt ganska lätt att hitta honom igen: bara att följa spåret av nedrivna täckjackor, uthällda bollar och tippade golfbagar!
Moa ville ha en skateboard – så vi köpte vi två stycken eftersom vi tänkte att om hon tröttnar kan de ju återanvändas som rullskidor. Och då blev jag också tvungen att köpa skydd för knän, handleder och armbågar. De kostade lika mycket som brädorna.
När vi kom hem insåg vi att en viktig detalj fattades i utrustningen men storasyster Ida visste råd. Här ser ni Sigge klar för drabbning – komplett med cykelhjälm och huvudkudde på ändan.
Fotnot: Att bilden är så oskarp beror på att Sigges lunch bestod av pannkaka, sylt och grädde nedsköljt med Coca-Cola.
Mörka ögon i en vinnarskalle, 28 aug 2005
Så här ser Ida ut när hon inte uppnått sina egna (skyhöga) förväntningar i långdistans-DM norr om Gnesta. Efter lunch, dusch och en eftermiddag i tv-soffan var hon sitt eget glada jag igen – och i det närmaste lika nöjd som far och mor med insatsen.
Kom och köp i vår affär! (3 sep 2005)
Tre flitiga funktionärer höll kommersen igång under helgen när EOL var med och arrangerade distriktsmästerskap utanför Kungsör.
Den 9 sep 2005
Banka, banka, banka! (23 sep 2005)
Sigge snickrar en en pergola eller nåt på byggställningen. Notera tungpositionen – nödvändig för alla typer av koncentrerat arbete!
Här kommer den nya ytterpanelen! (27 sep 2005)
Sigge, 3 år (30 sep 2005)
Erik & Sigge i Storasängenlandet.
Många äro kallade, få äro utvalda (9 okt 2005)
Vad spelar det för roll om inbjudan är så här tjusig när den går ut alldeles för sent? Fast de tappra sju som målade smetade ändå ut 20 liter oljefärg över den färska panelen. Sen är det bara 100 liter kvar att stryka ut.
Lördagen den 18 okt 2005
Jag kommer att om 20 år gråta av lycka när jag ser denna bild: Oskar som bara är 8 år, de mysiga tapeterna, vinet, mamma som skymtar till vänster, folieaskarna med hämtmat, den blommiga plastduken, glasögonen som nästan ligger i osten, mitt fortfarande blonda, rufsiga hår och mina trötta ögon. Men just idag kan jag bara tänka:
”Oj, så stökigt: olika glas, vindrickning mitt bland barnen, folie på bordet (alltså!), oborstad och oklippt samt skrynklig tröja och kletigt överallt, jisses, har jag ingen ordning på någonting?”
/Lotten
Sigges hår, 15 nov 2005
Sigge vet det inte, men jag lider värre än han. Jag, alltså hans mor, älskar hans långa, blonda lockar och skjuter upp klippningen tills han påminner om Bob Marley med halva middagar i håret. /Lotten
Vilken är din favoritmat? (23 nov 2005)
Lotten: spaghetti med köttfärssås à la Stenson
Olle: lasagne
Erik: kebabpizza
Oskar: pan pizza (som man får på skolan)
Moa: pizza
Sigge: rumpa
Sigge sjöng så vackert (26 jan 2006)
Sigge är hemma med hosta från dagis idag. Olle och jag försöker jobba samtidigt, vilket inte är helt lätt.
Sigge (3 år) sjöng och sjöng. Jag hörde inte vad, men det lät bra eftersom jag då visste var han var. Jag satt i tv-rummet och var rätt nöjd. Efter ett tag var gullighetsfaktorn uppe på max, så jag lyfte blicken från skärmen för att lyssna.
– Jaaag haaar kissatpåsej .. jaaag haaar kiiiiissatpåsej. Ooooa. Aoooo. Jag har kiiiiiissatpåsej.
Oh dear. Dåliga mamman har inte skött sonens toalettbestyr. Jag gick snabbt in till stora barnrummet – och fann Sigge läsande en origamibok så här (se bild).
– Men var är kläderna, Sigge? – Jag har kissat på sej, dom är blöta i byxorna.
Sjukstuga, 6 mars 2006
Torsdagen den 2 mars blev jag sjuk – feber, gruvlig hosta och snor.
Fredagen den 3 mars började Moa kräkas. Alla våra barn har alltid kissat och kräkts på ställen med så många springor och prång som möjligt. Moa valde trappan. Det var så mycket att det rann nerför sju–åtta trappsteg … mellan skarvarna i den blommiga plastmattan.
Lördagen den 4 mars blev Sigge febrig. Jag var fortfarande så sänkt att jag bara låg och låg och låg. Det snöade ute, vallarna växte sig höga. Maten i kylskåpet tog slut. Snorpappershögarna förökade sig. Iprenet tog slut. Mitt basketlag vann en match utan mig. Ida var på basketmatch och skrev protokoll. Erik och Olle var plötsligt försvunna. Vi tre sjuklingar låg i Storasängenlandet. Oskar flydde till O’Gormans. Ah, Olle och Erik hade åkt för att handla!
Söndagen den 5 mars vaknade Ida med hög feber och kunde inte spela match. Jag jagade ersättare till basketmatcherna som jag skulle ha skrivit protokoll på. Sigge var pigg och rask och åt som en häst till kvällsmaten.
Big mistake.
Natten till måndagen den 6 mars kräktes Sigge tolv gånger. Han fick diarré och vi rotade fram ett gäng blöjor som blivit över. Vi bytte lakan och vi bytte lakan. Men … jag fick äntligen lite mer krafter. Ida hade 39,7 °C, jag bara 38,4 °C.
Under måndagen sov Sigge med hög feber, men vaknade till ibland och kom tassande, jätteglad.
– Hej mamma, här kommer jag! Jag är sjuk. Hör att jag är sjuk: host, host.
På eftermiddagen kom Moa och berättade i helt lugn ton:
– Jag har kräkits igen så nu behöver jag en skål. Fast inte så stor, tror jag.
– Men va, va … var har du kräket?
– I trappan. Ok.
Lite senare kom hon igen:
– Jag tror att det är dags att tömma Sigges skål nu. Den är nästan full.
– Va? Har … har Sigge kräkts? Igen?
– Jaja, men bara i sin skål.
När jag sedan tog hand om och bäddade ner Sigge, förklarade jag att jag nu skulle gå och tömma hans skål. Då sa Moa:
– Kan du ta min också?
Där sitter de två minsta i Storasängenlandet och kräks och kräks, och tycker att det är lika normalt som att bygga med Lego eller rita dinosaurier. När skålarna blir fulla, är det naturligtvis lite svårare, så då ber de om hjälp.
Var var jag då? Jag satt med stackars Ida, som blir så ynk-ynklig av feber.
Erik är frisk, Oskar är frisk och Olle är frisk. Vad kan vi förvänta oss nu?
Magnus Haake var utan att själv inse det farligt nära facit, när han föreslog googling av nyckelorden. Den tydligaste ledtråden var nämligen formuleringen ”mörkret kommer inte att stanna”, som i olika omskrivningar förekommer i många intervjuer med, ja just det: Ulf Lundell. ”Fyra öl och en halva whisky” och några andra formuleringar är identiska med meningar i Jack (1976).
