Lotten Inlägg

Grymt. Stön. Damm. Natur. Totem. Utfrysning.

Vi har i två dagar kämpat oss fram genom den fuktiga och myggrika sumpmarken med bräckt vatten som genomkorsas av kanaler innan vi nu har nått fram till fastlandet. Kylie är inte frisk. Glansen i hennes feberblanka ögon och den färg febern ger hennes kinder ger ett falskt intryck av hälsa. Jag var hos henne nyss, men Lila satt redan vid hennes sjukbädd.

»Kylie är sjuk», sade Lila med snabba tecken, och hennes bleka ansikte var randigt av tårar som rann ner genom dammet, men hon brydde sig inte om det.

»Jag tror inte att jag har lång tid kvar», tecknade Kylie svagt.
»Var är ölandstoken?» tecknade Lila förtvivlat.
»Det är ingen idé, ta hand om Ebe åt mig», tecknade Kylie med en tung suck, men den svåra ansträngningen gav henne en hostattack.

Vi förenades i en omfamning av ömsesidig förtvivlan. Lilas tårar vätte oss alla tre. Krubb och Öba hade inga tårar, men deras smärta var inte mindre. Kylies temperatur steg då i kroppens tappra försök att bekämpa den sjukdom som förtärde henne. Hon har ju ätit mycket litet sedan hon blev bunden vid sitt sjukläger, och innan Ukas död lade sordin på de andra.

Långt innan vi närmade sig den landtunga av sumpmarker som förbinder halvön med fastlandet och tjänar som utlopp för det grunda salta innanhavet i nordost fick vi syn på den massiva bergskedjan som är jordens näst högsta. Därför vet jag att vi är nära. Jag är fast besluten att fylla Kylie med teer och täcka henne med grötomslag och dränka henne i läkande ångor från gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol om så behövs. Det är jag skyldig henne.

»Tror du att mamma tar mig med?», tecknade Ebe upphetsat alldeles nyss.

Tårarna väller upp igen. Jag tror att jag måste uppfinna något.

58 kommentarer

Sajbern vill inte låta mig publicera morgondagens text! Efter bara ett par rader klipps den av.

Gå nu och lägg er, så försöker jag fixa detta till i morgon bitti!

/Lotten, med chipssmulor i håret och mossa på tänderna

2 kommentarer

Av en ren tillfällighet sitter jag här mitt i natten och tittar på ”En dag på varuhuset” (1941), inspelad av mig på ett antikt videoband 1988. Harpo skriver skrivmaskin och rostar bröd samtidigt, skrivmaskinens vals lossnar och far iväg och välter omkull Grouchos telefon. I nästa sekund ligger telefonen på skrivmaskinsvalsens plats. Det är vansinnigt roligt.

Idag höjer vi en skål för Helena 2, som löste gåtan tidigt och förtvivlat hävdade att bloggaren var Groucho Marx (1890–1977). Detta efter att Magnus redan igår börjat yra om marxism.

Aequinoxia och Björn diskuterade pungråtta (eng. ’opossum’), men ingen drog just då parallellen till Grouchos kompis T.S. Eliot (Tom), som skrev "Old Possum’s Book of Practical Cats" och faktiskt kallades possum. Långsökt, kanske — men i ett brev till just T.S. Eliot skriver Groucho att han är sugen på stekt pungråtta och majsbröd.

När det gäller musiken, så dök den upp alltför ofta i filmerna och drog ner tempot till minusgrader. Harpo spelade seeeegt på harpa (äggskärare, bra Lena!) och Chico spelade piano medelst äpple.

Det var verkligen så att Groucho ville respekteras, men han insåg att hans liv som vaudeville-artist och one-liner-specialist gjorde att få kunde ta honom på allvar. Maggan — den stora damen Margaret Dumont — stod enligt Groucho ut med honom bara för att hon aldrig förstod vad han sade.

Kristinas chansning på Tom Waits var intressant — men yrhättan (Grouchos ordval) Tallulah Bankhead medverkade (som Lina påpekade) med Groucho i radioprogrammet ” The Big Show”.

(Ni ska förresten veta att när ni som t.ex. Cattis och Hasse dyker upp med tossiga gissningar när alla andra redan har hittat rätt, då gnuggar jag händerna och gnisslar förtjust tänderna. Jag kisar med ögonen och skjuter upp axlarna så att jag påminner om en ekorre, som Elvis tydligen ville äta. (Lärorik blogg, huh?)

Alice Cooper var alltså en av Groucho Marx’ bästa vänner. Här finns en intervju med Alice, där han berättar vilken relation de hade. Groucho led av insomnia, och brukade verkligen ringa upp folk och förolämpa dem. Men till Alice Cooper ringde han när han ville ha besök. Alice säger (i min inte alls ordagranna översättning):

"Groucho såg våra konserter som vaudeville-föreställningar. [—] Han tog med sig George Burns, Jack Benny , [—] Mae West och Fred Astaire för att de skulle se oss på scen. [—] "

Nu till dagens vinnare. Kan man vinna mer än en gång? har jag frågat mig flera gånger. Men ännu har jag inte svarat mig. Det är ett himla sjå när jag måste plocka ut lappar (Ica!) … men se där, några andra börjar bli riktigt skrynkliga och slitna. Dagens vinnare äääär … Olle, nejnejnej, helt fel. Alla som är gifta med mig är ju diskade, varför lade jag ner hans namn igen? En gång till … ååå där! Kristina! Grattis!
Nu kommer strax morgondagens jättelätta bloggaregåta!

7 kommentarer

Vansinne, halsbrytande ordväxling och instoppad musik som antingen går fort (gärna med tilltugg) eller alldeles för långsamt (påminner om när man skär ägg).

Jag vill accepteras och respekteras, men hur skulle någon kunna göra det? Om jag inte är en brännsvinsadvokat, så framstår jag i alla fall alltid som en kvacksalvare. Inte ens Maggan skulle vilja ta i mig med tång. Fast det beror ju mest på att hon inte fattar ett dugg av vad jag säger.

Men nu över till roligare saker! Nästa projekt!

Det finns många scener med den guldlockiga flickan, hon som står för intensiteten. (Intensitet är för den händelse ni aldrig varit där, en liten nattklubb i stadens utkant.) Min ene bror jobbar på en bar och säljer stora hinkar till de dryckesbröder som inte kan behålla spriten. Min andre bror är en liten mexikansk caddie som bor i en liten grekisk urna i stans utkant.  Min fjärde bror kränger konservöppnare och yllemössor till invånarna längs Guldkusten och är alltså inte med i någon scen. Jag är den tredje brodern, fast i vilken ordning och utkant har jag inte bestämt ännu. Vissa av bröderna är numera lika sällsynta som hönständer. Särskilt den femte.

Tom skrev faktiskt igår att jag är hans mest omtyckte pinup-gosse. Hans foto kom fram i lika gott skick som jag själv befinner mig. Måste komma ihåg att vi skall dricka oss berusade i oktober. Jag hade faktiskt inte någon aning om att han var sjuttiofem år gammal! Av fotot att döma skulle tro att han var ungefär sextio år och tre veckor.

Jag längtar efter stekt pungråtta och majsbröd, ska nog besöka Bankheads Bönfarm och lura till mig en portion. Ja, den lilla, inåtvända, kvinnan som varje dag står böjd över den gamla vedspisen är den före detta yrhättan Tallulah. När jag höll talet vid senaste middagen, slog det mig att när de inte skrattar åt mig, är det för att de (liksom jag) just har kommit på något som de själva skulle vilja säga.

Usch, jag kan inte somna. Jag tror att jag ska ringa och förolämpningsväcka någon, det brukar i alla fall lugna mina nerver. Nej förresten — jag ringer Alice, som alltid ställer upp hur enerverande jag än är.

71 kommentarer

Enda anledningen till att bloggaren den 8 december fick breda ut sig så väldigt, var att det var så vansinnigt kul att skiva som hon gjorde, Agatha Christie (1890–1976).

Först stökade jag till namnen; på riktigt hette karaktärerna t.ex. Easterbrook, Murgatroyd och Harmon. Sedan lämnade jag tyvärr mordannonsen nästan helt ostökad — vilket, skulle det visa sig, var mitt stora misstag.

När jag nu läste böckerna av för första gången på länge, dominerade alla krusiga frisyrer och flottiga, svarta flätor, noggranna klädbeskrivningar (dirndlkjol!), dunungar till hustrur, tjocka och vänliga, robusta och okomplicerade människor med runda former och runda ansikten. Allt sägs ångerfullt, ödesmättat, klagande, bevekande eller muntert. Tänk att breda munnar är envisa, förresten! Tiila formulerade detsamma: ”Himla massa beskrivningar av anletsdrag i kombination med mord, knasiga namn, en överste och trasiga klockor”.

(Bilden är från 1946. Vi är bortskämda med våra datorer och ergonomiska stolar.)

Björn dök upp som gubben i lådan och var den förste att avslöja att "Härmed meddelas att ett mord kommer att äga rum …" var lånat från "Ett mord annonseras". Därmed var det ju klippt!

Några av mina försök till förvirring föll dock väl ut: Shakespeares Hamlet säger helt riktigt "Ur led är tiden. Ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen". Nu har ni förstått att jag faller som en fura för rim, namedropping, gamla minnen och desperata sätt att motivera sin gissning, även om den är helt åt flandern fel. Charlott rabblade till min stora glädje initierat om Margaret Yorke, PD James, Ruth Rendell, Val McDermid och Mo Hayder samt Sir Conan Doyle.

Rosman minns sin ljuva barndom i Karlskoga, och har lyckosamt angett tonen när det gäller den röda tråden: min barndoms bokhylla. Ja, i så fall är ju morgondagens bloggare inte helt fel. Men  den röda tråden ligger faktiskt i innehållet. Som Tindra påpekade för er pluggisar, finns de gamla bloggtexterna klickbara i den lilla almanackan uppe till vänster.

Dagens ros — om jag hade någon — skulle ha gått till Aequinoxia, som minns Friends-avsnittet med ”Miss Chanandler Bong”. Fast Hassemåste ha en tröstande klapp på kinden, han som missade gårdagens bloggare trots att han har bott på Bröderna Grimms väg.

Yvonne påpekade att Agatha har skrivit under pseudonymen Mary Westmacott. Fastän det är dags att ta upp plommonstopet och lotta en vinnare här och nu, kan jag inte låta bli att nämna mysteriet om när Agatha försvann — den 3 december 1926.

Hennes man var otrogen med en Nancy Neele, hennes mamma hade dött, hon var deprimerad och förvirrad och när hennes bil hittades övergiven med kläder och personliga tillhörigheter utspridda utanför, trodde många att hon hade begått självmord. Andra sa att hon bara sökte uppmärksamhet. Den 14 december hittades hon vid god vigör på ett spa, där hon (förstås) hade tagit in under namnet Teresa Neele. Varken förr eller senare berättade hon med ett enda ord vad hon gjorde under de elva dagarna. Eller varför. Om jag försvinner i elva dagar är det bara för att få blogga ifred en stund.

Nu! Alla namn! Ica är tillbaka! Bloggblad och de andra nya in i plommonstopet. Prassel, knöööl, kanske måste jag leta upp en stormhatt istället? Ååååå the winner is … Tiila! Grattis! Dessutom får Charlott, Ami och Pernilla ett litet, hemligt specialpris bara idag. Eller kanske delar jag ut specialpris någon annan dag. Hm.

Morgondagens svåra bloggare syns inte här förrän halv nio i morgon, så nu kan ni gå och lägga er!

5 kommentarer

Människor i koftor och grå lockar, en och annan stickad pullover kombinerad med tweedkjol, krusigt blont hår, robusta kvinnor, buttra män i lite mer tweed. Klockslag. Väldigt många klockslag. Och te.

Förstår då rakt inte vart mitt anteckningsblock har tagit vägen. Reservoarpennan som jag fick av Mr Chanandler förra julen har jag också förlagt. Jag som inte kan fatta mig kort på tangentbord! Nåväl, nu ska jag berätta vad som hände efter att den döda kroppen forslats bort.

Mrs Westerbrook lade sitt huvud med det blekta håret på sned och spärrade upp sina blå ögon. Överste Snittrington tvinnade åter sina grå mustascher, uppfylld av sin egen betydelse, och gav sin lilla dununge till fru en överseende blick. Miss Lurgeraid, som var tjock och vänlig, föll avsvimmad ner på Miss Lippertroyds divan. Underligt nog var det Mrs Westerbrook som skyndade till hennes hjälp. Hennes krusiga hår påminde om ett fågelbo och var tillrufsat. Dessutom hon var en smula andfådd.

— Oj då. Miss Lippertroyd såg ångerfullt ner på sina fötter.
— Mordleken, sade överste Snittrington ödesmättat, och läste högt ur kvällstidningen.

”Härmed meddelas att ett mord kommer att äga rum på High Street Road onsdagen den 7 december kl. 18.30. Alla som förstår ombedes närvara.”

— Vad synd att klockan redan är 19.30 och att det inte är igår, mumlade Miss Plummingham.
— Men Margie då!

Mrs Westerbrooks röst höjdes till ett gällt klagorop. Så sänkte hon bevekande rösten.

— Är inte timvisaren lite sned?

Hennes väninna, som var mer robust och okomplicerad till sin läggning, tittade upp och gäspade.

— Sannerligen, sade hon med en suck.

Mrs Flarmon, som på grund av sina runda former och sitt runda ansikte på ett tidigt stadium hade kallats ”Kakan”, föll plötsligt till golvet. Död! Hon hade varit en söt, blond och blåögd men ganska dum flicka. Genom sin munterhet, sitt goda humör och sitt söta ansikte hade hon ändå fått många vänner. Den breda envisa munnen, den lätta uppnäsan. Stackars Mrs Flarmon, så enerverande, så virrig, så trofast och så svår att förstå sig på. En rar och förnumstig gammal toka och ändå på något underligt sätt med en instinktiv känsla för nyanser. Men … hennes kraftigt utvecklade barm rörde sig upprört under den åtsmitande jumpern!

— Hon lever! flämtade den unge John.

Han var mycket underligt iklädd en dirndlkjol i lysande färger och hans flottiga svarta flätor var virade varv på varv runt huvudet. Hans ögon var mörka och sköt blixtar. Han sade häftigt:

— Som tur är så är jag mycket smal. Därför kunde jag ta mig in i klockans urverk och vrida tiden ur led. Det här  händer  alltså egentligen vid fel tidpunkt.

Men än är jag inte säker. När Mrs Flarmon återfår talförmågan kan jag kanske få ordning på tidpunkterna. Det var inte John som ströp den gamla kvinnan. Det hade varit alldeles för enkelt — i den utstyrseln kan han inte vara annat än oskyldig. Och vem på tidningsredaktionen hade utan att blinka tagit emot annonsen?

70 kommentarer

Det roligaste som hände idag, var när Cecilia hade hakat upp sig på den ludna frun (som enligt Tiila kanske var Mowglis mamma). Det var nämligen inte alls viktigt i sammanhanget, utan bara typiskt för sådana här sagor — man tog hand om spillet, inget slit och släng; om det fanns ett skinn över, kom det till användning på något sätt. Men att hon skulle ha varit luden, tilltalade mig.

Men visst lyckades ni (via några omvägar och villospår) lösa bloggmysteriet även idag: det var ena brodern Grimm. Som blyga Gunilla mycket riktigt påpekade, var Wilhelm (1786–1859) den som var mer sagoinriktad av de två, därför var det nog han som skrev. Annars var de alltså inte egentliga sagoberättare utan språkforskare som gav ut grammatikor vid sidan av sagorna — som de samlade in och nedtecknade. (På bilden här har de skickligt nog fångats in action.)

Några tydliga spår i texten var siffran sju och siffran tre, som alltid förekommer tillsammans med de talande djuren, den förgiftade maten, stackars barnen och guldpengar. Jag tycker ändå att det var vansinnigt skickligt av er att hitta så rätt. Kanske ska jag inte ge så tydliga ledtrådar. (Ni ser hur jag ignorerar gissningarna på H.C. Andersen, Charles Perrault, Maria Gripe, Laura Fitinghoff, Marie Hermanson, Astrid Lindgren, Elsa Beskow, Disney, Asbjørnsen & Moe, Gösta Bergling och Selma, som alla var helt uppåt väggarna men väldigt välformulerade?)

När det gäller bloggar-Grimms förmögenhet, är den inte bevisad, bara ett antagande. Båda bröderna försörjde sig gott på att forska, och det vet man ju att det är svårt att göra idag utan en förmögenhet i bakgrunden.

Nu till kloka Kristinas korrekta kommentar om att de ju inte hittade på sagorna själva. Det stämmer, men är inte ett bevis på att de inte skulle kunna blogga på detta sätt. Villervallas ”på a svarar jag b och på c vet jag inte” får mig att tänka på när min bror var med i Vi i femman 1977. Men det är en helt annan historia.

Magnus får nu en hedersbetygelse och hemlig present skickad till sig för att han jobbade så hårt på att via associationsbanorna försöka få er att tänka på Dan Brown.

Till er alla vill jag säga att Tiila hade helt rätt som påpekade ett uteblivet ord i texten — jag ska inte skriva fel. Men gör jag det, ska jag hängas ut, det är inte mer än rätt!

Nå? Dagens vinnare? Nämen! Nu får jag plocka bort några namn, till exempel Ica har ju inte gissat idag! Där, såja.

(Paus. Jag tappade plommonstopet och alla lappar föll ur. Plocketiplock. Så.)

Och dagens vinnare ääääär … öh? Vad menar jag med Xxx? Ah, naturligtvis: det var för krångligt att skriva: Aequinoxia! Grattis! (Lite orättvist är det att vinna sådär direkt, va?)

Morgondagens bloggare kommer strax. (Jag kan lägga ut tidigt ibland, sent ibland, eller hur?) Ledtråd? Nej, men unna er gärna att läsa allt. Den är lång som ett ösregn, men längden har ju som bekant ingen betydelse.

7 kommentarer

Barn, mjölnardrängar och häxor, volang på klänningar och en farlig massa pratglada fåglar.

Jag kom just på svaret på den vanligaste av frågorna till mig. För mycket länge sedan drog en rik man åstad med sin sköna hustru och en pung full av pengar mot fjärran land. Hustrun vred sina händer av oro och grät bitterligen sig till sömns vareviga kväll eftersom hon hemma i den enkla stugan hade fått lämna efter sig de sju små barnen och deras sju små tallrikar med sju små skedar och sju väldigt små skor. Ja, de arma, små fromma, små barnen hade bara en sko var och blev därmed sneda i gången och grät sig till sömns de också när de inte hölls vakna av hungern förstås.

— Käre make och husbonde, hur kunde vi? Hur kunde vi lämna dem?
— Jag förvånas även jag, sade mannen och bjöd sin hustru på den allra sista biten bröd.

Knappt hade hon tagit en tugga förrän hon föll död ner. Det gives mycket sorg och vedermöda här i världen, men den som tar hand om henne kan faktiskt göra sig en päls av skinnet.

På platsen där den sörjande modern föll, växte första året en äng med tistlar, andra året ett fält av potatis och tredje året ett hav av sköna gullpengar. Jag anser dem vara mina.

Därför kan jag skriva sagor hela dagarna utan att bekymra mig över försörjningen.

53 kommentarer

Att det var Tage Danielsson (1928–85) var ju självklart! (På bilden är han ung, väldigt ung.)

Många av meningarna hade jag (vilket Hasse ju klarögt såg trots sin morgontida bitterhet) ordagrant tagit ur Karl-Bertil Jonssons julafton, vilket ju gör gåtan lätt att lösa även för dem som aldrig läser böcker. Ord som ”sannolikt” skulle också få er på rätt spår om ni skulle tveka. Vilket ni ju inte alls gjorde. Dock ska Ingrid, som vandrar omkring i kläder som Tage någon gång kan ha hängt på sin hustrus axlar, ha beröm för att hon så modigt föreslår Thomas Tidholm och att Yvonne fick Astrid-feeling kan jag nästan förstå. Det handlar ju om sagor. Stina gör som några andra: gissar först och läser andras kommentarer sedan. Så gör sanna tävlingsmänniskor.

Pernilla undrar över en text som handlar om en man som ärvde pengar. Den heter Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna. Sista meningen lyder:

”Nu börjar livet!” utropade Erik Göransson och dog.

Själv läser jag ofta på mina föredrag om det svenska språket upp detta, ut Grallimatik (1966):

Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.

Men hur kommer det sig att ingen av er kommenterade innehållet i texten? Jag som försökte vara lite politisk och kritisk mot samhället som Tage var. (Äh, ok,  jag får hålla mig till mina snubblerier.)

Plommonstopet var idag på avvägar, men hittades nyss på provdockan som är iklädd min bröllopsklänning. Alla namn iiiii, sååå. Olle, kom hit och dra ett namn! (Om inte Magnus vinner ska jag nog ge honom ett extrapris, man måste ju äras med pukor och trumpeter om man hittar ett av mig ofrivilligt skapat stavfel.) Och vinnaren äääär … Agnes! Grattis! (Magnus får ett extrapris om han återvänder i morgon och letar stavfel eller är extra klurig, så det så. Kul med den makt jag har. I 24 dagar.)

Morgondagens bloggare är en ungefär en halv. Och för att glädja kvällströtte Hasse och hajforskande Charlott publicerar h*n inte sin blogg förrän halv nio i morgon!

3 kommentarer

Bokstäver och ord, himmel och jord och några rim. Högt och lågt och roligt. Ibland politiskt. Alltid imponerande.

Det var en gång en dag för länge sedan. På den tiden var det ingen skam att vara utan dator, så kreti och pleti behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring i ett relativt elektronikfattigt landskap. De som hade räkningar att betala, samlades i lokaler som kallades bank [bangk] eller postkontor [påstkånto:r]. De som hade rätt fingersättning på tangentbordet kallades sekreterare och de som inte hade det, hade ingen anledning att ha det. De var bra på andra saker.

Nu tycker ni kanske synd om sekreterarna. Men det finns det alls ingen anledning till. De levde gott på sina och sina mäns löner och var uppskattade för sina fingersättningar och hade oftast ingen alls önskan att leda fler projekt eller assistera mer och få andra titlar. De visste att det av de och ingen annan som skötte ruljansen både hemma och på kontoret.

Dock uppstod med tiden ett stort problem. Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle inte de fingerfärdiga må bättre av att få lite omväxling? Borde inte samhället ta sig i kragen och lära sekreterarne att ställa krav på något annat? Vara vad det än vara månde?

När samhället sedan nickade jakande på dessa frågor, fick detta samhälle något religiöst i blicken och beslutade även att snickare behövde gå i treårigt gymnasium samt att det skulle bli så svårt det någonsin kunde för egenföretagare att sköta sina papper. 

Men det var som sagt för länge sedan. Fast sannolikt var det alldeles nyss.

36 kommentarer