Lotten Inlägg

– Mamma, nu är det en sån där som vill prata med ”Charlotte” igen!

Elvaåringen räckte trådlösa telefonen till mig. Eftersom ingen utom Broder Jakob kallar mig Charlotte, vet vi alltid meddetsamma när det är en telefonförsäljare som har sluppit genom nix-nätet.

– Jaaa? sa jag, avmätt, ouppfostrat, slött, slappt och överdrivet likgiltigt eftersom jag visste vad som komma skulle.
– Ja, hejsan Charlotte, jag heter Mats och jag ringer från Stooora Daaaagstidniiingeeen …

(Han sade förstås namnet på tidningen när han pratade med mig, men jag vill inte göra reklam just nu.)

– … och här …

Iiiiiiih, de vill ha mig!

– … sitter vi och …

Iiiiiih, de vill att jag åker till OS och rapporterar sådär som kåsörer och tecknare fick göra förr i tiden – de skrev roliga betraktelser som de ringde in precis på deadline och som alla prenumeranter uppskattade!

– … gläder …

Iiiiih, ja, jag är jätteglad, tack, tack, jag gör det gärna gratis, ni tycker att jag är en ovanligt begåvad skribent och att jag har fem barn och inte bor i Stockholm gör alls ingenting, Sverige är runt och alla får precis lika stor chans, bara de är kompetenta och lydiga!

– … er med ett extra fint erbjudande …

Ii… ih… hi… erbjudande, nä, så trevligt, jag känner mig hedr… Er …? Erbjudande?

– … på en tremånadersprenumeration till extra förmånligt pris.
– Jaha, men vi prenumererar redan på Stora Dagstidningen.
– Jaså, Charlotte, det måste stå i din mans namn då, ja. Så är det ju ibland.
– Jaa du, Mats. Så är det nog ibland.

Lite senare:

– Mamma, telefonen ligger på golvet och alla batterierna har trillat ut!

10 kommentarer

Det är så enkelt att vara elak och cynisk, vilket jag tycker att många skribenter är. Det är lätt att skriva att någon är pantad och ful. Hade jag varit en sådan (nej, inte pantad och ful), hade jag kunnat skriva att det är patetiskt med gamla gubbar som struttar omkring i urtvättade tröjor och kortkorta shorts. Vilket det alltså inte är.

SM-deltagarna kunde knappt gå; de stapplade uppför trapporna i Sporthallen. Åderbråck, mystiska bulingar, knotor, pigmentfläckar och rynkiga knän samsades med samtal om senaste operationen och dem som inte klarat sig till detta år. Men sätt ett pingisracket i handen på en sådan här, led honom sedan till ett bord med nät på mitten och som genom ett trollslag kan han slänga sig som Ravelli, tänja sig som Comaneci och hoppa som Grodan Boll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag spelar basket, som ännu inte har infört veterandivisioner.

7 kommentarer

… även känd som Hemlisbloggaren X, finns på gamla Julkalendernbloggen. Ja, det är helt ologiskt och kommer att åtgärdas. Julen varar inte ända till påska. Ni som inte hann fredagsgissa kan göra det nedan ändå om ni vill. Fast priset (en hammock, eller hur?) är redan skickat till Aequinoxia.

7 kommentarer

Även om denna hemlisbloggare var relativt lätt, är denna omgång en av mina favoriter eftersom ni började analysera på ett spännande sätt. Aequinoxia förstod omedelbart att det inte skulle handla om piercingar, och började sedan fundera över det lilla ordet ”här”, vilket snabbt ledde till att bloggaren var en landsflykting. Lovely. Att det sedan varken var Bellman, Wilde, Shakespeare (eller någon av hans karaktärer), Taube, Musse Pigg, Jane Eyre, Kristin Lavransdatter eller ”en kvinna” som Rosman ville ha det till, må vara hänt. Rosman måste förstås ha en extra eloge för att han har bott i den lägenhet som Kerstin Thorvall beskriver i Det mest förbjudna. Hu. Applåder även till den idag extra finrimmande Ami och Cruella som skriver Ågust.

Lisa löste sådär lite på en höft och med fin magkänsla bloggaren redan före åtta i morse, medan Maruschka till och med citerade Strindbergs brev (skrivet i Danmark den 3 juni 1888) till Verner von Heidenstam. Jag citerar nu Strindberg:

"Nu funderar jag hvar skottet skall sättas – i hjertat är mest estetiskt, men osäkert emedan 5e och 6e refbenet hindra, och hjertat är en så stark muskel som i krig motstått kulan hvilken gått rundt! I tinningen är säkert om ej pipan vickar, men snuskigt, och röjer mordet för barnen, som skola se mig död, men ej mördad!"

Ja jisses, Ågust. Tänk att ingen av er chansade på Persbrandt idag.

Min egen relation till Strindberg (1849–1912) är rätt god. Han inspirerade mig till den fantastiska succén, barnpjäsen Stöveltrollet och gurkan (1991). En av de mer minnesvärda replikerna är själve Stövelkungens och lyder

– Jag klistrar, jag klistrar …

(Repliken finns även i Ett drömspel. Vaddå, har ni aldrig hört talas om Stövelkungen? Skandal!)

I somras sov jag i samma hus som Strindberg gjorde 1890. Se bild – bläddra ner till 7 augusti.)

En vinnare ska vi ha! (Plommonstopet borde egentligen ha vett nog att välja förstagångsgissare för att sporra dem lite.) Jag spottar i nävarna, borstar av plommonstopet, kladdar ner brämet med spott, gräver runt lite och … såååååå kommer en lapp med Aequinoxia upp. Grattis!

Nästa vecka finns det förmodligen en ny bloggtröja, direkt, rykande färsk från pressarna.

Lämna en kommentar

Ni som vill svänga till det lite på kaffepausen nu i eftermiddag kan säga till exempel:

– Oboestämman i tredje satsen i Mozarts oboekvartett i F dur … jag har för mig att det är köchelnummer 370 … den går minsann inte av för hackor! Skicka mjölken.

5 kommentarer

Nu måste Julkalendern Revival få ett nytt namn. Hjälp mig att hitta på ett!

Vi tar produktbeskrivningen ännu en gång:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill! Någon vinner något.

”Jag var nyligen och köpte en ny ögonbrynsring i Helsingborg, eftersom någon har snott min gamla av guld, köpt i Orleans, och som jag har missbrukat en natt – reporna syns än i bordsskivan på Rydbergs restaurang.

För att pierca som jag planerar, måste jag ha kraft. När jag är trött på mitt vanliga tråkiga själv så vill jag så gärna göra det, men har inte styrka eller mod att genomföra det. Men när jag är utvilad och mätt tror jag det går. Du ska få mina tankar och intryck om allt går som planerat.

Nu funderar jag mest på var jag ska pierca mig – i underläppen är det mer estetiskt, men osäkert eftersom den kan slå i tänderna. Dessutom är ju läpparna så känsliga – jag har hört att män som blivit piercade i läppen fått infektioner för att smycket rivit hål. Att sätta en i ögonbrynet säkert — om tatueraren håller håltagaren rakt – men snuskigt. Då kommer dessutom mina barn att klaga. De ska ju se mig piercad, inte misshandlad!

Om jag vore rik, skulle jag utbilda mig till tänkare, för det har jag anlag för. Här förstör jag ungdomen, och sedlighetsligan i Sverige är bara eunucker som vill hindra mig att upptäcka flera bedrägerier. Jag tror att tiden är inne för prygelstraffets återinförande.”

Jag har blivit ombedd att hemlisblogga enklare. Helt riktigt. Man ser det inte direkt, men denna dag är det faktiskt enklare. Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt vaken då.

28 kommentarer

… funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara … jag … jag … dörren … ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

8 kommentarer

Mitt allra första minne är från när jag var ungefär tre år, när vi bodde på Vildanden i Lund. Minnet är enkelt: högt uppe i ett fönster satt en tjej i rött hår och tittade ner på mig. Jag vände bort blicken från henne och tittade ner på mina rutiga galonbyxor och adresslappen som mina föräldrar hade satt fast på dem. (Charlotte Stenson, Vildanden, hus K stod det eftersom jag hade tappats bort eller rymt ett par dagar tidigare.)

Från åren därefter har jag mer dramatiska minnen som när jag spräckte ögonbrynet första gången, när min bror tre gånger på fyra år slog ut en massa framtänder och när jag tappade min nyfödda lillasyster i golvet för att jag var så koncentrerad på Dora och Steve på Follyfoot (tv-program baserat på böcker som skrevs av Monica Dickens, barnbarnsbarn till Charles).

Vad mina barn kommer att minnas av sin barndom vet jag inte, men den 25 januari 2006 var en son sämst i klassen på att åka skridskor, en dotter skälld på av en hund, en annan son arg som ett bi på grund av datortrassel, en dotter förtjust över en bokhylla som föll över henne som husgaveln på Buster Keaton och den minste sonen bekymrad över bajs i den ena strumpan.

Tänk om man kunde välja sina minnen. (Finns det inte en film på det temat?)

12 kommentarer

Det känns lite som att ha gummiband runt en tom plånbok eller hänglås på en opackad resväska. Vi har alltså installerat tjuvlarm i huset.

Två larmande män som hette Ola och Dan klev mitt i morgonrusningen in i hallen med enormt imponerande verktygsbälten. Leverpastejmackor och varm choklad ven genom luften – pulkdag för ett barn, skridskodag för två andra barn och utflyktsdag för två av de minsta gjorde morgonen lite extra spännande. Ola och Dan bara log.

– Decken ska vara i rummet med värden, sa Ola lugnt.
– Däck? Världen? sa jag.
– Skalskyddet kan vara på fastän ni är hemma, förklarade Dan
– Skal? (Skalman?)
– Om väktarna åker på ryck …
– Ryck vaddå?

Nu har vi rörelsedeck och IR-deck och magneter och kodbrickor. Det hela kommer att sluta med att vaktbolaget får flytta in och bo hos oss för att avhjälpa alla ”handhavandefel” (alltså falsklarm).

Hörnu alla tjuvar! Här har ni inget att hämta. Däremot är ni välkomna att komma hit och lära mig lite tjuvlingo, jag är mycket fascinerad av fackspråk.

7 kommentarer