Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Billys BasketCup hela helgen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2006 16:28

Nu blir det minimala basketplaner, skrikande små basketspelare, vrålande coacher, gråtande barn längs väggarna samt skrattande barn längs väggarna och domare av alla de modeschanger i dagarna tre. Finns det fler än jag som har sett en domare döma sovandes?

Eftersom jag själv började spela basket så sent i livet, har jag ytterst få minnen av sådana här cuper. Den jag dock tänker på så fort jag får ont i fötterna är ett basketmaraton i Tärendö. (Eller var det Överkalix?) Vi spelade match ungefär var tredje timme under ett helt dygn och sov längs långsidorna. Fötterna såg ut som kalops och månget självmål gjordes av spelare som tittade i november istället för på sina medspelare.

Nä, off I go! Note to self: Tag med öronproppar, sköna skor och stort tålamod.

Share
15 kommentarer

Dillkött i Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2006 17:22

Jag redigerade nyss en text som var som en bit segt dillkött. Uäääh. Svälj.

Now to something completely different. När man checkar ut från sitt hotell, passar man väl alltid på att växla några ord med personalen?

– Hej. Eller hejdå, kanske. Tihi. (Konstigt, han borde slita sig från datorn och titta på mig.)
– Ja just det. (Tittar inte upp.)
– Joooo, förra gången och förrförra gången jag var här, var chipsen gamla. Utgånget datum. (Jag ler rart.)
– Va? (Han tittar upp!)
– Jo, och nu … (langar upp de två påsarna) var det likadant igen. Det gör kanske inte så mycket, jag är inte så känslig, men … ja, färskare chips är ju …
– Höhöhööö. Har du druckit ur minibaren?

(Va? Är karln från vettet? Han skulle väl ha bugat och bockat och ursäktat sig och skrapat med foten och …)

– Nej. Jag tänkte äta chips, men …
– Ok, har du ätit godis eller choklad?
– (Men för bövelen …) Förresten, det var en annan grej. När man spolar vatten i handfatet läcker det ur vattenlåset och ner på golvet och sedan rinner det mot den person som i torra strumpor står och borstar tänderna.
– Höhööhööö. Har du ätit godis eller choklad?
– (Hörrudu din skrockande idi…) Nej, inte godis, inte choklad. Och inte chips. Men det var en sak till. (Jag är nu sammanbiten.) Internetsladden är för kort; man kan inte sitta i sängen.
– Höhöhö. Har du datorn i sängen? Välkommen åter.
– Kommer ni att ha trådlöst då?

Nej, han hörde mig inte.

Förresten, visst är det så att göteborgarnas medellängd är högre än resten av rikets? Jag kände mig som en hobbit. Och att alla i Göteborg har piercat sig? Ja, och alla på Hawaii har bastkjol, jag vet.

Share
17 kommentarer

Jag skulle bara sortera skor

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2006 22:08

På väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.

– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.

Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.

I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.

Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.

– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo… oooo… lle! Olle!

Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!

Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.

Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.

Share
27 kommentarer

Tiderna förändras … inte så mycket

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2006 09:57

Ibland när jag vaknar, känner jag efter lite extra.

– Ont i halsen?
– Bakis?
– Träningsvärk?
– Nageltrång?
– Blindtarmsinflammation?

Men i morse var svaret bara nej, nej, nej, nej och åter nej. Alltså är jag fit for fight för eftermiddagens resa till Göteborg. Fast lite motvillig. Jag är en sådan extrem hemmagris, så hälften hade varit nog. Blindtarmen har jag kvar, så den kan få bli inflammerad till en annan gång.
Detta (klicka gärna på bilden) är från Svenskt husmorslexikon (1957), och min favoritbild är den sista. När jag var liten, satt jag med medicinska böcker och frossade i bilder på eksem, vattkoppor, brutna ben med benpipan utanför skinnet (påminner om Henke Larssons) och akromegali. Det fascinerande i just detta verk, är att husmödrarna fick se ingående bildserier om inte bara blindtarmar utan även

  • hjärnoperationer
  • knappnål i lungan
  • bronkospirometri
  • ögonoperationer.

Allt beskrivs lika ingående som strumptillverkning, tillagning av tjälknöl, kjollängder och skovård. Om vänsterhänthet står: ”I modern pedagogik är omskolning av vänsterhänta inte något principiellt krav.”

Man undrar … vad skriver man om 49 år om omskolningsprojekten anno 2006?

Share
28 kommentarer

Deadline

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2006 10:44

Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.

Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.

Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.

Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.

Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!

Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …

Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)

Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.

Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.

Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.

Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.

Share
28 kommentarer

Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort helt själv

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2006 09:25

Nu visar jag upp word verification-tröjan för världen bara för att få applåder och hurrarop. ©Lotten Bergman borde jag förmodligen trycka fast någonstans så att jag sedan kan stämma skjortan av den som gör något finare av mitt koncept.

Det är alltså så att det bidde fel precis hela tiden när jag kreerade i lördags. Jag hade för svag värme, så maaiiui och offfmuf och szxlafz samt johiniy sjönk inte in i tyget utan lade sig som små tejpbitar ovanpå. Dessutom lyckades jag sedan höja värmen så mycket att hela höger bröst blev brundaskigt (syns inte på bilden). Vissa bokstavskombinationer kom upp-och-ner, och när Olle – liggandes, rensandes i en rabatt – såg tröjan, ställde han sig upp och pekade med ett jordigt finger på werfulq och sade:

– Den är uppåner.

Och numera även jordig.

Word verification är ett nödvändigt ont, och då är det bara att se det som något positivt. Titta på bokstavsblandningen och lyft blicken från datorn, titta ut genom fönstret och associera vilt.

– Aha, qnokkerj, det påminner mig om en klasskompis som hette Pekkari. Sanning och kånka. Det var tider det!

Eftersom jag vet att det i bloggvärlden finns galggalningar, presenterar jag en bonusbild.

Share
31 kommentarer

Ölat färdigt har vi nu

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2006 00:22

På Söders Hjärta har det nu ikväll diskuterats huruvida stavning är viktigt, de bortglömda 50-talisterna, om Embryo (igen), Kråkguldet, prassliga påsar på bio, motorcykelburna troll, grushögar på gångvägar, öl, kladdiga hamburgare, långsamma redaktörer, kosacker, Lånare i Bromma, spöken med pottor (Modiga mindre män), Alfred Hitchcock Presents (Fog Closing In?) – och Catweazle förstås.

Vi tog upp närvaron på ett A4, som var ställföreträdande serviett:

hacke snackar
Stationsvakt
Kulturbloggen
Mitt Aktuellt
Anna Toss & Co
Min stund på jorden
Mikael Ståldal
Cancer och annat
KistaChic
Lotten
Blind Höna
Carambola
Coola morsan
Jörgen Modin
< /serviett >

Till slut: var du än är, Staffan Hallerstam (numera läkare), ska du veta att du har förgyllt månget barns tv-tittande.

Share
22 kommentarer

Dryck- och modebloggen

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2006 17:31

Min syster, Orangeluvan, är till döden trött på mina uppräkningar av ställen som det är coolt att vara uppkopplad på. Sssscchhh:

Jag sitter på X2000 på väg från Sundsvall i detta bloggnu.

Mitt emot mig sitter en man som fem minuter före tågets avgång öppnade en helpava whisky och hällde i en pappmugg, som nästan fylldes till brädden. Nu, en timme senare, är han inne på tredje muggen och tredje jättelasset snus. Ibland ringer hans mobil.

– Ja? (Tystnad.) Mhm, ok.

Klick. Klunk, svälj. Det ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Ok.

Klick. Han ser komplett och totalt spiknykter ut. I min förvirrade, fördomsfulla värld, borde han ha blå näsa, rödsprängda kinder och förschöwka dischkuteeera med *hick* osch andrrra häwr. Mobilen ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Halv sex. (Klick.) Skiiiiit. (Klunk.)

Han stänger alltså av telefonen, säger sedan ”skit” och tar lite mer whisky. Nu kommer konduktörskan. (Jag skriver alltså i realtid, det är hur coolt som helst, detta.)

– Såja, här har du ditt te, tjejen!

Men! Igen! Jag har blivit kallad ”tjejen” två dagar i rad! Jag som inte ens har tjejiga kläder som kavaj och cityshorts med nylonstrumpor under! Är ”tjejen” månne ett typiskt tåg-uttryck?

Oj, nu frågar whiskymannen om jag vill ha lite smofs i mitt te. Fast han frågar inte, han håller upp flaskan och nickar med frågande ögonbryn mot min pappmugg. Såja, nu skakade jag på huvudet mot honom. Ska hem och dricka Brown Brothers, jue.

Nu till den viktigaste frågan i dagens samhälle: kommer vi att plötsligt stå där framför en spegel och kolla om den ser ok ut, glipan mellan shortsen och stövlarna och alls inte fundera över hur vi kunde gå på något så erbarmligt fult mode?

Share
13 kommentarer

I Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2006 21:10

Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)

Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.

På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:

– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo … den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera … skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
– Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?

Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.

Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.

Share
11 kommentarer