Lotten Inlägg

Jag har läst en lista på vilka rubriker som garanterat får läsaren att vilja dyka ner i brödtexten. Nu tror jag inte riktigt att det funkar så i bloggvärlden eftersom rubrikerna (utom i sällsynta fall) slängs fram utan vidare eftertanke. Hemligheten med vädret? Japp, ni är lurade. Det ska jag skriva om lite längre ner. Först får ni användbara rubriker. (Reklammakare och PR-genier ska inte läsa vidare. Denna min tappning är säkert gammal skåpmat för er.)

Ropen skalla, ___ till alla!
Fast lite riskfyllt är det, läsarna kanske tycker illa om att bli påminda om politiska demonstrationståg på 1970-talet. Eller så fattar de inget, för de var inte med på 1970-talet och tycker inte att man ska behöva känna till sådant som skedde ”förr i tiden”. Vi tar en säkrare, men mesigare variant:

Vill du också att ______?
Funkar bra på valaffischer och helsidesannonser också. (Gääääsp.)

Hemligheten bakom _____
Vädret, till exempel. Skriver du ”en succébantning” eller ”perfekta bröst” är din lycka gjord. Skriver du ”Madonnas gäddhäng” välter du bloggkioskerna.

Hur du lyckas med att ________
Fast det kanske är lite väl rättframt att skriva du? Tänk om någon känner sig påhoppad? Hu! Gör om till:
Så här lyckas _____ med att _____
”Så här lyckas slarvpellar med ordningen i besticklådan!” Ja, då kan även de prudentliga läsa och skrocka lite von oben åt … ehum, hrrrkl … mig.

Det är inte många som känner till att ________
Och nu skingrar jag dimmorna och bombis kommer bara just du att läsa detta och därmed vet du något som inte alla andra vet.

Så här slipper du problem med _______
Här kan man på ett effektivt sätt få folk att inse att de har ett problem. De som trodde att de var lyckliga med snorkråkor hängande ur näsan kan plötsligt inse att … vänta, hjälp å gudars skymning jag har ju sedan 1800frösihjäl ett snorkråkeproblem ….

Ett snabbt sätt att ___________
Ja, här kan man ju dra in snorkråkorna igen.

Nu kan du ____ och ändå _____
Jo, för alla vill vi hitta genvägar. Man kan också skriva:

____ precis som ____
____ fastän du ______
____ samtidigt som du ____
Det här är samma variant som förra exemplet, men funkar bra om man vill dra in namn på ”förebilder” (ett annat ord för ”kändisar”).

Var stolt över ______
Välj något som alla garanterat skäms över. Jag skulle vilja slå ett slag för näspetning. En underrubrik kan vara: ”Jag är stolt över att jag petar näsan men vågar inte göra det i stora folksamlingar!” deklarerar Lotten Bergman.

Tio viktiga fakta om _____
Lista. Lista listor. Alla gillar listor. Det finns författare som gjort sig förmögenheter bara genom att lista listor på 500 boksidor.

(Och eftersom jag är lite bakom flötet har jag inte numrerat och gjort mina exempel här som en lista.)

Hemligheten med vädret? Jo, det är sedan länge bevisat att så länge jag inte nämner väder och vind, är det vackert, soligt, skönt och underbart. Så fort jag kommenterar väderleken, vräker regnet ner. Tacka mig, alla ni skrattande bönder.

13 kommentarer

De senaste veckorna har det mesta kretsat kring slängaslängaslänga och målamålamåla. Det där med att slänga var alls inte min idé och genomfördes under vilda protester och sabotageförsök av mig … mot mig själv. Jag vill ha kvar allt. Och si, igår visade det sig att jag hade rätt:

– Lotten, har du gamla pytsar och bunkar som vi kan ha färg i till alla målare?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du någon gammal t-shirt som jag kan ta på mig?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, du har inte gamla penslar som jag kan klippa av och använda som oljepåstrykare till ändträet?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du några gamla traso…
– Nej, dem har jag slängt!

Målningen blev vi alls inte färdiga med (se de förfärligt ofärdiga sidorna i gårdagens inlägg).

Men en sida är klar – förutom då fönsterfodren. Vi tror att de ska bli röda.

Förutom slängerier och målerier måste jag ju fortsätta att bevisa min identitet som ”matbloggare”.
Här är gårdagens chili con carne.

14 kommentarer

Läget klockan 09.01:
Olle bygger byggnadsställning och uppfinner en svamppensel.

(Paprikabilden är med bara för att jag ska räknas som ”matbloggare”.)

Jag bakar ciabatta och häller kummin i chili con carnen.
Barnen hjälper till:

– Jag är en myra, konstaterar Fjortonåringen som bär på en jättelik byggnadsställningsbit.
– Simglasögonen hjälper inte alls, snyftar den lökhackande Tolvåringen.
– Jag är en inte-människa idag, säger Nioåringen som inte har ätit frukost, inte klätt på sig, inte hjälpt till och inte hunnit kolla vädret.
– Mamma. Kan prinsessor måla hus? undrar Sexåringen i glittriga prinsesskläder.
– Varför måste man kissa? frågar den vetenskapligt intresserade Treåringen.

Nu ska bröna in i ugnen!

Läget klockan 10.23:
Vi är igång! Men … nu måste vi zooma in här!
Finn åtminstone tre fel.

Svar: Synlig rumpa, synlig kalsong, strumpa i sandal.

Läget klockan 11.59:
Vi målar och målar. Bästisgrannen bjuder plötsligt på kaffe med äppelpaj rakt över gatan. Vi är sex vuxna och 125 barn. Färgen kommer att ta slut!

Läget 13.45:
Jag har köpt mer färg för 1 745 kronor och nu sitter alla och äter och dricker öl. Barnen vill inte ha öl.
Vi är tio vuxna, tre tonåringar och 273 barn och nu ser det ut som om regnet är på väg in.
Chilin blev utmärkt, Annas kokbok är den bästa. Olle vill inte äta förrän han har oljat allt ändträ. Nu ligger han i en myrstig och stönar.

Läget 18.34:
Oh, dear. Det här ser inte så snyggt ut. Men ingen vill måla längre. Alla har fallit ihop i små svettiga ge-upp-högar. Det dyker upp folk som säger ”va, är ni redan färdiga?” men som vill ha mat. De får överbliven chili con carne. Vi andra plockar fram bortglömd, frusen öl, skramlar ihop pengar och skickar barnen till pizzerian.

Nu undrar vi bara vem som såg Treåringen senast … och var?

Läget 20.57:
Alla börjar gäspa. Vi har inte målat på flera timmar, bara krängt pizza, ätit godis och hittat ännu mer fryst öl i frysen.
Skotten sitter och mediterar med ryggen mot kameran och en tjeckisk öl i handen. Sex- och Nioåringen vill sova hemma hos Bästisgrannen, medan hennes sjuåring vill sova hos oss. Treåringen vill sova hemma hos VBK-Kickis femåring. Vänta nu. Har någon sett Louises sexåring?

Läget klockan 23.57:
Pappa här på bilden (van målare) har fått spela två partier Scrabble och beger sig nöjd hemåt. En kusin spelar gitarr, en annan sjunger och Tolvåringen bara gäspar. Men, så skumt … någon som har sett Olle sedan niotiden?

33 kommentarer

I kid you not! Jag har vunnit! Och jag vet precis vad jag ska göra med min vinst!

Ända sedan mina föräldrar (liksom jag idag) inte hade några pengar, har jag längtat efter och trott på den där vinsten som förändrar livet. Man står där med Lars-Gunnar Björklund och en jättelik pengacheck och grannarna kommer med blomsterkvastar. I mina drömmar skulle jag vara så klok och investera i något smart efter att först ha delat ut lite slantar här och där till släkten … och så skulle jag ha köpt en soffa till den soffsuktande VBK. Jag skulle ha köpt gummistövlar och cyklar till hela familjen och öppnat ett skokonto till lillasyster Orangeluvan.

Men nu när vinsten väl är här, reagerar jag på ett för mig ovanligt ogint sätt. Jag vill ha allt för mig själv. Jag vill ha varenda litet öre i en säck och doppa huvudet i lite sådär Joakim von Anka:igt.

(Elefantskinnet sitter på min tumme, ja.)

Nu ska vi se. ”Posten” ska ha 30 kronor för att förvandla lappen till slantar. Med resterande peng kan jag köpa dagens mjölkbehov. Hurra!

Fotnot: Egentligen kanske detta inte är mina pengar. Jag har nämligen inget minne av att jag har spelat. Jag äger ett sådant där kort som kontrollerar eventuell vinst, men … när i hela friden vann jag?

Vad tänker ni göra när ni vinner pengar?

Uppdatering: Blev just påmind om när vi lärde känna en f.d. schlagerartist. Han hade blivit målare och satt i målarpauserna hemma hos oss och berättade om hur han hade avslöjat travbranschen och genomskådat systemet för hur man vinner. Han hade vunnit en miljon flera gånger och bjudit hela släkten på resa och investerat i diverse företag som alla hade gått i konkurs. Inga pengar fanns kvar ”för man ska ju ha kul medan de finns” sa han komplett ologiskt.

20 kommentarer

Jo, så här brukar vi göra när vi vill bli av med saker.
Det funkar över förväntan. En väldigt opassande balkongdörr försvann på två minuter. En kökssoffa blev det nästan slagsmål om. En cool skinnjacka hängde en hel dag innan en parant quinna som inte ens fick in lillfingret i ena ärmen tryckte den till sitt bröst och om och om igen sa ”… precis som Roffes … ”.

Nu har vi en soffa ute på busshållplatsen. Den är orange. Bara det – att den är orange – borde ju locka … en och annan ukrainare? Men vänta! Det är inte bara en soffa! Det är även två …

… sängar! Och på bordet där i hörnet kan man sätta sin kvällsdrink. Eller en god bok. Eller som vi: osorterad tvätt.

När jag ända slängde ut soffan (som vi köpte på loppis för sju år sedan och som har hyst mången sovande gäst och till och med bott hemma hos Bästisgrannen under ett år), rotade jag i en väska som det stod ”nostalgikläder” på.

Gulp. Där var de. Jeansen. Mina jeans. Min barndom. Min ungdom. Usch, vilken hamster jag är.
Här ligger utfläkta mina första Levi’s, Gul & Blås ”Dallas”, ett par Kobe som jag sydde in i låren så att mina ben såg alldeles korviga ut, mina snickarbyxor som jag hade på min på språkresan i Eastbourne, Poohs marinblåa manchesterbrallor och till vänster där ett Alvik-linne med Pommacreklam. De där ljusblåa (som har gardinfransar på knäna) finns avritade i min dagbok, fast innan fransarna tillkom. Om dessa kan man även läsa här.

Mmmmm. Silver Dollar. Drygt 30 cm i fotvidd längst ner. Förlängda när jag plötsligt bara växte och växte. Lagade i baken så att de är hårda som plåt.

Det här tog på krafterna. Nu ska jag leta upp Olles gamla minnen och slänga dem istället.

Uppdaterat:
De som fick soffan kom och gav oss en rosbukett som tack!
Hejdå soffan!

21 kommentarer

Dagens ungdom kör moppe och svär. Ibland slänger de ölburkar in i vår trädgård och så sitter de ju när de åker buss. Hu. Det var tydligen bättre förr, när de bara hade beatlesfrisyrer eller spetsiga skor.

Och de små, de bara skriker. Plaskpoolen i trädgården höjer ljuvolymen till oerhörda decibellar. Studsmattans fjädring har börjat knaka på hög volym. Olle spelar elgitarr så att det klirrar i kristallglasen hemma hos grannarna. Grannarna har en riktig pool, så de låter de också.

– Morgondopp! vrålar de och plaskar i ottan så jag gnisslar tänder av avundsjuka.

Det var tydligen bättre förr, när ingen någonsin gav ifrån sig ljud eller var ouppfostrad. Så här:

Nu till det mystiska: bilden är inte arrangerad. Det är nu. Det är tyst. Det är nio barn. Lite fniss från Rappakaljaspelet på gräset, några hummanden från meditationen på studsmattan och inte ett ljud från flätningen av dockhår där längst bort på plankan.

6 kommentarer

Mhhhff!

Jag går i åttan igen. De tuffa tjejerna (inklusive Bästisgrannen, den svikaren) ska rida på friluftsdagen. Rida på riktiga hästar med sadlar och stigbyglar och grimmor och svansar och allt. Jag är hyperallergisk och kan inte följa med utan måste åka skridskor med mina lättvrickade fötter istället.

Jag läser på den vackraste av bloggar att det blir Matbloggarpicknick den 23 augusti. Jag – som vill träffa alla bloggare och bloggläsare (för man måste inte vara bloggare) och bloggkommenterare (fast man måste ju inte kommentera) i hela världen – är helt ute. Jag är så lite matbloggare man kan vara. Vänta nu, köttfärslimpa har jag ju skrivit om. På Nostalgia lade jag ut skolmatsedeln från 1979. Och … nej.

Nu ska det bli bättring!
Mat.
Dryck.
Kylskåpstroll.

27 kommentarer

Man sitter som vanligt och gör något. Sträcker ut handen mot tekoppen, den varma temuggen med myspyshett te. Men när man greppar muggen är något helt fel. Muggens öra är alldeles kallt och dött.

1) Man har glömt bort tiden och får hämta nytt te.
2) Man har glömt att det stod en gammal mugg bredvid den nya och behöver bara flytta handen fem centimeter åt höger för att njuta.
3) Man har glömt bort tiden och är så inne i det man håller på med att man inte ens märker att muggen är iskall så man häller i förvirringen gammalt muggigt te ner i den intet ont anande strupen och vips mår man lite dåligt.

Sådär var gårdagen. Vi gick upp för att förbereda barnkalaset som skulle börja klockan fyra. Då sneglade Olle på kalasinbjudningen, där det stod att kalaset började klockan tolv. Vild panik och planer på abdikering, myteri samt halshuggning gick hand i hand med detektivarbete i datorernas inre. Inbjudningen som Olle hade tittat på visade sig vara en tidig version, och alla barn kom finklädda till kalaset klockan fyra.

Ett barn lade sig omedelbart med kläderna på i den uppblåsbara poolen. Ett annat barn gick upp till våra garderober och iklädde sig vad han ansåg vara oöm klädsel, och lade sig i poolen han med. Ett tredje barn klädde av sig naken och lade sig med de andra två i poolen. Ett fjärde barn blev getingstucket och ett femte barn kissade på sig.

Då var klockan 16:05.

Apropå te. Källarrensningens fröjder: jag inser plötsligt att jag inte behöver spara på trasiga tekannor – jag kommer aldrig att göra den där keramikbården som jag har fantiserat om. Dessa kannor har i tur och ordning tjänat oss väl i sju år. Hejdå, kannorna. (Det bruna ölstopet i bakgrunden är en av de allra bästa temuggarna. Hejdå, ölstopet.)

11 kommentarer

Målningen den 12 augusti ligger fast! Från klockan tio delar vi ut penslar till alla!

Japp, ni är fortfarande inbjudna.

Vi superade nyss på vår vingliga veranda och sneglade stundom uppåt väggarna. Huset är verkligen randigt som ett cirkustält, det måste målas mesgult å det snaraste. Jag sippade på rött Montepulcianovin för att hindra demensen att sätta klorna i min hjärna. Treåringen konverserade med oss samtidigt som vi vuxna försökte hålla samtalsämnena på rätt köl.

– Jomen, GTD – Getting Things Done – skulle man kunna applicera på allt. Inte bara i vårt företag utan samh… sa Olle, men blev avbruten.
– Kan man dö på riktigt? undrade Treåringen.
– Jaa. Om man … började jag.
– … men jag känner en som dog! deklarerade Treåringen.
– Ojdå, vem var det? (Jag råbarkar mitt sargade minne, vem tänker han på?)
– Men han var en som var gammal och fet.

Trots försiktigt petande och påtande i Treåringens medvetande och fantasi, kom vi inte längre än så. ”Gammal och fet”… det är lika främmande i hans mun som vilken svordom som helst.

– Avril Lavigne är ett geni, sa Tolvåringen och dansade till musiken runt oss så att verandan for omkring som en hula-hula-dansös.
– Oj, sa jag när vinet dansade med och strax rann mellan plankorna ner på cyklarna som vi borde ha lagat för länge sedan.
– Vi behöver plåster! sa Sexåringen och Nioåringen samtidigt i inövad korus när de fnissande visade upp varsin sargad tå. (Det är mina gener, vi har problem med tåkoordinationen.)
– Oj, sa jag, och spillde vin på en gäst.
– Vad skulle hända om jorden slutade rotera? sa Fjortonåringen.
– Många hade flyttat till varmare breddgrader, svarade jag med en snabb blick på Olle som alltid förväntas komma med vetenskapligare svar.
– Får jag ta en bild på min hustru? sa Olle istället, och tog denna:

Visst. Här sätter man på mascara och väljer en kjol som passar till tröjan. Och visst, jag märkte ju att jag spillde men tänkte att eftersom jag då höll på att redogöra för Angela’s Ashes samtidigt som jag drog vettiga paralleller till något jätteviktigt, så kunde jag strunta i det där världsliga kladdet. Men så tas det bildbevis! Pah!

Och härmed knyter jag ihop dagens kletiga säck: när alla kommer hit och målar vårt hus den 12 augusti kommer jag att vara kladdigare än så här.

(Måste sluta; Olle anar vad jag håller på med, men gästerna tror att jag bara är på toa.)

22 kommentarer

När jag var liten, var min lilla farmor redan dement. Hon var fantastiskt rolig, men mindes fel hela tiden. När farfar dog kunde hon inte längre bo hemma, utan placerades på hemmet – Sundsgården i Luleå. Där stals hennes smycken, men vad brydde sig farmor om det. Hon fick ju mat varje dag och ibland kom folk förbi och hälsade på – folk som påstod att de var hennes släktingar.

– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.

På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt … och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.

Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.

– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig …

Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:

– Men mamma, det är ju jag – din son!

Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.

15 kommentarer