Lotten Inlägg

… hade jag döpt mitt föredrag till en gång. Jag skulle vara lite filosoferande om livet i smått och stort – även om jag ändå lyckades få in lite skrivregler här och där.

– … så jag har tre stora passioner, sa jag. Ett: Bokstäver. Två: Barn. Tre: Basket.

Bla bla bla, pladdrade jag, och så var det slut. Efter föreläsningarna kommer alltid några fram för att prata lite. Mycket trevligt. Det är

1) modiga människor som tar i hand och hälsar och säger något roligt
2) blyga människor som egentligen har massa frågor men som inte vill ställa dem inför alla.

Men just denna gång kom en leende kvinna fram med sitt visitkort, nästan först av alla. Hon var familjeterapeut. Jag läste högt på visitkortet och tittade med frågande ögon på henne … familjeterapi … ville hon anlita mig för att prata om … barn?

– Jag tror att du behöver detta (hon pekade på ordet familjeterapeut). Jag kan hjälpa er.
– Öööh, vaddå med?
– Du och din man. Jag märkte att det inte står riktigt rätt till. Han är tydligen inte en av dina passioner.
– Va? Nämen nu har du fått allt om bakfoten! Nejnej, jag … vi … Olle och jag … (Jag såg mig om och sökte stöd av några av de andra som stod runt om oss.)
– Ta nu mitt visitkort och så kontaktar ni mig.
– Nej! Jag behöver inte … jag vill inte … Jag vill faktiskt inte ha ditt visitkort.
– Ta det nu! sa hon (och viftade med kortet nära min näsa så att jag instinktivt ryckte det ur hennes hand). Jag hörde på dig att ni behöver familjeterapi! sa hon sammanbitet och leende på en gång.
– Nejnej. Lyssna nu: nejtack. Sa jag sammanbitet och inte ett dugg leende.

Jag försökte ge henne visitkortet, men hon höll avvärjande armarna som om jag var en cowboy som hade sagt ”upp med händerna”. Jag siktade (fullständigt absurt) och försökte stoppa ner det förbaskade kortet i urringningen på henne, men missade.

– Jamen ta det ändå! sa hon. Du har väl kompisar som har det tufft? Va? Lägg det på ditt köksbord så ska du se att dina kompisar som inte har det bra kommer att bli intresserade.

Här kunde jag ha ironiserat ”jomenvisst serru, just dig har jag verkligen lust att rekommendera till mina kompisar”, men jag är ju en snäll själ. Så jag vände henne bara ryggen.

Sedan denna dag kallar vi allt som inte funkar för … just hennes namn. Här och nu kan hon få ett alias: Lollo.

– Äsch, kolla, den här lampan har gått sönder, sa Olle.
– Mmm, den är helt Lollo.
– Det här vinet smakar päckel! sa Bästisgrannen.
– Ja, fy, komplett Lollo.

För övrigt anser jag att Lollo är alldeles Lollo.

Jag äger en, säger en, rosa (eller skär?) tröja. Det är en piké och den har min logga (se uppe till höger på bloggen) på ena bröstet.

(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)

Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.

Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?

Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.

– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!

När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.

Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig … igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja … har läst denna blogg läääänge.

Men jag är faktiskt arg på Lagerbäck och känner att jag måste dela med mig av min ilska.

Möff!

Såja.

Ibland funkar det inte riktigt. Som när man hamnar i en stuga på landet och plötsligt finner sig konstaterande:

– Mjaeh, ingen diskmaskin, inget varmvatten, tja inget vatten över huvud taget … då får man väl diska tallrikarna med salt och sjövatten? Synd att sjön ligger två kilometer härifrån och att bilens motor skar igår och att jag har öroninflammation.

Eller när man sitter i ett kontorslandskap och måste ringa till doktorn och berätta om mystiska problem i de nedre regionerna och det faktiskt inte är accepterat att ens tänka på sådant som inte har med jobbet att göra:

– Jag har den senaste tiden visk visk ssschhh och det gör ju att visk visk ssschhh men jag kan inte visk visk ssschhh och dessutom visk visk ssschhh. Ja, det är lite dålig mottagning här. Plätten? Nej, jag sade toaletten. T-o-a-a-l-e-t-t-e-e-n. PÅ TOA! Oj, förlåt.

Det blir liksom inte bra. Eller särskilt effektivt.

Så här är det. Min mejl har exploderat. Den har delat upp sig i fyra hjärnhalvor och gått på tur i Pyrenéerna samtidigt som jag har snört på mig skridskor och med dem försöker klättra i berg. Nu kör jag med två mejlprogram samtidigt och får alla brev i fyra upplagor eller inte alls. Man (= min djefla man) har gett mig order att dra ner på mejladresserna och bara använda info@lotten.se och inte de andra som är bra mycket finurligare och roligare.

Jag – som lever och andas med mina dagliga mejl – ska nu lära mig nya funktioner och stappla med vit käpp i okända landskap. Min trasiga mejlapparat fungerar som en dokumentförstörare och i detta nu har jag i mejlen fått en mycket viktig fråga som måste besvaras.

Kära Lotten!
Heter det e-post, e-brev, mail eller mejl?
/Hälsningar från Fröken Frågvis

Tur att det bara är mejlen som inte funkar. Själv är jag på banan, skärpt som en klockarkatt, fokuserad som en höna, klok som en vårtbitare.

Jag tänkte att jag skulle gå ner 2 kg.

Gäsp. Intresseklubben antecknar.

– Om det ändå hade varit 20 kg!
– Det där, det där med 2 kg är ju som att berätta att ”vet ni idag sitter ett av mina hårstrån i fel vinkel jämför med de andra som är parallella med varandra”, vem tror hon att hon är?
– Ja, som om jag skulle gå omkring och berätta att jag har en finne bakom örat!
– Jamen du gjorde ju just det.

För så är det ju – det som är stort för mig är litet för andra – och tammetusan har jag inte en finne bakom örat också förutom då den där övervikten på 2 kg.

En dag i somras tyckte jag alltså att bikinibrallorna satt lite fulare än vanligt. De där kilona skulle få bikiniunderdelen att sitta bättre, även om det förmodligen även skulle få som resultat att överdelen satt lite sämre. Bantningspiller, dundermirakel och specialbilagor i all ära, men jag har ju förstått att träning och grönsaker är rätt metod.

Nu har jag sedan dess skippat chips och godis, hoppat över glass-varje-dag-traditionen, inte druckit vin varje dag men däremot ätit stora lass med sallad hela tiden och inte som vanligt tagit två portioner av all mat. Jag har dessutom tränat basket och sprungit slingan utan boll (uuuääääh!) och cyklat. Jag har rosiga kinder och fina muskler men mina kläder sitter inte riktigt som de ska.

Resultat: plusminusingeting. Jag har gått ner 0,0 kg och gått upp 0,0 kg. Nu sitter jag och ser hägringar med alla chipsnävar som jag har ratat.

(Och ja, rubriken skrevs förstår blott och enbart i syftet att få er att läsa ända hit ner.)

Jag dansade barfota på ett basketgolv av trä i tre timmar igår, så idag är mina fötter på undersidan svullna som en bläcktorkare.

(Förr i tiden, förstår ni barn, så skrev man på papper med rinnande bläck. Här och där blev det små bläckplumpar på papperet, plumpar som inte sögs upp lika fort som de borde. Då antingen hällde man något på papperet – ungefär som jag häller poatismjöl på madrasser som har kissats på – eller så kunde man dutta med ett läskpapper på plumpen. Läskpapper var tjockt och sög upp vätska lika snabbt som min dammsugare suger upp gamla kebabbitar.)

Nu har jag ju aldrig i levande livet sett en sådan här bläcktorkare användas. Satte man läskpapper på den runda undersidan (vars form alltså påminner om mina fötter) och gungade den fram och åter på papperet? Och vad var det man hällde på bläcket för att påskynda torkningen?

Nu blir jag så nostalgisk att jag snart börjar yra om karbonpapperets underbara era.

Om jag hade haft en spökskrivare hade jag inte suttit här nu utan faktiskt åkt till ett hus i Borsökna och klappat en basketsko i storlek 51 som jag faktiskt har sagt att jag skulle och faktiskt hållit alla mina tider och faktiskt förmodligen haft lite lägre puls än jag har just nu.

Jag är med andra ord stressad. Stressreaktionen blir att jag kastar ännu fler bollar upp i luften och springer som en orienterare mellan hötappar. Väldigt dumt ser det ut.

– Men skulle inte du iväg?
– Jo, jag ska bara …

Nu stundar en festlig dag då Eskilstuna Basket fyller 50 år. Jag ska bara … titta där ligger ju en tandkrämstub. Där ligger en till. Vem har tagit mina sandaler? Är detta en bilnyckel? Varför ligger det en död geting i smöret? Herredumilde, jag ser ju ut som en myrstack i ansiktet.