Lotten Inlägg

Nämen vad har jag nu gjort?

Jag har hemlisbloggat en person som främst är känd för sina insatser … nej, fel ord. Sina bedrift… nej. Sina erfarenheter … som feminist och politiker. Om någon hade bett mig rabbla mina absolut sämsta ämnen i skolan, hade jag svarat så här:

1) Geografi.
2) Feminism.
3) Politik.

(Till dem som nu undrar hur jag på NE i så fall kunde vara redaktör för ämnet geografi, fnyser jag bara lite såhär von oben att min lägstanivå är väldigt hög.)

Redan tidigt kom ni som gissare in på rätt ämne i och med namnet Anna Wahlgren, men sedan blev det idel förvirringar med Lasse Anrell och sexspaltsrelaterade personer – Malena, Janousch, Inge & Sten, Carrie Bradshaw, Elise Ottesen Jensen, Linn Heed, Eva Rusz, Annika Sundbaum-Melin, Dr Ruth (herrehjälp, hur många finns det?) och Amis önskningar om fler småsnuskiga författare (ergo Henry Miller och Anaïs Nin). Gissningen Dr Phil hör faktiskt till dem som jag har försökt att hemlisblogga, men som jag (ännu) inte har lyckats med.

Nyheter för mig idag var: Gittas BBC Food-tant, Jan-Öjvind Swahns frus gymnastiska kompetens och sången ”Jag satte mig på bocken” samt Agnetas Fru Hjärtesorg.

Ica måste förstås ha applåder för sitt glada gissande helt bortitok, medan Orangeluvan ska ha beröm för sitt hejiga luskande med den helt korrekta slutledningen ”öl=bröstmjölk, när man slutar amma blir man normal igen”. Några av er tyckte att hemlisbloggaren var lite läskig och självpåkallat allvetande, hade ett kärvt, smattrande direkt tilltal, ett förnumstigt tonfall och associerade dessutom till Karlsson på taket, som ju är ju en av historiens värsta know-it-all-muppar. Ja, det stämmer nog, vilket kan ha orsakat Bästisgrannens reaktion: Blä!!!

Maria Borelius (f. 1960) dök 1989 tillsammans med Annika Dopping (förmedlare av ”kunskap om mänskliga frågor”), Hasse Aro (Efterlyst i tv3) och Lennart Modig (den som var med i helikoptern efter Estonias förlisning) upp som vetenskapsjournalist i ett eftermiddagsprogram som hette Trekvart. Det underliga är att jag minns detta program väldigt tydligt. Förmodligen led jag av tentaångest, som dövades bäst med en rejäl dos ovanlig eftermiddags-tv. Samma år visades på tv bl.a. Skål, Druvan, Gig, Flickan vid stenbänken (med mig som statist), Sparvöga, Stina med Sven, Videotips från veboa, Tre kärlekar, Gäst hos Hagge, Lagens änglar och premiäravsnittet av Roseanne. Och då minns jag Trekvart?

Nåväl. Boken som jag använde igår var naturligtvis diskriminerande för ”bittra barnlösa Lisa”, men hör numera nästan till allmänbildningen eftersom den skapade ett himla hallå när den kom 1993: ”Sedan du fött: En bok om den nyblivna mammans kropp och själ”. Den innehåller råd, anvisningar, frågor, svar, bilder på nyblivna mammors magar och exempel på mamma-barn-gympaövningar.

Författarinnan var från början biolog och journalist men gick efter boken vidare med en karriär inom tv, startade ett mediebolag som avvecklades 700 miljoner kronor senare och blev därefter en s.k. livmodersfeminist och moderat politiker en liten stund. Jag vet att hennes amma-knipa-träna-känslo-trötthets- och strulbok är uppskattad av många, men jag höll på att som ettbarnsmoder 1993 gå upp i limningen och förstod mig inte alls på tonen i boken. Nog om detta. Nu bor Maria Borelius i London och kan strosa runt på Harrods varje dag. Jag är nog bara avundsjuk när allt kommer omkring.

Plommonstopet har råkat ut för en fyraåringsrelaterad olycka och är spräckt från kant till kant. Men en lapp är ändå en lapp, om än i ett sprucket plommonstop. Om jag hade lagt i en lapp för varje gissning, hade Ica haft en bra chans idag. Men här sitter jag och fantiserar om att göra statistik över alla gissares tröjstorlek och göra de storvuxnas lappar större än de småväxtas och nuuuuu draaaar jag en liten, liten lapp och på den står det … Den Obildade Skåningen! Grattis!

Nu får ni leta röd tråd. Ifrågasätt den. Den var tydlig här idag och häromdagen. (Ja, vad betyder egentligen ”häromdagen”?)

Nääästa!

Jag vill egentligen lista roliga gissningar på Midnatt råder, Pelé, Rydbergs Tomte, Kamprad, Studentsången, Maud Olofsson, Fröding, Elizabeth Moore, Stegö-Chiló, Ulf Peder Olrog, Eva L:s man, Alfred Smedberg och alla de andra, men istället gör jag så här:

Applåder och visslingar till Helena T, som löste den floskliga gåtan så snabbt och korrekt redan under tidig förmiddag!

Men den enda som egentligen hade rätt idag, var En annan Petra, som gissade på författaren.

Thorbjørn Egner (1912–90) är norrmannen som skrev Folk och rövare i Kamomilla stad. Inte nog med det. Det var även han som skrev Klas Klättermus samt Karius och Baktus. Böckerna är illustrerade av honom och alla sånger har han också skrivit och tonsatt själv. Jisses.

(Sveriges motsvarighet till honom är Grodan Bolls Thomas Funck.) Egner skrev dessutom en vansinnig massa läseböcker för skolorna i Norge, ledde barnprogram i radio och fick sina böcker uppsatta som pjäser eller musikaler på teatrar i hela Skandinavien. Alla hans verk slutar lyckligt och genomsyras av moralen som kallas Kamomillalagen:

Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra vad man vill!

Själv har jag bara sett en enda Klas Klättermus-uppsättning, men den såg jag säkert 20 gånger när jag pryade på Dramaten 1984. (”Prya”, förstår ni ungdomar, var det mer lättuttalade ordet som ni känner som ”praoa”.) Jag stod i kulisserna och beundrade Sigge Fürst, Lil Terselius, Lasse Pöysti, Betty Tuvén, Fredrik Ohlsson och Axel Düberg. När de inte var på scen, stod de bredvid mig och åt nötter, pratade väder och nynnade. Regissören hade av säkerhetsskäl varit tvungen att sätta upp ett extrastaket på tredje raden för att små barn inte skulle trilla ner på parkett och slå ihjäl sig. Detta gjorde Ingmar Bergman förgrymmad, eftersom han samtidigt satte upp King Lear och alls inte behövde ha ett skrymmande, skymmande extrastaket på tredje raden.

Crrly funderade över varför bloggaren var nervös, men det var ju bara jag som hade hittat på. Om Egner på sin ålders höst plötsligt hade blivit utnämnd till mellanchef på ett företag och där på deras underliga sätt blivit tvungen att hålla ett floskelföredrag med modeord, hade han nog varit lite nervös.

Nu ska vi se, visst måste jag även skriva lite om floskler och modeord trots att min stackars fingertopp blöder ner hela tangentbordet?

Ur NE:

floskel, högtravande men intetsägande fras som verkar löjlig genom kontrasten mellan form och innehåll
HIST.: sedan 1794; av lat. flosculus ’liten blomma; grannlåt i talet’

modeord, ord som vid något tillfälle är speciellt populära och vanliga.

Dessa förfärliga ord luddar till begreppen och suddar ut betydelsen i meningarna. De är praktiska att ta till när man vill tillfredsställa så många som möjligt eftersom de som lyssnar inte riktigt har kläm på vad ordet egentligen betyder. VILKET JU ÄR UPPRÖRANDE! Implementera kan idag betyda nästan vad som helst. Eller ”tänket” som ju kan betyda tanke, tankesätt, idé … och allt däremellan. URK!

Men nu ska vi ha oss den nästnäsnästnästnästsista vinnaren. (Förutom alla stoooooooora extrapris som jag måste dela ut. Idag får Ingrid pris för den kreativa gissningen på de tre vise männen, R Skriverier får förstås en för att han äntligen gissade på Hjalmar Söderberg.) Jag draaaaaaaaaaar och jag viker uuuupp: The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman! Grattis!

Men natuuuurligtvis får även Helena T en jättestor tröja till sitt jättefinurliga klurande!

Nästa!

Jag måste säga att Ardys sätt att stillsamt och i det fördolda förkunna att han har löst gåtan tilltalar mig. Idag: ”Man kan bli puckelryggig för mindre!” (Nu kommer ni andra att läsa Ardys vidare gissningar på ett helt annat sätt och h*n kommer att drabbas av prestationsångest.)

Men med detta inte sagt att ni alla ska göra så, nejnej. Hur skulle jag då kunna lista irrvägar om Strindberg, Goethe och Jean Bolinder, Evas bön om Voltaire François-Marie Arouet, eller nämna att Kristina har googlat psalmförfattare (för att jag skrev ”Jag går mot döden, hvart jag än går”) och att Lina undrar över e:na respektive ä:na i gammalstafvning, att Översättarhelena är inne på att den röda tråden är ”Ingen vet egentligen vem man är innerst inne” samt att Ökenråttan har hört talas om Émile Zolas bror Gorgon – ett spår som även Trulsa var inne på: ”klart som persiljesmör – skirat smör – fettpärlan – Emile Zola”. Heder åt Cellolina som i ett enda slag lyckades gissa på Rydberg, Almkvist, Strindberg, Prins Eugen, Fridtjuv Berg, Swedenborg, abbé Châtaeuneuf, Wendela Hebbe, Selma, Fredrika Bremer och Alberte. För att inte tala om Orangeluvans förslag: Åsa Sandell! (Läs kommentarerna om ni har glömt varför.)

Annars var ni alldeles väldigt överens. Wikipedias storhetstid är nu.

Victor Hugo (1802–85) är en sådan litterär gigant att han i NE föräras exakta födelse- och dödsdatum, inte bara årtalen. Han växte upp med sin mamma som lärde honom nästan allt han kunde medan hans pappa var ute och krigade och bedrog sin hustru. Victor skrev och skrev som en tusenkonstnär och var dessutom så himla duktig inom alla genrer – NE listar lyrik, dramatik, romaner, versepos, satirer och essäer – och så kunde han ju rita. Han var som … Jan Malmsjö? Nej, någon som har många strängar på sin lyra … Björn Skifs? Magnus Uggla? Ethan Hawke?

(Vänta nu, är alla tusenkonstnärer män? Nu har jag blivit inspirerad att tänka i dessa banor, Marie. Är det inte vi kvinnor som kan göra många saker på en gång? Kom igen hjärnan, varför kommer jag inte på en kvinnlig – gärna nutida – bredbegåvning? Som kan skriva, dansa, sjunga, springa fort, programmera datorer och tänka på en gång? Condoleezza Rice? Hjälp mig i kommentarerna, timmen är sen och jag seg! Kom gärna på bättre manliga exempel också förresten, vad är det egentligen för män jag har listat? Artister! Eller … är vi mer specialiserade, vi människor av idag?)

Tillbaka till Hugo. Han var politiskt intresserad och stödde den man som sedan skulle bli Napoleon III … tills denne väl blev kejsare och då betedde sig som en stövel. Då gjorde Hugo tvärtom, kritiserade honom, gick i landsflykt och bodde på diverse öar tills kejsardömet föll.

Texten har jag skapat med hjälp av första sidan i 1906 års upplaga av ”Samhällets olycksbarn” (Les Misérables) från 1862. (Ja, där står det faktiskt ”gubbe” – men betydelsen kan ha varit mer åt ”rundhyllt man”.) Men precis som Agneta påpekar, har ju detta språk egentligen inget med Victor Hugo att göra; naturligtvis borde jag ha skrivit på franska, men det hade bara min mamma och Aequinoxia roats av.

När det gäller stafvningen före 1906, har jag som modern skribent svårt att få allt rätt – jag saknar ju känsla för gammal plural och ser inte automatiskt var h:na och f:en ska in. Det var som att skriva på ett annat språk. Jag hade t.ex. i en första version använt ordet ”kreatif”, men efter en koll i SAOB och NE visade det sig att ordet kreativ inte förekom i svenskan förrän 1959. När jag var färdig med hemlisbloggar-Hugo, kändes det som om det var komplett hopplöst för er att lista ut, varför jag drösslade texten med ledtrådar och fakta ur Hugos lif, bl.a.:

* Victor Hugo var väldigt inspirerad av François René Chateaubriand (vilket LIX-Goblin listade ut).
* Miserabel betyder eländig.
* Han gick ner sig totalt och kunde inte skriva på lång tid efter att hans dotter hade drunknat (vilket Marre visste).
* Han kämpade mot dödsstraffet.
* Han gick från att vara romantiker till att vara en av realismens mest framträdande författare.

Om ni inte har läst Victor Hugo, är det inte alls underligt. Men han är värd ett getöga eller två, för som NE skriver:

”H:s diktning präglas av storvulen fantasi och måttlös språklig och bildmässig vitalitet. Han ville vara tänkare, siare och vishetslärare.”

Fast man kanske skulle kunna se en musikal eller två istället?

Åter till vår gamla bok.

Titeluppslaget ser nämligen ut så här. Nej, jag har ingen som helst aning om vem som har tänkt vad.

Nu ska vi ha en vinnare. Med mitt gigantiska, nyomlagda pekfingerbandage har det varit en plåga att skriva denna text, men namnlapparna är lätta att fixa. Flopp, floff, in, och uuut med den och den och nuuu … draar jaaaaag … Anne-Maj! (Nu kommer jag att få skäll av Bästisgrannen, hon är på mig som en t-shirtsugen hök.) Ett extrapris till Ami för ypperlig tramsgissning på Karin Larsson!

Nästa!

Bonus:
Älgkunskap direkt tagen ur SAOB: Den läckraste biten af elgen är mulen, dernäst i godhet kommer tungan, så chateaubrianten.

Dagen inleddes för min del med att min djefla man attackerade mig i köket med en kniv i högsta hugg. Han väste ”veeeem är det idag?” och var synnerligen irriterad över att han inte igår var vaken för att möta min sedvanliga irritation när texten inte riktigt sitter som den ska och klockan närmar sig midnatt.

Rätt svar kom snabbt, och ni var inte ens osams. Möjligtvis dök det upp lite trevliga villospår och sanslösa analyser som hakkes gissning på Anna Freud emedan ”Den avbrutna tandpetaren är en referens till ett brutet ego medan klockan som stannat representerar döden, eller snarare vår undertryckta rädsla för densamma”. Ica hade flertalet kloka synpunkter som gladde mig: ”Historien går plötsligt på tok för fort” och ”Tittar man på klockan när saker exploderar? Är man rar när man är i 40-års åldern? Står man fastfrusen inför te-drickande?”. Anna drömmer tydligen om tändstickor och tandpetare, andra såg Håkan Nesser, Hitchcock, Chuck Berry, Sherlock Holmes, Steve McQueen och Hercule Poirot mellan bokstävlarna. Alice tycker till och med att det konstiga packandet är ok! Men alla är vi överens om att ”Det blåser på månen” är en mycket bra bok. (Det hör inte hit. Inte alls.)

Visst var ni på rätt spår!

Kitty heter på engelska Nancy Drew och böckerna började komma ut 1930 – redan då med ”Carolyn Keene” som författare. Egentligen är det nog hon som bloggar idag, men eftersom hon bara är ett alias, kan jag inte skriva något intressant om henne utan berättar lite om Kitty istället.

Böckerna är skrivna i den underliga stil som hemlisbloggaren visade prov på idag. Människor har hårda, ovänliga ansikten och ber artigt men bestämt om om saker eller te, damer blossar av upphetsning (när de blir förödmjukade, tro inget annat). Kitty tittar ständigt och jämnt på sin klocka, men drar sällan några slutledningar av det hon ser, hon trutar med munnen och stryker bort hårslingor samt blir röd av förargelse. Alla nytillkomna karaktärer får ett par adjektiv staplade på sig och en klassificerande nåntingårsålder. Utdragna och spännande skeenden nämns swooosch i ett andetag istället för att dras ut som i ett filmiskt parallellmontage. (Slagsmålet i bilen hade i en film varvats med bilder av den annalkande kurvan och den branta slänten … Då skulle vi som Lisa tjoa ”Jag vill veta hur det går! Spännande!”.)

De olika författarna fick tydligen inte tillräckligt betalt, för flera rättegångar har hållits mellan f.d. författare som säger sig ha skrivit mer än de har och giriga släktingar som efter författarens död vill ha mer pengar. Om jag bara fick en fruktansvärd massa pengar skulle jag gärna spökskriva. Sedan skulle jag läcka till en tidning att det var jag som skrev, och så skulle jag få Nobelpriset.

I de tidiga böckerna har Kitty till och med en pistol i handväskan – som hon skjuter farliga djur med! Hon spinner loss grus med sin snabba bil, far land och rike runt och tar med sig kompisarna och pojkvännen Ned (som dyker upp överallt, även när Kitty inte har tagit honom med sig) men aldrig jobbar eller pluggar hon. Idag är det lätt att fnysa över detta – och det taffliga sättet böckerna är skrivna på – men faktum är att vi som barn tyckte om Kitty! (Vi ska inte fnysa.)

Antingen har man läst Kitty, eller så är man kille, var min tanke. Men här dräller det ju av quinnor utan Kittykunskaper – till och med min Bästisgranne är fortfarande oskuld! Jag läste alla böcker om Biggles, Kitty, Pollyanna, Lotta, Tvillingdeckarna, Fem, Äventyrens samt Dante & Tvärsan. Kitty var konstigast av dem alla eftersom hon pratade om och klädde på sig ulliga jumprar, letade efter handskar, köpte nya handväskor och valde skor … jag hade nog svårt att identifiera mig. (I Femböckerna var det jag som var Dick, i Biggles var det jag som var Ginger.) Namnet ”Cassidy” valde jag förresten som en ledtråd till den då i mina ögon snygge skådespelaren Shaun Cassidy, som var med i 1970-talets Kittyfilmer.

Nu ska vi se. En vinnare! Det är kul med era groende rödatrådengissningar, även om de fastnar på spårvagnar i Göteborg. I morgon är den röda tråden ganska tydlig. Cellolina med det vackra namnet skrev en kommentar som försvann i sajbern, men in i hatten ska hon. Bästisgrannen igen, ser man på, ner i hatten. Och … Jag draaaaaaaar …nej, nu är han här igen: min djefla man. Han har dessutom redan fått en tröja, vi tar en annan: Kristina! Grattis!

Näästa!

PS. Även om hakke har vunnit förut, så får han ett extrapris för sin lysande analys!

Vad kul att ni hela tiden tror att jag plötsligt ska börja vara lite i tiden och aktuell och associera till politiker, Håkan Hellström och rymdmän. Drösvis med bra idéer till hemlisbloggare ramlar in varje minut, men jag följer min inslagna väg. Tror jag.

Filosofen Översättarhelena var besviken efter att ha missat Marcus Aurelius i förrgår och satt förmodligen och slögissade runt halvettsnåret inatt. Rätt på!

– Nej! sa jag och drämde igen datorn, arg för att jag antingen gör hemlisbloggarna för svåra eller för lätta. Men eftersom ingen trodde på hennes idé, fick vi njuta av förslag och irrvägar och lurerier om bl.a. Harry Brandelius, Tom Hanks, Cornelis Vreeswijk, den ständige Erlend Loe, Göran Persson, Sjörövarjenny, Henrik Larsson, Anna Sjödin, Ernst, Pagrotsky, skepparen på Titanic, kapten Buster, en kombination av Kapten Haddock och Mat-Tina, Jack Sparrow (jag suckar lyckligt) samt någon i Rederiet. Ja, era spretiga gissningar är sannerligen roliga … och allmänbildande.

Agneta nynnade på ”Seemann, lass das Traeumen” samt ”Nu är jag pank och fågelfri” och Aequinoxia rotade fram punschiga sångböcker. Marie sjöng Beatles ”Tji lattjo jä jä jää” och ställde en befogad fråga om min formulering i ”Det klara vattnet, dimman, ja, jag tror att jag är helt återhämtad nu”.

Ja, den meningen var avsiktligt mystisk för att ni skulle känna ett tvingande behov av att analysera den:
Det klara vattnet (clear water), dimman (Fogerty), ja, jag tror (credence liksom) att jag är helt återhämtad (revival) nu. (Ett plus till Kristina som hittade denna ledtråd.)

Ardy och Bea höll slutligen med om att det var John Fogerty (f. 1945) som bloggade idag. Sedan höll flera andra med om att detta var en bra idé. Den Blyga rotade då fram hela låttexten till Proud Mary för att övertyga alla och Översättarhelena lyckades till och med hitta problemet med den lilla textraden ”Pumped a lot of ’tane” (’octane’) eller ”Pumped a lot of pain” (’smärta’). Mer om detta kan man läsa på en sajt där man funderar över konstiga och missförstådda samt förvirrande och dubbelbottnade låttexter – som i vissa fall kallas mondegreens. Jätteintressant!

John Fogerty var alltså den som skrev nästan allt material i träskrockbandet med det underliga namnet Creedence Clearwater Revival. (De andra medlemmarna var Johns bror Tom samt Stu Cook och Doug Clifford.) Låten ”Proud Mary” har till dags dato(r) gjorts i över 100 versioner, varav den mest kända covern är Tina Turners (sångerskan med de långa benen, inte rallyföraren med … eh, den stora kartan). Låten finns på plattan som heter ”Bayou County”. De två minst kända medlemmarna i bandet (Stu och Doug) åker idag omkring och spelar bandets låtar i en grupp som heter Creedence Clearwater Revisited eftersom det riktiga bandet splittrades redan 1972 när de tre som inte kunde skriva låtar blev arga på att den som skrev låtar skrev alla låtar istället för att låta de andra skriva låtar. (Kompetens!)

Mina egna erfarenheter av Creedence inleddes 1974. Jag och mina syskon togs då omhand av en blonderad, jeansvästförsedd, rökande barnflicka som hette Eva Larsson (hej PUL) och hon var (dra efter andan nu, alla) … RAGGARE. Hon bodde i familjen Stensons gästrum och hade med sig en stor stereo och LP-skivor och hon spelade Creedence Clearwater Revival heeeeela tiden. Mamma blev arg för att hon inte lekte med oss heeeeela tiden, men jag tyckte att hon var underbar. (Jag hittade på en makalös historia om hur jag fick följa med henne och hennes långhårige, tatuerade och skäggige pojkvän på raggarcruising på Loet eller om det var Kungsgatan … och alla trodde mig. Sedan dess har jag ljugit. Och bli nu inte upprörda för att vi hade barnflicka.)

Till alla som drömmer mardrömmar om Julkalendern och sover lika lite som jag och vaknar av minsta lilla tidningsduns, vill jag bara påminna: det är bara en vecka kvar nu. Tids nog kan ni ta igen dessa 24 dagar. (Apropå det: snyggt av Ami att associera Proud Mary till Jesus stolta moder.)

Nu ska vi ha en vinnare! Titta, några nya, en Siv! Men var är förra årets Philip, Rosman och Tindra? Jaja, de har väl övergivit oss. I år har vi en rimmande Tiila, en Studioman, en Gitta och världens längsta kalendergissarbloggarnamnslapp i TBFKaEM, det är bra det också. Jag draaaaaaaar eeen, nejnej, nu blev det fel, Bästisgrannen kan inte vinna för hon har ju inte gissat idag, nu blir det en annan … Andy? Nej, det står ju Ardy! (Grattis, hoppas att du är stor som ett hus, de små t-shirtarna är nästan slut.)

Nääääästa!

PS. Hade någon hemlisbloggat Stollen, Slusken, Rusken och Buster hade jag varit fullständigt väck och vrålat ett välformulerat och artikulerat: ”Va?”.