Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Janelings kondis

Det damp ner en födelsedagspeng från farmor och farfar eftersom femåringen i morgon förvandlas tilll en sexåring. Jag visste omedelbart vad vi skulle göra: från och med denna dag ska jag och de fem barnen gå på konditori en gång per år. (Olle gillar inte grädde och ville hellre vara hemma och sova.)

Mina barn kan koppla ihop en dvd-spelare med tv och parabol, men vet inte vad ett ”konditori” vill säga. Är det inte skamligt att de inte kan uttala ”Napoleonbakelse” och inte vet att man på kondis kan sitta hur länge som helst och läsa gamla veckotidningar?

Nä, nu blir det alltså bullar av. De fem barnen valde allt från de där runda, bruna chokladbollarna som ska kallas ”havrebollar” till gigantiska prinsesstårtebitar. Det hela gick på 232 kronor, men när jag satte mig att sippa på min cappuccino blev jag förvånad. För den var, ja, det var underligt — men den var alltså inte varm. Jag provade igen. Nej, inte alls varm. Ljummen, på sin höjd.

— Ska jag klaga? viskade jag till barnen.
— Neeeej, sa elvaåringen som är känslig för pinsamheter.
— Ja! sa trettonåringen som tycker att det är lattjo med liv och rörelse.

Ok.

— Ursäkta, jag skulle vilja ha min cappuccino varm, sa jag till tårt-tjejen bakom disken.
— Va, jaha, då får du väl ta den i mikron där då, svarade hon med en axelryckning och pekade med hela huvudet mot barnmatsugnen som stod bland borden.

Ställde jag till en scen och påtalade de 232 kronornas värde och vikten av att ha oss som nöjda kunder eftersom vi skulle komma tillbaka en gång per år var det tänkt? Nope. Jag värmde kaffet i mikron. Mjölkbubblorna försvann och det liknade inte längre en italiensk kaffekopp. Men hämnden är ljuv. Vi går inte till Janelings Konditori igen.

Tacka vet jag Håkanssons Konditori på Klostergatan i Lund, där jag efter balettlektionerna fick (= mutades med) bakverk 1970–72.

Share
20 kommentarer

Ett snabbt förlåt

Ursäkta. Sorry, pardon och excuse me för att jag inte har svarat på mail sedan Hedenhös. Alla obesvarade är markerade med knallrött, så jag ser era namn i eldskrift varje dag. Här kan ni tills vidare välja bland några av mina vanligaste svar:

ja
nej
ojojoj, vad kul
kanske nästa höst
hur mycket då?
helt naken?
hur många poäng?
ooo ja
kanske med selleri
ok, jag ska först bara
nu får du skärpa dig
jag tror att ordning är det nya svarta
ta det med en nypa sallad bara

Share
Lämna en kommentar

Sömnen

Ibland kan jag bara inte sova. Som med alla andra människor går det i perioder, jag är helt enkelt en sovperiodare. Under tiden på Nationalencyklopedin sov jag nästan bara i bilen på väg dit, vilket var opraktiskt när det var jag som körde. Sedan en månad tillbaka sover jag inte. Om jag nu var nära en konkurs eller hade råkat ut för något annorlunda som att föda ett barn för prick en månad sedan, hade jag ju kunnat skylla den magra sömnen på det. Men inte hände det något i början av december?

När jag väl har somnat under denna månad (vid tresnåret på natten), har jag sedan drömt trista drömmar om hur jag sjunker med Titanic, brinner inne med Kurt Russell, trillar av tåg med Buster Keaton och vrickar fötterna på hantlar samt klipper av tårna på en giljotin. (Jag var felvänd alltså.)

Men nu stundar nya tider! Igår somnade jag strax efter midnatt genom att räkna baklänges från 100 och så sov jag och vaknade av mig själv sju timmar senare! Visserligen hade jag denna natt lagt mig utom hörhåll från det äktenskapliga sovrummet, där Olle kämpade med en treåring och sin egen snarkning. Men i alla fall.

Share
2 kommentarer

King Kong-rapport (spoiler-varning!)

Nu har jag sett den, King Kong i Peter Jacksons jätteregi. Blev kissnödig förstås. Trots att asiaten och den svarte mannen dog så där onödigt som de alltid gör, är jag mycket positiv. Det coolaste var förstås när alla karlarna sprang mellan benen på Brontosaurierna (Apatosaurierna). Huvudrollsinnehavarna och monstren hade till 100 % rejäla näsor och ojämna tänder. Jag säger då det, en utseenderevolution är på gång i Hollywood.

Det hela äger rum 1933 och miljöerna är så långt min expertis kan se imponerande. (Vid en snabbkoll visade det sig nu att nästan allt så klart är datoranimerat, håhåjaja vad jag är lättlurad trallala.) Trettiotalsmodet är som alltid snyggt, även om männen är tvungna att dra upp brallorna till armhålorna. Damskorna äro alla ljuvliga. Nästan alla skådespelare har fått isblåa ögonlinser och aktörerna ser på min lokala biograf tårögda ut hela tiden eftersom skärpan är konstant felinställd. Den vilt skrikande Anns frisyrer liknar mina: rufs medelst lock.

Kuriosa: Driscoll spelade mot den tyske fartygskaptenen redan i Pianisten och King Kong är Gollum. Alla cirklar sluts. (Förutom min — när ska jag få en megaroll i en Hollywoodfilm? Jag bara går här och väntar på att bli upptäckt hela dagarna ju!)

Roligaste repliken kom inte på vita duken utan i foajén på väg ut, då en fullvuxen människa på fullt allvar sade:

– Aaaeeh. Jag tyckte det var overkligt.

Share
8 kommentarer

Samma!

Femåringen springer mot mig. Hon är strålande glad.

– Samma! Kolla samma! Dom är samma! Likadana! Mamma dom är ju likadana!

Nu skulle man ju kunna tro att detta handlar om en sommargylling som plötsligt upptäckts i två identiska specimen inne i vårt hus eller kanske två i köket vandrande jättepinnar som enligt utsago bara finns i ett exemplar i Australien. Men nej. Femåringen spretar stolt med sina båda fötter och säger:

– Jag har aldrig haft två strumpor som är likadana på mig förut!

Share
2 kommentarer

Att jobba

Väldigt konstigt, detta minns jag inte riktigt hur det var att ha: tid över!

På grund av ”omständigheter utanför min kontroll” har jag fått 17 av vårterminens föreläsningar inställda. Ergo: jag söker jobb!

Någon som vill ha en rolig föreläsare eller en finurlig skribent lite då och då?

Under tiden sitter jag här och fantiserar om orsaken till Det Stora Företagets plötsliga nedskärning. Tänk om jag kan läcka till pressen och antyda konkurs eller annat hiskeligt! Ssschhh, min mun.

Fast egentligen egentligen egentligen vill jag bara åka till OS och VM och skriva hem roliga rapporter som alla sitter och skrattar åt och pratar om på kafferasterna. Det hade jag kunnat göra helt gratis. Nej, vad säger jag, klart att jag ska ha hutlöst betalt. Förstås.

Share
Lämna en kommentar

Basket, turkey dinner och kilten

Joodå, det gick bra i den hyrda gympsalen. Vi spelade basket, alla 24. De som var 2–11 år sprang sig blå. En och annan tonåring knorrade. Thirty-somethingmänniskorna och mormodern slängde sig helt utan betänkligheter in i dragkampen och det var helt ok för det gula laget att göra mål på fel korg eftersom den var min. Olle blev såld på ”Mike” eller ”Bump out” som övningen kallas i andra delar av landet. Min syster satte nio av tio straffar. Jag lyckades missa nio av tio straffar och kommer att få höra detta till nästa nyårsafton.

Kalkonmiddagen avlöpte smärtfritt och den galne skotten stod precis som vanligt efter tolvslaget och sjöng – men i år strippade han inte. När småbarnen kröp under middagsbordet utbrast en av dem plötsligt:

– Vad är det där för en korv?

Då svepte skotten sin kilt lite tajtare runt benen.

Share
1 kommentar

Leksakskatalog från 1973

Min svåger överraskade mig med en NK-katalog från 1973.

Tyvärr hör jag bara vad jag vill höra — efter en stunds oooooande och aaaahaande insåg jag att jag inte alls hade fått den utan att han bara ville visa upp katalogen efterom den var så fin. Förutom långhåriga barn som med kärlek i blicken spelar schack med lurviga nallar, finns bland annat en kompaktkamera som kostar 85 kronor.

Kommer ni ihåg hur det kändes att knäppa fast blixten?

Share
4 kommentarer

Lindgrenskt (publ. i Hemmets Veckotidning 2005-12-10)

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så svetten skvätter och snuset yr.

Från början var vi lite återhållsamma och blyga, fulla av respekt inför deras kunnande. Barnen tittade storögda på de inbyggda knäskydden. Jag var mest imponerad av verktygsbältena medan Olle inte kunde begripa hur de utan lian vågade svinga sig mellan de olika plattformarna.

Men numera är vi kompisar. Det började med att jobbarna bjöd upp barnen på byggställningarna.

– Kom, klättra upp här bara! Kolla, håll er i stolpen där, sa snickar–Jussi till barnen.
– Ni borde ha hjälm, ska jag hämta hockeyhjälmarna? sa mamma–Lotten.
– Vill du hänga med upp till andra avsatsen? sa snickar–Kennet till vettvillingen Sigge (3 år).
– Iiiiih, ta en sele, bind fast barnen, ta fram madrasser och lägg nedanför! ylade mamma–Lotten.

Med tiden vande vi oss. Nu klättrar barnen upp till första avsatsen och hoppar ner på studsmattan nedanför. Det finns tio regler som man måste följa … och med detta nya förtroende har barnen vuxit. De tar allt på stort allvar. Snickarna har nogsamt förmanat alla barn, som respektfullt nickar och gör precis som de säger.

– ”Snickrarna” borde bo hemma hos oss! sa Moa (5 år).
– Får jag gå upp på taket? sa Ida (11 år).
– Jaaa, sa jag … till Moa.

Och det förstår ni ju, att i och med mitt jakande satt Ida fem minuter senare på taket. Det var en vacker, torr dag utan snö, is eller ens fuktdroppar. Hon hade hockeyhjälm. Vårt tak är dessutom platt som en pannkaka, så platt att inte ens pennorna rullade iväg från Ida, där hon satt.

– Jag ser ända till Mariannelund! ropade Ida lindgrenskt där hon satt och ritade.
– Men du vet väl hur det gick för Madicken? ropade jag lika lindgrenskt.
– Om jag ska trilla ner, måste jag verkligen anstränga mig! försäkrade Ida.

Innerst inne höll jag med. Hon satt nästan lika säkert som en sommardag på gräsmattan. Det är bra mycket farligare när hon åker bil, cyklar till skolan mellan lastbilar och bussar eller går genom en mörk park på väg hem från basketträningen. Men som mamma ska man väl inte låta sina barn sitta och rita på taket, även om taket är platt och jäntan har hjälm?

Jag drog efter andan, ryckte lagom nonchalant på axlarna, gick iväg och lät henne sitta där. Inne i köket tog jag fram köttfärs och började hacka lök till kvällsmaten. Plötsligt stod i köket en kvinna med armarna bistert i sidorna. Hon var ungefär som Prussiluskan, men argare.

– Veeet ni, veeeeet ni, veeeeeet du att ditt barn sitter på taket? Olämpligt är det! Ert barn sitter på taket! Så olämpligt!

(Det är tydligen svårt att säga ”du” till någon som man inte känner, men Prussiluskan ville nog samtidigt inte säga ”ni” eftersom jag ju var en sådan buffel.)

– Nej, va? Sitter det ett barn på taket? sa jag.
– Ja! Så olämpligt!
– Ojoj. Hrm. Oj. Visste inte …

På lindgrenskt manér hade jag nu kunnat bita mig i underläppen och säga ”näe, nu ljuger jag igen, det är förfärligt”, men istället sprang jag ut och tittade upp mot Ida, som satt djupt försjunken i sin teckning.

– Men Iiiida, har du klättrat upp på taket? sa jag och blinkade med vänsterögat.
– Men, du sa ju … sa Ida. (Så klart. Mitt beteende var för henne ju helt oförklarligt.)
– Ida, kom ner från taket, du kan ju trilla ner!
– Hur skulle det gå till, jag kan ju inte trilla ner utan att verkligen vilja trilla ner!

Jag satte då pekfingret mot ögat och blinkade extra tydligt mot Ida. Och det bar sig inte bättre än att tårarna då började rinna. Mina tårar. Lök på pekfingret!

– Men kära nån, sa Prussiluskan lindgrenskt. Inte ska ni gråta för det här! Seså, snyt näsan och torka tårarna nu!

Som en lindgrensk Alfred snöt jag mig då i ena näven. Mycket olämpligt.

Share
Lämna en kommentar

Nyårsminnen (Hemmets Veckotidning 2004-12-31)

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.

December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.

Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!

Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.

Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)

Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.

– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.

Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.

Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.

Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.

December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.

Jag öppnar dörren: välkommen, 2005!

/Lotten Bergman

Share
1 kommentar