Lotten Inlägg

Ardy, Ardy, Ardy! För Ardy var gårdagens lucka så vansinnigt enkel och självklar att endast ”VW” behövdes som svar. Goblincharlott hängde på en timme senare, följd av B. Fundberg – fullständigt bombsäker. Men inte hjälpte det – kommentatorsbåset fylldes av glada Ernstsägare och Strindbergsönskare. Dagen slutade i kommentatorsbåset med ett sammelsurium av fiskar, Skellefteå och svettiga armhålor. Jag citerar Lisa:

”[—]  återuppta det bleeding obvoiousliga Bloomsbury-spåret kan vi ju gissa på Forster, han var ju lagd åt ett håll som enligt vissa predestinerar honom att vara besatt av heminredning.”

I alla fall jag hade fruktansvärt roligt åt alla ohyggligt smarta kommentarer!

 

Virginia Woolf (1882–1941) växte upp i ett av litteratur och kända författare fyllt hem. Föräldrarna var gifta på var sitt håll innan de träffades, så Virginia hade ett gäng halvsyskon.  (Pappans exfru och mammans exman dog, visst är det mystiskt va?) Och två helsyskon. Några av alla syskon förgrep sig på henne (förmodar man), några var galna, några var institutionaliserade och några blev även de kända författare.

När modern dog redan 1895, fick lilla Virginia sitt första – av många – s.k. nervösa sammanbrott. Förmodligen hade hon om hon levt idag fått en numera relativt vanlig diagnos, ordinerats medicin och kanske inte dränkt sig med stenar i jackfickorna.

Hela A Room of One’s Own finns på nätet, och där kan man faktiskt läsa riktigt, riktigt roliga stycken av Virginia Woolf.

”[—] it requires
so much effort, leads perhaps to the murder of one’s aunts,
will make one almost certainly late for luncheon, and may bring one
into very grave disputes with certain very good fellows?”

Hela alltet är en diskussion om att kvinnor för att kunna skriva måste ha egna pengar, lagom många barn och ett eget rum att stänga in sig i.

Och det var där ni gick vilse. Jag härmade språket i en inredningstidning för att beskriva det rum som Woolf agiterar för. Ernst var var på inga sätt inblandad i helgerånet. Shakespeares syster (som inte skrev och dog ung) finns som fiktiv gestalt i boken, där Virginia rekommenderade alla kvinnor att ha tillgång till 500 pund – och hon är faktiskt rolig! (Dock tvingades jag att läsa boken i gymnasiet under min allra mest omogna period, varför jag tyckte att den var dötrist och intetsägande och gav upp halvvägs för att ”se filmen istället”.)

Via sin bror Thoby blev Virginia en av de Cambridgestudenter som bildade Bloomsburygruppen. Där fanns även Leonard Woolf, som hon gifte sig med 1912 och var gift med till sin död. (Många säger att detta var ett skenäktenskap uppbyggt på sin höjd vänskap eftersom hon egeeentligen var intresserad av det täcka könet.  (Intressant: täck är motsatsen till otäck – "vacker och behagfull".) I sitt avskedsbrev lär hon ha skrivit:

[—] You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don’t think two people could have been happier ’til this terrible disease came. [—] You see I can’t even write this properly. I can’t read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. [—]

Ooops. Och så gjorde han inte det?

Bara lite snabbt om Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, vars titel är en parodi på sången "Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?" – som ägs av Disney. Dock hade man i föreställningen inte råd (Disney, ni vet) att ha med melodin, så en helt annan sång sjöngs på scen.

Edward Albee:

”And of course, who’s afraid of Virginia Woolf means who’s afraid of the big bad wolf . . . who’s afraid of living life without false illusions. And it did strike me as being a rather typical, university intellectual joke.”

Här sitter ni och läser och läser när det enda ni egentligen vill veta är vem som ligger i plommonstopet. Ja, fast det gör ni ju allihop. Måste ta ut några. Hm, vart har Christian tagit vägen? Och hon. Och han. Hm. Nu drar jag eeeeeeeen, nej tusan. Det blev två tätt omslingrade på en gång. Ska jag sära på dem och välja en av dem? Nej, båda får vinna: Lisa och Trul… nej, hon vann ju alldeles nyss. Vad gör jag nu? Äh, jag drar en ny och låtsas att den var ihopkletad med Bloomsbury-Lisa – Dieva!  Grattis bägge två!

Spring mot den fjortonde, som förstås är svårare än alla andra tillsammans, hurra!

7 kommentarer

Tänk vad man med idrott och gatorade kan slå griller i … apropå grillor, så var det det 1995 handlade om: första gången någonsin som Finland vann hockey-VM. Vilket i alla fall skulle få er att tänka österut. Ända sedan igår har jag också som av en tillfällighet nämnt vinare och öl för att få er lite på spritspåret. Att poesin var full av idrott och sportdryck hade alls inget med hemlisbloggaren att göra utan var bara ofog och trams samt villospår ditlagda av mig.

Lotta nämnde i ottan Märta, medan Cellolina en timme senare med emfas fastslog att det var Tikkanen. Lisa hade till och med hört att Henrik hade börjat löpträna. (Om det inte är sant, så kommer jag i alla fall att sprida det ryktet eftersom det passar in så bra.)

Märta Cavonius (f. 1935) och Henrik Tikkanen träffades redan i mitten av 50-talet. Hon var bara runt 20 år, han tio år äldre – och gift. Efter ett par års smusslande, skildes deras vägar eftersom Märta (men inte Henrik) ville ha barn. Hon gifte sig på annat håll, fick ett barn … och så träffades Märta och Henrik igen. De vänstrade i ett par år till, tills de gifte sig 1963. Vips, fick de snabbt tre barn som Märta mest tog hand om. En väääldigt kort version (och säkerligen orättvis) av tiden som gifta är att Henrik söp och levde rövare, ritade, skrev och var konstnärlig tills han dog 1984 – medan Märta slet som ett djur och var ganska ensam och bitter samt ledsen över att hennes skrivande kom i skymundan. Men 1977 gav Henrik ut en ”bekännelseroman” som hette Mariegatan 26. Ett år senare kom Märtas diktsvit Århundradets kärlekssaga som ett svar. Kul sätt att kommunicera. Om detta hade handlat om mig och den djefla mannen istället:

– Hörrö! Dammsug nu! Annars skriver jag en bok om hur du inte dammsuger!
– Snicksnack, i så fall skriver jag en bok om hur du slänger strumpor omkring dig som konfetti!

(Eller … så bloggar man om det, va? Vahetterom, Schu…)

Vredens Barn, som ju är en hejare på textanalys, skrev plötsligt i kommentarerna:

”Fast ärligt talat är stilen lite … pubertal.”

– Märta Tikkanen pubertaaaal? vrålar alla Tikkanenkännare.

Men jo. Jag håller nog med. Fast när ÄMNET är fylla, sex, våld och förnedring ser man inte den ”pubertala stilen”.
Bli nu inte arga på mig och Vredens Barn, det är ju det här som är så finurligt med poesi – somt tycker man om, somt blir man trött på. Ta t.ex. Lotta, som kommenterade: ”Så bra det var!” – och förmodligen är det inte min hockeypoesi utan Märtas stil hon gillade.  Ur originalet:

En hel dag
håller vi på och mal

om att jag aldrig sa dej
att du borde ha hjälpt mej
med barnen
och hushållet

om att jag visst sa
men att du aldrig hörde på
eller förstod
eller brydde dej  om
att förstå
vad jag försökte säja

[—]

(Det här med dej och mej istället för dig och mig ska vi diskutera. En annan dag.)

Men nu måste vi dra en vinnare!  Pillerill med lapparna. Inte många som ligger utanför. Ååååå nuuuu … OJ! Men nu blir ni nog arga. En sällangissare som vinner. (Då måste man nog böta genom att gissa de tolv resterande dagarna, eller hur?) Discobollsstudiomannen! Grattis!

Vem är nu inlåst i lucka tretton?

4 kommentarer

Det är tammetusan inte lätt att finna den rätta nivån. Låt mig citera Ica ena dagen, en annan dag,  och en tredje dag:

– Den här bloggen gör mig dyslektisk och allmänförvirrad.
– Och wv hånar genom ffisc. fis på dig själv du.
– Men vad tråkigt.

Idag löste Sandra gåtan snabbt och lätt – även om många i alla fall sedan gick på finten och tossigt nog gissade på Kalle Anka. Dieva och Trulsa ska ha extra beröm för något som jag återkommer till en annan dag. Jag måste måste måste lotta ut två pris till er idag eftersom ni inte tröttnade trots att gåtan var så löst som den någonsin kunde bli, utan enträget fortsatte att rabbla länkar, författarnamn, sångare och tecknade figurer. Och Elton John. Hela natten! (Annika får en guldstjärna för sitt förslag. Kolla själva.  Hihi.) Och se på Pysselitens karlsloks nippriga analys:

Textens jag måste vara Pippi Långstrump, den s.k. pojkvännen är Herr Nilsson, den arroganta kusinen kan vara Prusseluskan och den jobbiga morbrodern skulle kunna vara en metafor för Kling och Klang.

Men hur kunde jag nu välja Kajsa Anka som bloggerinna? Vad finns att lära sig om henne förutom att det måste ha skett ett ortopediskt under för att hon med sina fötter ska kunna gå i högklackat som hon gör?

Ptja, som tecknad figur lär hon ha fötts 1937, och är (förhoppningsvis) trots namnet inte släkt med Kalle. (Fast 1937 hette hon Donna Duck, inte Daisy Duck, så egentligen var det ju inte hon. Men 1937 är väl ett bra årtal och så gott som något? Ta ett annat årtal: 1940. Mycket tråkigare.)

Släktskap och mycket annat kan man utläsa av Kalles släktträd. (Det konstiga med släktträd är att jag inte kan sluta stirra. Jag finner dem oerhört fascinerande. Måste tillverka mig ett. Här.)

Eftersom Disneyföretaget
är synnerligen kinkigt med sitt bildmaterial och jag på mina inkomster av denna julkalender

(plats för skratt)

inte kan betala böter, blir detta konstverk på fotot illustrationen idag. Sjuåringen här hemma ritade en  Kalle Anka genom att sitta och titta ner på sin egen mage.

– Va? Uppochner?
– Ja, det var jättelätt.
– Vad har du i handen?
– En morot förstås.
– Ja, det förstås.

Knatte, Fnatte och Tjatte är Kalles brorsöner … fast systersöner. Farbror Joakim är å andra sidan Kalles morbror, precis som jag skrev. Kicki, Pippi och Titti är Kajsas systersöner systerdöttrar. Några ankvetare säger sig ha bestämt att Kajsas syster (who?) har fått barn med Kalles bror (who?) och på det hela taget kan man väl säga att Anka-familjen är precis lika konstig som allas våra familjer är konstiga. Bland kommentatorerna har vi t.ex. en vars farmor är gift med morfadern. Vi har kusiner som är lika gamla som mormödrar och en pappa som visade sig vara styvpappa. Själv är jag gift  och har fem barn med en och samma karl. Fy så trist.

(Jag kommer att om 50–60 år postumt publicera min egen fantastiska släktkrönika inklusive replikskiften under midsommargräl.)

Apropå karl, så är ju Carl Barks
en intressant sådan. Dock har jag inte lyckts forska fram om det var
han eller Walt själv som hittade på just Kajsa och hennes skor.

Nu ska vi ha oss en öl, nej, det var fel. En vinnare! Plommonstopet verkar sålla bort tidigare vinare, nej, tidigare vinnare effektivare i år. Förra året blev det min djefla man vareviga dag, tycker jag mig minnas. Men nuuuuu … jag tar två eftersom jag är så glad.

Magnus! Grattis! Eva-L! Grattis!

Hopp, hopp: mot tolvan! (Sedan är vi framme i halvtid! Någon som räknar poäng och kollar mellantider?)

13 kommentarer

Om det funnes ett hederspris, skulle det ha gått till … alla som i gårdagens lucka listade ut svaret, men inte skrek det rakt ut. Christian gick i spetsen mitt i natten och Översättarhelena hängde på (och eftersom de bor i samma hushåll mår deras dygnsrytm nog bra av att jag idag och några dagar framåt publicerar facit och ny lucka på morgonen istället). En annan Malin och några till meddelade att de till och med hade hittat rätt, medan Pysseliten & Co analyserade helt rätt, men kom fram till att hemlisbloggaren nog var död.

Men icke. Han var nära knarkdöden på 80-talet, men än så länge hänger han kvar. Elton John (f. 1947) har tillsammans med sin inte lika kände textskrivare Bernie Taupin gjort en låt som heter I want love.
Texten till låten gjorde jag om till ett lite rörigt blogginlägg där kärleken metaforiskt ersattes med mat. (Det gladde mig enormt att potatismoset satte griller i huvudet på er.) Man skulle ju egentligen kunna säga att det är Bernie som är svaret, men det nog är närmare att anta att låten handlar om Elton.

Hans två gudbarn är Romeo Beckham och Sean Lennon (nej, inte Julian).

Nu tänkte jag presentera låtens video för er här, men Youtube vill inte att man ska "embedda",  så ni får klicka häääär. (Jag rekommenderar verkligen en titt.)

Nu är det så att Elton John efter att ha blivit av med sitt eget knarkande hjälper andra i samma situation. Stackars Robert Downey Jr. satt inne på torken när han 2001 fick en dags permission för att agera i videon till denna låt. Enkelt, simpelt och mycket fascinerande. Särskilt Roberts t-shirt, som ser ut som om det var jag som hängt den på tork. (Huset heter Greystone Mansion. Där skulle man ha fest.)

Det krävdes 16 tagningar innan det hela var klart – i en enda tagning! (Nämen, heter det tagning – när man filmar utan avbrott? När man försökte 16 gånger, heter det då 16 tagningar? Jag har tappat mina filmkunskapsord.) Att Elton numera själv inte själv agerar i sina videor beror på att han innerligt hatar att synas. De uppseendeväckande glasögonsamlingarna och de roliga kläderna försvann när han slutade med drogerna och ”fick hår igen”. I en annan video är det Justin Timberlake som agerar för honom. (Rekommenderar även här en titt.)

Plommonstopet har nästan blivit dammigt, så länge sedan var det jag drog en vinnare. Och här kommer aha, en nybörjargissare … Petrusjka! Grattis!

Såja. Sluta nu jobba, strunta i BNP. Gå till elvan! 

Tillägg:
Jag är helt dag-, natt- och rådvill. Jag hade döpt detta facit till den 11 december, vilket ju var fel.

6 kommentarer

Agneta och Den Blyga förde i kvällningen en ojämn kamp mot alla andra som föreslog danskar på löpande band (efter att jag hade lämnat en ledtråd i sydvästlig riktning). När jag föreslog lampa som ett tankespår, löste Agneta knuten: PH-lampa!

Nu är ju PH i just den lampan alls inte svaret på dagens gåta utan en Poul Henningsen – en annan männscha med många strängar på sin lyra. En annan Malin tyckte precis som jag att det här med kollektiv intelligens stämde medan Christian till slut drämde en perfekt länk i huvudet på oss alla – till Piet Heinlampan! (Den är vansinnigt cool: ”Ser man på lyset, den kaster på omgivelserne, er der en forbavsende forskel.” Nästan all danska låter idag som poem i mina öron.)

Svaret var alltså Piet Hein (1905–96) – en dansk författare, designer och konstnär. Det han idag är mest känd för är sina verser, kallade gruk. De är lite filosoferande, de rimmar (i alla fall på danska) och är ofta roliga. En av mina favoriter:

En halv er
tænk nu hvor aparte
to trediedele af tre kvarte.

(Jag är inte helt hundra på stavningen, rätta mig gärna.)

Inledningen till en av grukarna som jag hade gjort om till prosa lyder:

I dag er Leif Løvetand ude paa
at undgaa at lægges før natten.
Han gir mig en snor med en knude paa
og ber mig ta knuden af den.
Jag løser omhyggeligt knuden
og rækker ham snoren uden.

En annan var:

Folk med et vist monomant perspektiv
tar to teoremer for givet:
at mennesket kun har ét eneste liv –
og at dét er underlivet.

Tänk att ingen gissade på Kim Larsen!

Nu har vi inte bara att göra med en simpel versmakare utan även skaparen av superellipsen – en blandning mellan en cirkel och en rektangel. (Sergels torg!) Har ni sett hur man i alla inredningstidningar stajlar med Myranstolar? Som står runt … just det: ett superellipsbord. Som i sin tur står under … tadaaaa … en PH-lampa. Allt går i cirklar, särskilt Jacobsen, Hein och Mathson.

Förr i tiden kunde man vara (nu blir det sport, Bengt!) hockeylirare (bandylirare) och fotbollsspelare på en gång eftersom träningsdoserna på den tiden var lite humanare och säsongerna inte gick in i varandra. Att avgöra hockey-VM så sent att det krockar med skolavslutningen var det inte tal om. Man kunde alltså vara multikonstnär – som t.ex. Piet Hein. Men var är de idag, de inom många olika områden osedvanligt begåvade? Måste man liksom i idrotten välja bana tidigt för att inte slås ut på bred front i alla konstnärliga kategorier? Eller har tiden bara krympt för att vi måste vara uppe mitt i natten och blogga hela tiden?

Om detta (och allt annat) hade Piet Hein mumlat:

Den, som kun
tar spøg for spøg
og alvor
kun alvorligt
han og hun
har faktisk fattet
begge dele
dårligt.

Något intressant som jag lärde mig av Malinka i kommentarerna idag var att Bang (kanske Bang, kanske någon annan) Claque har skrivit: ”Om ett barn ber om ett snöre, ge det inte en kyss. Ge det ett snöre.” (Jag är så konkret så jag skulle för det första inte ha pussats i en sådan snörlik situation utan för det andra snarare sagt ”det finns ett därborta på hyllan”.

Nu mot vinnarhatten! Jag rör om i grytan och drar upp … Jovanna! Grattis! (Förhoppningsvis har jag t-shirtarna i min hand  morgon så att ni som har vunnit har dem i er hand och på er kropp på tisdag!)

Nu ska vi se vad jag har i lucka nummer 10.

3 kommentarer

Egentligen borde jag anlita en förvillelsekommenterare som liksom Översättarhelena går på mina finter. Med emfas fastlog hon att ”Jerome” och ”David” ju var J.D. Salinger när de egentligen bara var två helt olika komiker. Komikrar? Att texten skulle påminna om Salinger var ju helt på tok, säger jag där jag sitter med facit på mina höga hästar.

(Inom parentes så mejlade Översättarhelena redan en kvart senare att hon hade kommit på att det var Seinfeld, men att det ju var kul att dra med sig så många i pladaskfallet.)

Nu till ett hittills olöst problem. Svaret på dagens gåta var ju Jerry (egentligen Jerome) Seinfeld (utan t), f. 1954. Men vem är i så fall ”jaget” i texten? En annan Malin skriver klokt:

”… att det är Seinfeld har vi ju redan bestämt och Jerome är Jerry och David är Larry David, men vem är jag?”

Det kanske är Elaine, George eller Kramer eller … nej, det är förstås Jerry. Han är ju två personer:

1. Karaktären Jerry Seinfeld i tv-serien.
2. Personen med samma namn i verkligheten.

När det gäller Stålmannen, så förekommer han på något sätt i varenda Seinfeldavsnitt och banne mig har inte Seinfeld även gjort American Expressreklam tillsammans med sin favorithjälte. (Sell-out! Alltså, ta mig istället.)

Nu ska vi dra klok lärdom av Seinfelds uppgång och karriärsuccé. Vart man sig i världen vänder står  det att han i sin ungdom blev anlitad överallt för att han

• var lätt att ha att göra med
• alltid var väl förberedd
• inte stökade
• inte bråkade
• inte knarkade.

Han var helt enkelt inte som alla andra och det var därför han fick uppträda hos Johnny Carson, David Letterman och sedan föräras en helt egen tv-serie.

Jag måste sluta bråka och knarka.

Att Jerry Seinfeld efter tv-serien (1989–98) tackade nej till fortsättning, nej till filmer, nej till allehanda pengainbringande projekt har det talats mycket om. Han är listig nog att tacka nej och att ge gratis stå-uppföreställningar eftersom han vet att det skapar rubriker. Han är inte så dum, helt enkelt.

Nu ska vi ha en vinnare! Jag har skrapat fram ett bokstavsindex som gör namnsorteringen lite enklare. Gamla godingar, se där. Och nuuu … drog jag en lapp som faktiskt får åka ner igen! (Ledsen, Statistikern, man får inte vinna två dagar i rad.) Men nu: Trulsa! Grattis!

Nu får ni trassla lite med den hemskt svåra luckan av den 9 december 2007.

3 kommentarer

Jag har ju förut premierat och berömt dem som går in kommentarerna med illviljan och det goda omdömet att förvirra gissarna när de är alldeles för överens om det rätta svaret. Inte vet jag om Fredrik I i förmiddags gjorde det med flit, men: ”Tror inte på Alakoski. Temat stämmer, men inte stilen. Linda Skugge känns mer rätt i stilen. Korthugget, ångestfyllt och engelska ord.” Bra. Men fel. Ingrid var lika listig hon. Och helt fel ute. (Medvetet eller omedvetet – det spelar ingen roll!)

Hemlisbloggaren idag var alltså Susanna Alakoski, som tydligen bara har fått en bok utgiven hittills – Augustprisbelönade ”Svinalängorna” som handlar om misären att växa upp i ett hem med två alkoholiserade föräldrar. Jag måste hålla med Översättarhelena om att man faktiskt bara orkar läsa om misär till en viss gräns. Det obehagligaste för mig när jag läste boken var inte huvudpersonens (Leenas) upplevelser eftersom de ju fanns där och man förstod hur hon kände. Det som oroade mig var bröderna. Var var Markku och Sakari? Hur mådde de? Vem gav dem mat? Ibland konstaterar Leena att hon inte vet vad bröderna är eller vad de gör, men inte mer. (Nåmen det kanske var det hon ville när hon skrev: att få mig som läsare att känna obehag. Okejrå. Skickligt.)

Oj, jag orkar inte … jag tror att jag måste citera Wikipedia:

Susanna Alakoski, född 1962 i Vasa, Finland, är en sverigefinsk författare, som är uppvuxen i Ystad, Sverige och bosatt i Stockholm. Hon är socionom, genusvetare och har bland annat jobbat på fiskfabrik, som flyktingsamordnare och med politik på riksnivå som pressekreterare åt Gudrun Schyman.

Det här är ett svårt facit att skriva. Jag vet nämligen att jag är en av mycket få som alls inte är imponerad av ”Svinalängorna”. Jag är dessutom en av mycket få som inte gillar Lars Winnerbäck och en av mycket få som inte har fallit framstupa för Håkan Hellström – och vad gör det mig till? En ogin, avundsjuk jävel? Ja, förmodligen. Men ni får tänka er att min åsikt handlar om något inte lika kontroversiellt, som t.ex. soffstuk, tapetval, byxstorlek eller parabolfäbless.

”Svinalängorna” är alltså en skildring av ett barns sätt att överleva eländes elände med föräldrarnas fyllor och (nu citerar jag) ett liv där det ”sociala underläget präglar vardagen”. Det är fyllor, det är elakheter, alla är hänvisade till s.k. skitjobb, det är förskräckligt och förfärligt och … ja. Men varför skriver hon ibland som Linda Skugge? (”Ville bli Ful Ful Ful. Riktigt Ugly.”) Jag vet inte. 

En kväll runt jul slår pappan i fyllan sönder ett fönster i lägenheten. Men det kan inte lagas pga. helgen och en röd yllefilt hängs för som skydd. Jag står där som en konkret läsare med pekpinnar och kan inte läsa vidare på en bra stund eftersom jag inte begriper hur man mitt i vintern klarar av att sova i minusgrader. Förlåt, jag är en olämplig bokläsare.

Enligt August-juryn har Alakoski skrivit en "helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen". Underläget. Man kanske ska börja agera lite mer ur underläge, lite som när Plannja möter Eskilstuna Basket? (Om ni tycker att jag har spårat ur, kan ni bara läsa vidare.)

Nu bannor:

   1. Jonas Gardell har en mycket mer driven och medveten stil.
   2. Linda Skugge har en myyyyhyyycket mer speciell och modern samt hejhoppande stil.
   3. Magnus Uggla har mycket mera stil.

Och en vinnare? Idag får jag stoppa en Harriet från förra året i hatten. Och en till. Och … ah. Borde skaffa ett kartotek. Oj, här har vi ju flera nybörjare. Trevligt! Och nu rör jag om med ett nystukat basketfinger och drar mellan tumme och långfinger … Statistikern –
en gammal trotjänare! Grattis!

Sprinta mot den 8 december 2007!

7 kommentarer

Teamwork! Liksom igår, var det idag ett googlande och bokslående och pannor mot varandra grunnande. I alla fall är det min bild av er. (Jag ser även hur ni ringer till avlägsna släktingar med stora bokhyllor och cyklar ner till Stadsbiblioteket samt i skymningen häller upp ett glas bokvin.)

Mycket talande för dagens kommentatorsbås är att man inte behöver ha en susning eller den blekaste aning om vem det är, men genom att vara listig, smart och finurlig ändå med gemensamma krafter komma fram till det rätta svaret. Aequinoxia rabblade associationsbanor och En annan Malin skrev: ”
Han har ju skrivit om Edith Södergran och CM Bellman i jag-form, precis som Lotten sa i sin icke-ledtråd om Magnus Uggla. Att ibland är det inte personen som skriver …”

Är inte det värt en varm punsch, så säg? Men vi får inte glömma att Agneta redan klockan kvart över midnatt diskret skrev: ”Språket i dagens lucka får mig alldeles bestämt att tro att det är Ernst Brunner som hållit i pennan.”

För så var det. Nu ska jag dela med mig av NE:s inledning av artikeln om Brunner bara för att den är så konstig. Så här skrev vi i alla fall inte på min tid på Nationaaalencyklopedin:

Brunner, Ernst, f. 1950, författare. B:s doktorsavhandling om Edith Södergran kom 1985, och hans lyrik, bl.a. i Jag ändrar ställning klockan tre (1979) och I det stora hela (1982), har ett starkt men estetiserande bildspråk.

På baksidan av den slitna pocketboken ”Känneru brorsan?”, som jag lusläste inför dagens text, står det i futurum att Ernst Brunner hösten 1983 ”kommer att ge ut sin nästa roman”. Vart tog alla år vägen? Mats Gellerfelt var 1980 dödligt imponerad av den unge Brunner och skrev i en recension: ”Hans debut framstår i mina ögon som en av de starkaste på många år, dess språk som det fruktbaraste sedan Sven Delblanc debuterade.”

Oh dear. Sven Delblanc, minsann. Jag måste tyvärr fortsätta citera, för nu hittade jag i ”Edith” en urklippt recension, skriven av Tommy Olofsson. ”För några kan det kanske te sig provocerande att en stursk hobbyboxare och lattjomacho som Brunner sätter sig och skriver en inlevelsefull jagroman om vårt århundrades mest betydande kvinnliga diktare.”

Lattjomacho! Det måste vi ju börja skriva oftare! Hellre lattjomacho än som Marie skrev "svensk författarchampion i litterär tråkighet", full av beskrivande yttrandeverb …

Cruellas stavning av ”histooooriska romaaaaaner” stämmer bra – dessa böcker ligger långt från patienterna som kallas vid rumsnummer och hockeyspelare som kallas vid tröjnummer.  Men storverket om Karl XII (Kalle Dussin) har fått kritik – nättidningen Svensk Historia har en läsvärd artikel om historieförfalskning.

Vad jag inte har lyckats komma fram till är varför tränaren stavas ”Tränann”. Han verkar vara en ekenkis och alls inte en leksing, men låt oss inte fundera över det. Istället ska vi höra vad min djefla man har att berätta om sitt möte med Ernst Brunner:

”Han var på Studentafton på AF i Lund 1989 och blev full i Tornrummet.
Han slog mig i armbrytning – och dunkade mina knogar i bordet ett par gånger för att understryka min detronisering. Vi kom överens om att vi skulle springa 15-km-rundan i Nackareservatet någon gång när jag var uppe. Men det blev aldrig av.”

Vajlan gillade snusbajsandet i texten. Jag måste säga att jag också är lite svag för äckelbeskrivningar. Hummelhonung står förstås i en klass för sig, men jag går nu och grunnar på om jag inte kan skriva något äckelroligt … Bajs i en nyårsflärp?

Nä, nu drar vi en vinnare! Plommonstopet är förvirrat och känner inte igen sig och tycker egentligen att det borde vara lag på att har man en gång gissat, måste man gissa alla dagar fram till julafton. Men nuuuuu … åhå, aha! Nybörjartur igen!  Och jag slipper könskvotera!  Fredrik The Owl!  Grattis!

Gammalt ordspråk apropå detta facit: Den som har flest citattecken vinner.

Vem kan det vara i lucka nummer sju?

1 kommentar