Ardy, Ardy, Ardy! För Ardy var gårdagens lucka så vansinnigt enkel och självklar att endast ”VW” behövdes som svar. Goblincharlott hängde på en timme senare, följd av B. Fundberg – fullständigt bombsäker. Men inte hjälpte det – kommentatorsbåset fylldes av glada Ernstsägare och Strindbergsönskare. Dagen slutade i kommentatorsbåset med ett sammelsurium av fiskar, Skellefteå och svettiga armhålor. Jag citerar Lisa:
”[—] återuppta det bleeding obvoiousliga Bloomsbury-spåret kan vi ju gissa på Forster, han var ju lagd åt ett håll som enligt vissa predestinerar honom att vara besatt av heminredning.”
I alla fall jag hade fruktansvärt roligt åt alla ohyggligt smarta kommentarer!
Virginia Woolf (1882–1941) växte upp i ett av litteratur och kända författare fyllt hem. Föräldrarna var gifta på var sitt håll innan de träffades, så Virginia hade ett gäng halvsyskon. (Pappans exfru och mammans exman dog, visst är det mystiskt va?) Och två helsyskon. Några av alla syskon förgrep sig på henne (förmodar man), några var galna, några var institutionaliserade och några blev även de kända författare.
När modern dog redan 1895, fick lilla Virginia sitt första – av många – s.k. nervösa sammanbrott. Förmodligen hade hon om hon levt idag fått en numera relativt vanlig diagnos, ordinerats medicin och kanske inte dränkt sig med stenar i jackfickorna.
Hela A Room of One’s Own finns på nätet, och där kan man faktiskt läsa riktigt, riktigt roliga stycken av Virginia Woolf.
”[—] it requires
so much effort, leads perhaps to the murder of one’s aunts,
will make one almost certainly late for luncheon, and may bring one
into very grave disputes with certain very good fellows?”
Hela alltet är en diskussion om att kvinnor för att kunna skriva måste ha egna pengar, lagom många barn och ett eget rum att stänga in sig i.
Och det var där ni gick vilse. Jag härmade språket i en inredningstidning för att beskriva det rum som Woolf agiterar för. Ernst var var på inga sätt inblandad i helgerånet. Shakespeares syster (som inte skrev och dog ung) finns som fiktiv gestalt i boken, där Virginia rekommenderade alla kvinnor att ha tillgång till 500 pund – och hon är faktiskt rolig! (Dock tvingades jag att läsa boken i gymnasiet under min allra mest omogna period, varför jag tyckte att den var dötrist och intetsägande och gav upp halvvägs för att ”se filmen istället”.)
Via sin bror Thoby blev Virginia en av de Cambridgestudenter som bildade Bloomsburygruppen. Där fanns även Leonard Woolf, som hon gifte sig med 1912 och var gift med till sin död. (Många säger att detta var ett skenäktenskap uppbyggt på sin höjd vänskap eftersom hon egeeentligen var intresserad av det täcka könet. (Intressant: täck är motsatsen till otäck – "vacker och behagfull".) I sitt avskedsbrev lär hon ha skrivit:
[—] You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don’t think two people could have been happier ’til this terrible disease came. [—] You see I can’t even write this properly. I can’t read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. [—]
Ooops. Och så gjorde han inte det?
Bara lite snabbt om Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, vars titel är en parodi på sången "Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?" – som ägs av Disney. Dock hade man i föreställningen inte råd (Disney, ni vet) att ha med melodin, så en helt annan sång sjöngs på scen.
Edward Albee:
”And of course, who’s afraid of Virginia Woolf means who’s afraid of the big bad wolf . . . who’s afraid of living life without false illusions. And it did strike me as being a rather typical, university intellectual joke.”
Här sitter ni och läser och läser när det enda ni egentligen vill veta är vem som ligger i plommonstopet. Ja, fast det gör ni ju allihop. Måste ta ut några. Hm, vart har Christian tagit vägen? Och hon. Och han. Hm. Nu drar jag eeeeeeeen, nej tusan. Det blev två tätt omslingrade på en gång. Ska jag sära på dem och välja en av dem? Nej, båda får vinna: Lisa och Trul… nej, hon vann ju alldeles nyss. Vad gör jag nu? Äh, jag drar en ny och låtsas att den var ihopkletad med Bloomsbury-Lisa – Dieva! Grattis bägge två!
Spring mot den fjortonde, som förstås är svårare än alla andra tillsammans, hurra!
7 kommentarer
Märta Cavonius (f. 1935) och Henrik Tikkanen träffades redan i mitten av 50-talet. Hon var bara runt 20 år, han tio år äldre – och gift. Efter ett par års smusslande, skildes deras vägar eftersom Märta (men inte Henrik) ville ha barn. Hon gifte sig på annat håll, fick ett barn … och så träffades Märta och Henrik igen. De vänstrade i ett par år till, tills de gifte sig 1963. Vips, fick de snabbt tre barn som Märta mest tog hand om. En väääldigt kort version (och säkerligen orättvis) av tiden som gifta är att Henrik söp och levde rövare, ritade, skrev och var konstnärlig tills han dog 1984 – medan Märta slet som ett djur och var ganska ensam och bitter samt ledsen över att hennes skrivande kom i skymundan. Men 1977 gav Henrik ut en ”bekännelseroman” som hette Mariegatan 26. Ett år senare kom Märtas diktsvit Århundradets kärlekssaga som ett svar. Kul sätt att kommunicera. Om detta hade handlat om mig och
Eftersom Disneyföretaget

Nu har vi inte bara att göra med en simpel versmakare utan även skaparen av superellipsen – en blandning mellan en cirkel och en rektangel. (Sergels torg!) Har ni sett hur man i alla inredningstidningar stajlar med Myranstolar? Som står runt … just det: ett superellipsbord. Som i sin tur står under … tadaaaa … en PH-lampa. Allt går i cirklar, särskilt Jacobsen, Hein och Mathson.
Nu till ett hittills olöst problem. Svaret på dagens gåta var ju Jerry (egentligen Jerome) Seinfeld (utan t), f. 1954. Men vem är i så fall ”jaget” i texten? En annan Malin skriver klokt:
Hemlisbloggaren idag var alltså Susanna Alakoski, som tydligen bara har fått en bok utgiven hittills – Augustprisbelönade ”Svinalängorna” som handlar om misären att växa upp i ett hem med två alkoholiserade föräldrar. Jag måste hålla med Översättarhelena om att man faktiskt bara orkar läsa om misär till en viss gräns. Det obehagligaste för mig när jag läste boken var inte huvudpersonens (Leenas) upplevelser eftersom de ju fanns där och man förstod hur hon kände. Det som oroade mig var bröderna. Var var Markku och Sakari? Hur mådde de? Vem gav dem mat? Ibland konstaterar Leena att hon inte vet vad bröderna är eller vad de gör, men inte mer. (Nåmen det kanske var det hon ville när hon skrev: att få mig som läsare att känna obehag. Okejrå. Skickligt.)
På baksidan av den slitna pocketboken ”Känneru brorsan?”, som jag lusläste inför dagens text, står det i futurum att Ernst Brunner hösten 1983 ”kommer att ge ut sin nästa roman”. Vart tog alla år vägen? Mats Gellerfelt var 1980 dödligt imponerad av den unge Brunner och skrev i en recension: ”Hans debut framstår i mina ögon som en av de starkaste på många år, dess språk som det fruktbaraste sedan Sven Delblanc debuterade.”