På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.
Här får korven hoppa i plurret.
Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.
– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.
Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).
Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.
Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.
Men fick inget svar.
Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.
– Hej!
– Eh … sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh … jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.
Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.
[Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]
Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.
Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.
Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.
Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.
Uppdatering!
Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.
w
