Lotten Inlägg

Undrar jag, om Sistermoon fick nytta av sina diskurskunskaper idag.

Flera av er räknade ut vem det inte kunde vara eller berättade lite allmänt om livet eller annat – bl.a. Malinka: "Det är i alla fall inte MC Hammer."
Luna: Dr Cox heter Perry precis som Mason – alltså är frimurarna med på ett hörn.
Godiva: Tillbaka! Även om man bara är iväg en timme från båset så blir man som en skrumpen julstjärna av längtan!

Sedan vet jag inte riktigt om Christer tänker som jag när han nämner "havsbarn" via min tolkning "ocean"? (Man blir nästan galen av det här och ser ledtrådar och hemligheter i precis allt! Leopardia till och med ledtrådade utan att veta om det!)
Niklas i Göteborg var lite tydligare: "Jag har inte tid att hetsuppdatera ledtrådar idag och då är det bra att jag liksom kan kombinera kalendrandet med att göra det viktigaste – lyssna på jullåtar, titta på allt det vita och äta juläpplen. Fred och kärlek!"

Visst kunde det ha varit en viss Sean (som vi ser som Ugglan Helge här till vänster) som var hemligbloggare idag, men om honom finns det banne mig inte mycket att säga, så vi tar hans morsa istället: Yoko Ono (f. 1933). Det konstiga är att hon – den lilla Beatles-splittrande sparven med det underliga språket och tysta konserterna – är äldre än mina gamla stappliga föräldrar. Hur gick det till?

Ledtrådarna i lucka 22 var faktiskt mest till för att ni skulle få vatten på er kvarn när ni väl hade en aning om vem det handlade om. Inkonsekvenserna i språket (bl.a. onomatopoetiska/onomatopetiska, hej Maggan) och det inte så logiska i både konstnär och konstnärskollektiv (hej HeMo) trodde jag var så subtila att ni inte skulle märka dem, men jisses vilket kommentatorsgäng ni är! Hon är språkkonstig och ologisk och lite luddig, Yoko. De två datumen var dels när John Lennon dog, dels när han träffade sin blivande, ganska knasiga hustru.

Förresten. Att t.ex. kartong är ett onomatopoetiskt – ljudhärmande – ord bygger på en teori som jag själv har arbetat fram och som i framtiden kommer att göra mig vida berömd och rik som ett penntroll: att alla ord egentligen är ljudhärmande. Hur låter det när man slår på en kartong? Jo: KA-DÅNG.

Yoko Onos nyskapande konst inbegrep bl.a. att man på vernissage kunde slå i spikar med en hammare – därav bilden. Anna P:s uppbragda kommentar roade mig storligen: "Det är visst en hammare!!!!!!"  När Yoko erbjöd John att slå i en spik mot att han betalade en liten slant, svarade John:

– I'll give you an imaginary five shillings if you let me hammer in an imaginary nail.

Historien går sålunda att John 1966 strövade omkring på Yokos utställning och blev kär i henne i det ögonblick som han klättrade upp på en stege för att på en liten skylt läsa "YES". Hade det stått "NO" hade han gått därifrån, sa han senare. (Pah, tror jag vad jag vill om.)

"Jobs" var en hänvisning till Apple, som var en annan del av den famösa utställningen: ett riktigt äpple med en väldigt informativ lapp på. (Där stod det nämligen "APPLE".)

Rebellen och konstiga konstnären Yoko Ono (tycker ni att jag upprepar mig angånde mina åsikter om henne?) föddes i en mycket välbärgad familj i Japan, som flyttade till USA, och flyttade tillbaka till Japan, och flyttade till USA igen, och flyttade tillbaka till Japan än en gång för att bo där under kriget och sedan flytta till USA – nästan för gott. Som 23-åring umgicks Ono mot sina föräldars vilja enbart i konstnärskretsar och gifte sig med en kompositör – Toshi Ichiyanagi. De skildes när hon var 29 år och istället ville gifta sig med jazzmusikern Anthony Cox. (Som letade upp henne på ett mentalsjukhus – i Japan igen! – där hon på order av sina föräldrar satt inspärrad pga. ett självmordsförsök. Vilket ju är alldeles för viktig information för att placeras i en liten undangömd parentes. Men så blev det nu eftersom jag har så mycket annat att berätta utanför parentesernas trygga vrå.)

Med Cox fick Yoko en dotter 1963 – och hon hette Kyoko precis som restaurangen vars adress fanns på vernissagelappen. Det här med dottern blev tydligen en väldigt komplicerad historia eftersom Yoko var extremt upptagen med sin karriär och de tu bara fortsatte att vara gifta pga. just det – den gemensamma karriären. (Som i ABBA kanske? Låter ju jättetrevligt. Not.) Trots att det under alla år var pappa Cox som hade tagit hand om lilla Kyoko, var det Yoko som fick ensam vårdnad när skilsmässan till slut blev av 1969. Ända till 1971 bodde Kyoko med Yoko & John och de andra Beatlarna (så länge det nu varade, ja), när herr Cox tog saken i egna händer och kidnappade sin dotter och gick med i en religiös sekt. Där gömde de sig till 1977, när de rymde från sekten för att istället gå under jorden och byta namn.

Puh. Vilket jädra liv! Först pendlar Yoko under hela barndomen mellan USA och Japan och sedan slarvar hon bort umgänget sitt barn, som i sin tur måste gömma sig och leva i hemlighet för att … ja, för att vaddå?

Cox och Kyoko skickade ett kondoleansbrev till Yoko när John mördades, men det dröjde ända till 1994 innan de träffades igen och etablerade något slags mor- och dotterförhållande.

En annan man John i Yokos liv var John Cage, som inspirerade till hennes stordåd (hrm) som konstnär – t.ex. önsketrädet där människor får hänga upp lappar med saker och ting som de önskar sig. Så här ehum, poetiskt uttrycker hon sig:

"Make a wish
Write it down on a piece of paper
Fold it and tie it around a branch of a Wish Tree
Ask your friends to do the same
Keep wishing
Until the branches are covered with wishes"

När det gäller musiken, deltog hon med skrik, pip, stön och suckar medan John Lennon gjorde mest som han brukade. (Eller som Jimi Hendrix brukade göra.) Här kommer nu ett klipp som jag skulle kunna ge rubriken "alla kan sjunga, johodå". Och om ni är det minsta lilla förtjusta i Beatles ska ni inte titta på det. Ni kommer att ha mardrömmar i flera månader.


Beatlarna och Yoko under the influence. Verkar det som.

De andra musikerna kanske tyckte att det hela var spännande … men så här i efterskott verkar det inte som det. (Jag har nämnt detta förut.)

Efter att Lennon hade mördats, tog det inte ens ett år innan en ny pojkvän flyttade in i lägenheten i N.Y. – en man som bodde där i över 20 år. (Inte så konstigt ändå, egentligen, kanske – både John och Yoko hade  vänstrat hej vilt sedan 1975.) Kanske blev Yoko Ono lite sentimental eller uppmärksamhetsgirig när hon separerade från den "nya" kärleken, för då fick hon inspiration till ännu ett fantastiskt konstnärsprojekt:

"At the Liverpool Biennial in 2004, Yoko flooded the city with banners, bags, stickers, postcards, flyers, posters and badges, with two images: one of a woman's naked breast, the other of the same woman's vulva. The piece, titled "My Mummy Was Beautiful", was dedicated to Lennon's mother, Julia, who had died when Lennon was a teenager."

Som sagt: ehum. Hrm.

Här kommer ett relativt nytt, absurt klipp med Paul McCartney, Ringo Starr, Olivia Harrison och Yoko Ono hos Larry King.


Men inledningen är cool.

Del 2 och del 3. (Det finns ännu flera delar.)

Och där står vi idag. När det gäller Beatles förehavanden har beatlarna Ringo och Paul lika mycket makt som änkorna Olivia och Yoko. Jisses amalia. Och apropå jisses amalia – hur många av er såg liksom Béatrice mitt misstag – jag hade lämnat kvar originalnamnet bilden i dokumentegenskaperna! Se!

Béatrice mejlade mig och berättade, men hon hade lyckats hitta till rätt gissning innan hon upptäckte mitt slarv.

Allra sist drar jag upp Maj Korners kommentar som slutar i något som jag håller med om:
[…] synd är att inte alla av de som kommenterar har en egen blogg […]

Hör ni det, allihop! Blogga!

Och så till plommonstopet. Nu lägger jag i namnlapparna som kommer in sent. Såja. Och rör om. Undrar jag hur många av er som skrollar hit ner först och sedan struntar i att läsa dessa facit som jag omöjligtvis kan göra lagom långa. Först ska jag dela ut en bonustisha till Översättarhelena för lång och trogen tjänst. Och så drar jag en lapp där det står … Luleå-Anna! (Räkna nu ut andelen Annor och Helenor som kommer att vandra omkring i hemlisbloggartröjor hela 2011!)

Lucka 23 kommer i ottan!

25 kommentarer

Japp, idag var det lätt. Så lätt att ni suckade och vrålade ”ååååå så lätt” och lämnade ledtrådar omvartannat. Samtidigt som skamsna ogissare tittade in och suckade lite för att det ju inte är så lätt att förstå alla ekivoka ledtrådar och rimmande namn. För att inte tala om vad Maj Korner bidrog med:

”Fredric Likfelts hustru Ölgot klagade över att ’Anders Kock hade illa hanterat henne, slagit och stött henne i ett barnsöl vid Ursäter. Det honom omsider till, och räckte honom handen och Anders Kock skall gifva sex Rdr till kyrkan’.”

HeMo löste gåtan lätt: "Bara för ett enda ord. Eller två ord då.”
Översättarhelena: ”Och efternamnet rimmar på något som HB har ett komplicerat (eller kanske snarare okomplicerat) förhållande till. NÄMEN FY PÅ MIG!”
Eva-Lotta: ”Jag har en gissning som jag inte kan uttrycka på ett sedesamt sätt.”
Gittos mamma: ”Jag har lärt mig ett nytt engelskt ord: ’ziphobia’.”
Zkop: ”Det ledtrådslösa båset. Den har jag inte läst.”
Katt: ”Men man kan ju, som någon påpekade tidigare, använda knappar i stället för dragkedja om inte annat för den frasmässiga rytmen.”
Fru Decibel: ”Madame Sans Boutons?”

Sedan har vi Goblin-Charlott, som verkligen är hur fokuserad som helst:
Fredrik I: ”Men mest tänker på Cary Grant, om du hajar.”
Charlott: ”Sa någon hajar?!”

Vi har idag avhandlat ljung, frukt, Dylan, tautologinamn, julsnopping och hur man kan bli ihattad – men nu vill vi gärna här nere i kommentarerna få veta hur det gick till när Lille Maken var på middag med avec med HB.

Uppdatering: I väntan på LIlle Makens redogörelse måste jag dra upp hans hustrus förklaringar till utplanterade ledtrådar i båset. Ökenråttan skriver: "Familjen Ericacea har många Ericor: Erica arborea t. ex. Det finns t.o.m. en Erica erigena – passar sällsynt väl in i går. Förnamnet Erica – Ljung ger även referens till Jong.  Ljung och Jong tautologerar, i alla fall om man säjer det på skånska, eller hur? Sylvia Plath hette Erika som andranamn och skrev en dikt om det som heter My name is heather, om nån minns. Ledtråden att Jong växte upp som man är elegant. Hon hette Mann som flicka!"

Anna P skrev: ”Svenska motsvarigheten till HB kanske heter (hette) Kerstin Thorvall?”

Och det är ju helt rätt. Vi hade alltså idag amerikanskan Erica Jong (f. 1942), som jag i min ungdom trodde var svenska. Jag vet inte om det var den till synes fria lössläpptheten eller utseendet eller om jag identifierade mig med henne – svenska var hon tills jag faktiskt läste Boken. Booooken som det blev ett sådant fasligt rabalder för att den handlar om kvinnors lustar och lidelser fastän tiderna ju skule vara så himla tillåtande, flower power och Mah-Jong på er allihop. Huvudpersonen är rolig – boken är rolig – men frågorna om kvinnlighet kontra feminism och kärlek samt friheten och meningen med livet hinner den inte svara på.

Erica Jong intervjuades av Skavlan i höstas, och i ett kort klipp får jag se hur en storögd Skavlan inte tror på vad hon säger om 1970-talets män och när Robert Aschberg ska kliva in och humhumma tar Mona Sahlin över och uttalar (läser från en prompter?) en hyllning till Erica Jongs bok och insats för kvinnan i världen. Och jag tänker bara att … att Erica Jong ju är mycket roligare än såhär.

Hur var barndomen då? Helt ok, tror jag. Hennes pappa var en avdankad trummis som blev en av världens största tillverkare av porslinsdockor. Hennes mamma jobbade i dockfabriken och så har hon en lillasyster som är tyst, och en synnerligen arg och irriterad storasyster som klagar på allt Erica skriver eftersom hon anser att hon bara skriver om storasysterns erfarenheter och inte sina egna. Hm. Så är det nog inte, eftersom de fyra äktenskap som Jong har hunnit med om är nogsamt beskrivna i artiklar och böcker. Hon är alltså väldigt, väldigt frispråkig och har varit med om en hel del på relationsfronten.

Nu skulle man ju kunna vända på det här resonemanget och sägar "vaddå frispråkig, hon skvallrar ju bara!" – och till viss del får jag nog hålla med om det. Hon drar sig inte för att baktala George II, gamla skolkompisen Martha Stewart (vars man hon hoppade i säng med) och sin storasyster och alla andra som hon tycker något om. I en intressant artikel som sägs handla om hur samlivet föräldras när man blir äldre (men det gör den till största delen inte alls), berättar hon om sin man:

”One time I got a bikini wax, and he was horrified. I said, "But what about the hairs between your teeth?" He said, "I like the hairs between my teeth!" So he's totally into, you know, smells, tastes …”

Vet ni, om man skulle vilja slå världen med häpnad och vara frispråkig idag, skulle det inte vara så himla svårt. Faktiskt. "Män som inte gillar lukter och smaker och hårstrån mellan tänderna är inte riktiga män" – varsågoda, ta ämnet!

(Förlåt nu om ni låter era barn läsa detta och omedelbart får frågor som ni inte alls hade tänkt svara på på ett par år. Skicka barnen till mig; jag är van.)

I en lite underlig artikel (det kallas Ericas ”blogg”, men jag vet inte jag) där hon berättar om hur hon och Oprah badade bastu på stenåldern, skriver hon:

"You never felt that Oprah was a professional Negro. She seemed totally unaware of race – but what do I know about being black? It's not like being Jewish with a Chinese nom de plume."

Hoppsan, hoppsan. N-ordet? I en amerikansk tidning? (Ok. "Blogg".) Minnsann får hon i sitt kommentatorsbås våldsamma utskällningar och avslutar därför artikeln med ett uppdaterat tillägg:

”I deeply regret offending readers of this blog. It was never my wish to do so. As a small gesture of amend, I am sending a check for $5 000 to the United Negro College Fund in the hopes that my blunder can be forgiven.”

Och nu handlar det inte längre om avundsvärd frispråkighet ..?

Så hur var det nu med skräcken för blixtlåsen och dragkedjorna som hemlisbloggaren yrade om?

Jo, boken heter ju "Rädd att flyga" (1973)  och handlar till viss del om det som på svenska översätts till "den knapplösa knullet". Det uttrycket är enligt min stilistikådra en alldeles förträfflig allitteration och alls inte lika trist som det är på engelska, där det bara är blixtlåslöst:

”The zipless fuck is absolutely pure. It is free of ulterior motives. There is no power game . The man is not ’taking’ and the woman is not ’giving’. No one is attempting to cuckold a husband or humiliate a wife. No one is trying to prove anything or get anything out of anyone. The zipless fuck is the purest thing there is. And it is rarer than the unicorn. And I have never had one.”

Erica Jong har en fyllig sajt med rolig information – bl.a. dåliga recensioner och tips för blivande författare. Läs gärna vad hon anser om Modern Librarys lista på de 100 bästa böckerna, för om den tycker hon mycket. (Alltså, hon har många åsikter. Tycker inte om.)

I en annan intervju får Erica Jong denna fråga:
Skulle någon som inte är ung kunna skriva en bok som "Rädd att flyga"? Finns det något i boken som du skäms över idag?

– Villervallan i boken tyder på att jag var ung som författare – men man kan också tolka det som ett frihetsmanifest. Äldre författare lär sig med åren att saker sällan är enbart svarta eller vita. Man övar visserligen upp känslan för det finstämda, men samtidigt förlorar man något av den ungdomliga galenskapen. Ibland – när jag läser högt ur boken – rodnar jag av min ungdomliga, nästan brutala brist på ansvarskänsla. Och ibland skulle jag faktiskt vilja kunna befria mig från ansvar på samma sätt idag.

Sådärja, följ alla länkar här och ni kommer inte att ha lektyr ända till nästa år!

Nu ska jag dra två vinnare och hoppas att de inte är mittemellanstora:

• Nummer ett! Niklas! (Bara Niklas, sorry andra Niklasar med epitet och geografiska bestämningar.)
• Nummer två! Aha Den argaste av alla arga! Vilken himla tur! Gittos förgrymmade sjubarnsmamma!

Lucka 22 kommer ungefär 00:22.

17 kommentarer

Jag vet, jag vet: det är svårt med gamla döa gubar som ingen pratar om längre. Men nu ska ni få lära er! Några av er var säkra, och förlåt igen att jag bara drar upp några av er:

Niklas: ”Men inte kan det väl vara så? Att jag så där direkt skulle fatta vem det är? För i så fall är HB mycket seriösare än vad de flesta tror och är faktiskt erfaren.”

Fredrik I: ”Ah, jag tror jag vet. Logiskt, Lotten!”

Översättarhelena: ”Jag önskar att jag hade kunnat gissa på samma som t.ex. Niklas och Fredrik men tycker det är lite för mycket som inte stämmer (paradoxalt nog).”

Sanna: ”När vi var på Öland häromsistens blev vi sittande framför ett program från UR, det handlade om hur man lär ut matematik och åskådliggör vanliga formler på ett mer pedagogiskt sett.”

Dammråttan: *viskar* ”Nu lägger jag barn, men eftersom hon varit uppe sen typ fyra i morse (fråga inte varför) kunde man ju räkna ut att hon skulle somna fort. Rent logiskt borde hon nästan ha somnat mitt i maten. Paradoxalt nog har hon tydligen varit ett spinnande yrväder på dagis. Matematiken i den uträkningen är helt ologisk, men barn följer inte samma lagar som andra människor.”

Och lyssna här på kommentatorsbåset kompetens:

Meta-Greta-Görel: ”Eftersom det här är en metalucka ska du inte vara så tvärsäker på att det är du som sitter inne med rätt svar. Du är ett med luckan och kan således inte mäta den (jfr Heissenbergs osäkerhetsprincip).”

Idag har vi alltså att göra med en av de mindre kända nobelprisvinnarna: walesaren Bertrand Russell (1872–1970), premierad 1950. (Det är sånt som är bra att kunna i konstiga sammanhang, say after me: Russell 1950, Churchill 1953.) Russell var inte författare i egentlig mening utan snarare en väldigt logiskt och analytiskt lagd filosof, matematiker och historiker – som nog fick nobelpriset för "History of Western Philosophy". Sedan har man ju klistrat på honom ett otal -ist- och -ismer dessutom:

• pacifist
• ateist
• humanist
• logist
• skepticist
• politiskt aktivist
• idealist
• antirasist
• realist.

Han var dock inte allt på en gång utan ganska ombytlig av sig.

År 1955 skrev han ett manifest med vår vän Albert Einstein och hela tiden skrev han artiklar, böcker, anordnade protestmarscher och demonstrationer mot kärnvapen och krig och så blev han initiativtagare till Russelltribunalen, som hölls 1967 i Stockholm och Roskilde. (Tur att han blev så himla gammal, han som hade så vansinnigt mycket att göra.)

Här är en liten intervjusnutt från när han fortfarande hade 20 år kvar att leva. Han förklarar vad som hände en gång när han skulle flyga och sa ”Om jag inte får sitta i rökavdelningen, kommer jag att dö”.

Förtjusande man, jag skulle vilja bli så här när jag blir gammal.

Men så här var det, om vi tar det från början: som treåring blev Bertrand föräldralös, vilket med tanke på andra framstående personer verkar vara rätt lämpligt. Man blir inte curlad, slipper bäddas in i bomull och växer upp med allmänbildade guvernanter och magistrar och slipper den skyddade verkstaden som verkar hämma så många andra. (Det största problemet som jag själv hade under uppväxtåren tror jag var de utstående öronen. Tufft liv.)

Först var Russell renodlad filosof, men som 28-åring fastnade han för matte och skrev raskt en banbrytande bok i ämnet. Dessutom vänstrade han lite på sidan om med politik – och som övertygad pacifist vägrade han att inställa sig till militärtjänst i WWI. Det sågs inte på med blida ögon, och han avskedades meddetsamma från sitt universitet, varpå någon smarting erbjöd honom plats på Harvard. Men då fick han inget pass för att kunna åka dit! Så han fortsatte att tjafsa med alla om det absurda i att kriga – och blev till slut satt i fängelse i sex månader för en uppviglande tidningsartikel.

– Pftja, jaha, då får jag ju en massa tid att skriva och tänka, sa Bertrand och gick till fängelse utan att passera gå.

Privat hann han vara gift tre gånger, ha många (namngivna) älskarinnor och få tre barn. Med sin andra fru startade han en experimentskola och eftersom han var en hejare på att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och filosofi, hade jag gärna gått i denna skola. Dock lönade sig skolan inte, så efter ett par år fick han krypa med svansen mellan benen till ett universitet som tog emot honom. Tyvärr var det i USA, där han snabbt blev klassad som ”förespråkare för sexuell omoral” och det vet vi ju hur det går för sådana. Han blev av med jobbet och fick nöja sig med att undervisa på Cambridge istället.

Hör nu här – även om facitet är långt som ett ösregn redan nu, måste ni känna till analogin ”Russels tekanna” från 1952. (Analogi = liknelse.)

”Många troende talar som om att det skulle vara skeptikernas uppgift att motbevisa vedertagna dogmer snarare än dogmatikernas uppgift att bevisa dem. Detta är förstås ett misstag. Om jag skulle framföra att det mellan jorden och Mars funnes en tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, så skulle ingen kunna motbevisa min utsaga, förutsatt att jag var noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop. Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min utsaga inte kan motbevisas så är det oacceptabelt övermod av det mänskliga förnuftet att tvivla på den, så skulle jag med rätta anses prata strunt. Om däremot en sådan tekanna vore beskriven i antika böcker, förkunnad som den heliga sanningen varje söndag, och ingjuten i barnens sinnen i skolan, då skulle tvekan att tro på den bli ett tecken på excentricitet och tvivlaren väcka uppmärksamhet hos psykiatrer under en upplyst era eller inkvisitorer under en tidigare.”

Nej, man måste inte hålla med, men man har nytta av att känna till just denna tekanna. Förklaringen kommer här:

"Analogin är ett argument mot idén att det är en skeptikers uppgift att motbevisa religiösa dogmer, snarare än den troendes uppgift att bevisa dem". Och om ni känner igen tanken, så har ni kanske stött på ”Det flygande spaghettimonstret”. Russels paradox är ett annat kapitel, som ursimpelt och nästan banalt kan uttryckas så här:

”En barberare i en by rakar alla män som inte rakar sig själva. Rakar barberaren sig själv?

Det är inte lätt att beskriva Bertrand Russells tänkande på samma pedagogiska sätt som han själv var en mästare på. Men vad han försökte definiera var det som all vår kunskap vilar på – på samma sätt som att matematiken vilar på logiken. (Om jag har förstått saken rätt.) Han sa också att det vi vet om det yttre verkligheten beror på våra tidigare erfarenheter i livet. (Lätt. Om jag har förstått saken rätt.) Avslutningsvis ska jag berätta att Bertrand Russell levde livet med sina tre passioner i bakhuvudet: ”the longing for love, the search for knowledge, and unbearable pity for the suffering of mankind”. Najs.

Att Russell dog i Penrhyndeudraeth (som på pidginfonetiska uttalas [penrindeiträjith], Fredrik I) och på   min födelsedag kan också vara bra att känna till i konstiga sammanhang. Anyone for Trivial Pursuit?

Nu drar vi en vinnare! Jag stoppar ner handen i plommonstopet och rör om lite och … Mikael! Och så kan jag tala om att den sista medium-tishan skcikades iväg idag. Tydligen är alla kalendergissare av mittemellanstorlek. Men small är faktiskt himla stor och large inte så väldigt stor.

Lucka 21 kommer i ottan!

Fotnot: Eftersom det nu var så förvirrande med metatexten, ska jag ge er några Russelcitat:

• Conventional people are roused to fury by departures from convention, largely because they regard such departures as a criticism of themselves.
• Men who are unhappy, like men who sleep badly, are always proud of the fact.
• Boredom is therefore a vital problem for the moralist, since at least half the sins of mankind are caused by the fear of it.
• There are two motives for reading a book: one, that you enjoy it; the other, that you can boast about it.
• Men are born ignorant, not stupid; they are made stupid by education.
• As soon as we abandon our own reason, and are content to rely upon authority, there is no end to our troubles.

26 kommentarer

Idag var det sådär härligt och underbart förvirrat igen! (Jag förstår att jag njuter mer av förvirringen än ni.)

En som helt klart hade läst HB:s senaste bok var Leda: "Jag känner ju igen det. Tonen. Stilen. Metaforerna. Den där handen. Visst var den en morfars? Hm." Även Örjan fattade tidigt och gav sig in i båset med allehanda ledtrådar: "Jasså, den JOHNNY! Tänk honom hade jag kunnat sett  i sporthallen här i stan." Sedan råkade ni nämna olika grekiska artister, kalifer och ingredienser i grekisk matlagning och jag vet inte allt – hör på hakke: ”Vet ni att de fyra stånden är diskare, tidningsbud, bönder och de underbara båshängare som förgyller denna kalender.”

Godiva kom med dagens bästa innovationsidé: ”Kan man få kommenterarna som podradio i lurarna när man måste skotta snö halva dagen? Eller att radiosändningen bryts som för trafikmeddelande när det kommer en ny kommentar?”

Våra gnagare Gerbilen/Ökenråttan och Damråttan var på goda grunder förvirrade om därför måste jag be och ursäkt för min ordförväxling i texten: och är inte samma sak som om. (Hoppas att ni inte lade ner för mycket tid på den googlingen och lade hjärnan i lika djupa veck som bl.a. Fru Decibel.)

Många ledtrådar begriper jag faktiskt inte – t.ex. Bull59: "Jag tror att HB möjligen kan ses dansa balett med Ärtan." (Ni begriper väl att även jag googlar mig till veck både här och där?) Uppdatering: Bull59 svarar i kommentatorsbåset – och det är ett jätteintressant svar!

Ledtrådarna i hemlisbloggartexten var bl.a. de här boktitlarna:

• Tiden är inte oskyldig: dikter (1971)
• De sju timmarna i paradiset (1998)
• Ett enkelt brott: kriminalroman (2000)

Och hemlisbloggaren var följaktligen Theodor Kallifatides (f. 1938), som kom till Sverige från Grekland det finfina året 1964 – när han alltså var 26 år gammal och purgrek. (Samma år som Ed Sullivan välkomnade John Lennon och de andra Beatlarna, när Klara-kvarteret började rivas och när Eugenio Monti blev en osjälvisk hjälte under vinter-OS.) I detta facit ska jag faktiskt låta Kallifatides prata ganska mycket på egen hand. Han är nämligen inte helt nöjd med sitt nya hemland.

Känner ni igen den berömda författarposen med händerna under hakan?

Kallifatides sattes kanske inte på flyktingförläggning och fick kanske inte gå på SFI-kurs, men på något sätt lärde han sig ändå svenska via studieflit och jobb som bl.a. diskare och tidningsbud såpass snabbt att han bara åtta år senare blev redaktör för BLM och sedan har gett ut böcker på löpande band. Det är i sanning fascinerande, även om vi alla begriper att det finns en duktig redaktör bakom honom. I ett relativt nytt nummer av Språktidningen förklarar han att hans vanligaste språkliga misstag är satsbyggnad och de förnicklade svenska prepositionerna:

– Dem har jag i princip gett upp att försöka lära mig! Jag kan inte kosta på mig att leka runt på svenska. Jag söker mig gärna till större klarhet och tydlighet. Jag kan inte dekorera språket.

Ptja, det tycker jag nog att han klarar av. Han fortsätter:

– Att lära sig ett språk handlar inte bara om att memorera glosor. I alla fall inte om man aspirerar på någon annan roll i det nya landet än främlingens. Man måste lära sig ordens barlast, deras värderingar, kultur och historia … jag hörde folk säga att de älskade nyupptagen potatis. Hur kan man älska en potatis?

Theodor Kallifatides skriver om sitt moderspråk i "Ett nytt land utanför mitt fönster":

”Mitt grekiska språk blir mer som en oas än som ett instrument. Jag sjunger ibland högt obscena sånger på grekiska, berättar historier för mig själv på grekiska, svär på grekiska. Jag vilar ut mig och det är precis vad man bör göra i en oas.”

Den svenska som han tog mest intryck av när han kom till Sverige var Strindbergs, och då särskilt den i ”Fröken Julie”. Det sägs att första gången han sade en komplett och korrekt mening på svenska var en sen kväll i goda vänners lag. Han höjde sitt vinglas och klämde ur sig:

– Det tycks mig som om vi samtliga äro berusade.

Förutom Strindberg, inspireras han av våra gamla storheter: Stig Dagerman, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam samt de ännu äldre Lucidor, Bellman och Stagnelius.

Om man tittar på vad som sägs och skrivs om Kallifatides sätt att skriva, återkommer ord som kärleksfull, filosofisk, främlingskap, vacker och klar prosa med oväntade metaforer, klarsynta resonemang om kvinnosyn, lysande stilist, enastående energi. Boken som jag utgick från i luckan är den självbiografiska romanen "Det gångna är inte en dröm", men jag kan omöjligtvis läsa självbiografiska romaner som något annat än självbiografier, så det så. Och inte bryr jag mig särskilt mycket om vad som är sant eller inte – jag vill bara ha en bra historia, gärna med lite naket, biljakter och humor. (Äh. Skoja ba lite.)

I radioprogrammet Tendens från den 3 november 2009 framgår det dock att han på äldre dar har blivit rejält bitter efter att ha fått hundra miljoner litterära priser och gett ut en biljon böcker eftersom han uttrycker sig så här:

– Ingen vill ha mig som svensk! Efter 40 år som författare i Sverige kallas jag fortfarande invandrarförfattare, men jag ser ju inte längre på Sverige utifrån. Jag ser det ju inifrån!

Men … han skriver ju om hur det är att komma till Sverige som invandrare … ålrajt? Samtidigt kallar han den läsande pöbeln avvisande:

– Den sant konservativa – mest repressiva – kraften och mest invandraravvisande, det är den intellektuella i Sverige.

Eh. Men han blir ju läst och får priser och har ett förlag … vad fattas honom? Däremot tycker jag att det är väldigt ont om blåögda basketspelare i den svenska litteraturutgivningen. I SR:s sammanfattning av programmet står det att han säger:

– Efter 70 år finns fortfarande ingen invandrare i Svenska Akademien eller på någon annan viktig intellektuell funktion i svenska samhället. De svenska intellektuella vill inte utsätta sig för en annan sort. I Sverige har de aldrig varit hotade eller ockuperade, aldrig behövt ställa upp på folkets sida!

Nämen Theodor då. Om Augustpriset sa han 2009: ”Ingen invandrad författare har fått eller kommer att få priset.” (Hoppsan.)

Hm. Det finns tydligen inga svenska avhandlingar om Kallifatides, däremot har studenter i bl.a. Frankrike, USA, Polen, Japan, Tyskland, Grekland och Italien skrivit om honom. Kan det vara därför han inte är så glad? Se här när han 2008 faktiskt trodde att han skulle sluta skriva:

”Hela mitt liv har jag gått min väg, jag har inte väntat på att bli utkastad. BLM, PEN-klubben, regeringsrådgivare. Jag känner att det är dags att kliva av för att förlaget ska slippa kasta ut mig. Jag vill inte vänta, hellre går jag.”

Efter detta deppiga meddelande gör jag ett lappkast och slänger ner lappar i plommonstopet på ett synnerligen muntert humör, liksom med en spik-i-foten-mentalitet. Förtvivla nu inte ni som inte har vunnit – det kommer fler luckor och fler år och kanske har jag en massa tröjor över på julafton! Jag drar nämligen två idag – eeeeeeeeeen Helena Vab-a-lot och eeeeeeeeeeeen Bengt!

Lucka 20 kommer någon gång mellan sex och halv sju imorrn bitti!

Uppdatering: Jag hittade en intervju där Kallifatides förklarar att det ju blev jättetrist att bara gå omkring utan att ha en ny bok på gång. (Som att sluta blogga, tror jag.)

19 kommentarer

Hej och godnatt, alla ugglor! Vet ni att pantern i en tidigare version var en uggla? HB bestämde sig sedan för en korp, så där kan man ju inte analysera för mycket.

Idag visste nästan alla. I alla fall de som har fått analysera dikter i skolan och de som har gått svartklädda i ungdomen och de som har lyssnat på Alan Parsons. Ni var fantastiskt hemliga, kolla bara:

Mikael: "Kanske är det så att Alan Parsons är som synden – han finns överallt."
Micke D: "Efter en första lyckad gissning hoppades jag allt få till ytterligare en, men så blir det nog aldrig mer."
Béatrice: "Det är ju en gammal favorit för gothbrud."
Fru Decibel: "Goethe var en tysk pöt."

Och Leda rimmar!

"Å, den gamla favoriten! Nött och trött och ganska sliten
minns jag än när jag var liten och fick syn på kissekatten
mitt i mörka vinternatten. (Nu är jag väl bra i hatten?)
Den klängde upp och satt sent tyst på en gammal grekisk byst.
Till hälsning inte minsta knyst. Så jag ropte från min binge:
Tjena Inge!"

Edgar Allan Poe (1809–49) och hans "The Raven" var dagens hemlisbloggare, och egentligen vet jag inte riktigt vad man skriver om en sådan artist eftersom nästan alla löste luckan om inte direkt, så i alla fall efter lite ledtrådsgooglande.

Poe hade tydligen inte heller så kul.

Men nu vet jag! Vi låtsas att ni inte vet att han som 26-åring gifte sig med sin 13-åriga kusin (precis som t.ex. Jerry Lee Lewis) eller att han har inspirerat … låt mig se … alla. Jag menar verkligen alla.

Eller så börjar jag om och låter detta facit handla om hur man kan vara en slarver, suput, oansvarig barnrumpa och jag vet inte allt och samtidigt skriva så att hela världen häpnar i flera hundra år efteråt! Ja!

Ok, Lille Edgars mamma dog efter att pappan hade förlöpt hemmet (båda var skådespelare) så att Poe fick bo hos en man som hette Allan – som var rik och lycklig, givmild och svår på kvinnor. Och ibland väldigt sträng. Edgar växte upp i detta relativt trygga hem, men tackade genom att se till att han misskötte sig i skolan, i militärtjänsten, på olika arbetsplatser och i största allmänhet överallt. Varje gång det gick åt pepparn hjälpte Mr. Allan honom ur knipan tills en vacker dag när han faktiskt fick nog och bröt med den då 21-årige Edgar helt. Det sägs att det var Mr. Allans nya fru hade tröttnat på dels barnen som kom på köpet (inklusive den ohängde fostersonen), dels alla barn på bygden som också skulle försörjas.

Poe blev alltså tvungen att hitta på ett sätt att tjäna pengar, vilket då blev hans debut som skribent: under namnet "a Bostonian" publicerades ett gäng dikter. Sedan blev han främst recensent med en tydligen säregen stil. (Kom igen alla recensenter, skaffa er gärna en säregen stil!) När han var 22 år började han faktiskt att klara sig på enbart skrivandet – även om han hade problem med att hans texter stals rakt av och undertecknades helt andra författare. (Man gjorde det, det fanns liksom inga lagar och förordningar mot kopiering. Tur att Disney inte levde då.)

The Raven-raden ""Vainly I had sought to borrow from my books surcease of sorrow – sorrow for the lost Lenore", tolkad av Paul Gustave Dore.

Poe misskötte sig, han drack och levde rövare och hans unga fru tuberkuloshostade sönder hans arbetsro – men han klarade sig alltid genom att be alla han kände om hjälp. I januari 1845 fick han hela nio dollar för "The Raven", som idag är dikten på allas läppar. Och på några andra kändisars:

The Raven – The Alan Parsons Project
The Raven – James Earl Jones
The Raven – Christopher Lee
The Raven – Vincent Price
The Raven – Christopher Walken

Efter tips i båset: Simpsonsversionen med James Earl Jones (bedrövlig, dogmaliknande kvalitet, men i alla fall).

Eftersom Vincent Prices version enligt mig är bäst, får ni den här också:

Han läser den nämligen utan åthävor.

Dikten inleddes vid premiärtryckningen med några ord från redaktören:

”We are permitted to copy (in advance of publication) from the 2d No. of the American Review, the following remarkable poem by Edgar Poe. In our opinion, it is the most effective single example of ‘fugitive poetry’ ever published in this country, and unsurpassed in English poetry for subtle conception, masterly ingenuity of versification, and consistent sustaining of imaginative lift and ‘pokerishness’.”

Nu behöver ni aldrig mer analysera The Raven (som heter Korpen på svenska, men snälla rara, läs den på engelska hörni) eftersom min kortversion är så himla lättläst och glasklar. (Va? Ni tycker att den saknar rim? Och mystik? Samt skönhet? Och logik? Äsch, poesi, schmoesi.)

Eftersom dikten omedelbart blev en superhit, drog Poe den ett varv till genom att skriva en hel essä om hur han bar sig åt och tänkte under skapandet. Just den här essän finns det många som har klagomål på, bl.a.: "jahaja, om han nu jobbade så där noggrant så borde dikten fan ha varit bättre". Poe förklarar bl.a. att

• han övervägde varje aspekt logiskt – korpen (min panter) kommer in i rummet för att ta skydd från stormen ute
• inget i dikten är en slump
• ordet "nevermore" valde han för att det har så lagom långa vokalljud
• den handlar om en vacker kvinnas död: ju det mest poetiska ämnet i världen
• den skrevs för att passa både folket och kritikerna.

Jag har hittat ett brev där Poe noggrant beskriver hur han och hans fru tog in på hotell och fick en god frukost:

”For breakfast we had excellent-flavored coffee, hot & strong — not very clear & no great deal of cream — veal cutlets, elegant ham & eggs & nice bread and butter. I never sat down to a more plentiful or a nicer breakfast. I wish you could have seen the eggs — and the great dishes of meat. I ate the first hearty breakfast I have eaten since I left our little home.”

Ser ni de litterära kvaliteterna? Inte? Hm. Ok – stackars Poe – 170 år efter hans död drar jag upp ett gammalt brev och letar efter hans talang. Men det gör faktiskt även andra: William Butler Yeats tyckte att han var vulgär, fixerad av död och förruttnelse som han (Poe) var. Ralph Waldo Emerson tyckte att The Raven var urtrist och skrev "jag ser ingenting i den". Aldous Huxley måste ha tänkt på Liberace när han skrev att Poes böcker bara påminde om folk som tycker om att "bära en diamantring på varje finger".

Poe dog mystiskt och underligt när han bara var 40 år och det går hur många rykten som helst om orsakerna. Mest troligt är att hans hårda supande och allmänt dassiga livsstil till slut tog kål på honom. Om han inte blev drogad förstås. Han hittades nämligen yrslig och sluddrande en natt på en gata i Baltimore. Han fördes till sjukhus, men dog fyra dagar senare – utan att ha kunnat berätta vad det var som hade hänt. (Mystiken har till och med fått en helt egen artikel på Wikipedia.)

Nämen nuuuu drar vi en vinare ur hatten! Tack hörni för alla rapporter om glöggtillverkning och te- samt whiskyintag. Inget knussel, jag bara tar en ur högen: Gooodiiiiva! (Kolla, jag kan också skriva långa vokalljud.)

Nu ska jag rota fram lucka 19!

22 kommentarer

Idag fick ni inte lika lång tid på er eftersom luckan dök upp senare än någonsin tidigare, men mot midnatt klarnade det eftersom ni alla sprängde in boktitlar i kommentarerna:

Micke D: "Vid Asmodeus skägg, det var hunden som ledde mig rätt! Starkt, va?"
Dina: "Visste ni att jagger är avkomman mellan en jaguarhane och en tigerhona?"
Zkop: "Det här är en av mina favoriter, fastän inte just detta verk (allra mest gillar jag det magiska). Simon säger vissla!"
Béatrice: ”Idag kan vilken dåre som helst hitta svaret.”

Samtidigt är det precis lika kul att läsa hur ni har det och hur ni tänker:

Helena går numera under benämningen mrs Vab-a-lot, Leopardia har kommit på att Arnold Schwarzenegger säger I'll be bark och stackars Maj Korner har problem med tänderna. Hu och ve.

Hemlisbloggarn var alltså Ulf Stark (f. 1944) – författaren till bl.a. "Dårfinkar och dönickar", som gick på TV 1989. Hur det nu kom sig att jag såg den som 25-åring har jag inte en aning om. Eller såg man allt som var bra – oavsett genre på den tiden?

Boken handlar om Simone som byter skola och som i morsa-frustration klipper av sig håret och pga. ett missförstånd blir tagen för killen "Simon" istället för tjejen "Simone". Tvillingarna i Shakespeares pjäser och särskilt Trettondagsafton ligger nära tillhands i en inte alls särskilt lång associationsbana. (Om ni inte har sett Gösta Ekman och Bibi Andersson som tvillingar i den här gamla tv-uppsättningen, så har ni något kvar att njuta av.) Simones morfar – Lasse Pöysti – spelar cello och mamman är otroligt förvirrad. Jag (som det heller inte är nån vidare ordning på) känner lite som Christer, som ledtrådade:
”Jag får lite ont i magen av berättelser om föräldrar som ska vara lite sådär charmigt virriga och i själva verket har absolut noll koll. Jag menar, glömma sitt eget barns födelsedag, hur väck får man bli!?”

Och här har vi exakt det klippet!

Översättarhelena frågade om hunden möjligtvis heter Kilroy i förnamn. Japp, helt korrekt, även om det i boken stavas ”Kilroj”. (Jag hittade ju bara på "Washere".)  Boken har på senare tid satts upp på Stadsteatern och alla recensenter blev alldeles lyriska över könsrollstänkandet. (Ulf Stark själv har hållit föreläsningar om hur han ofta inte alls känner igen sig när andra tolkar hans texter.)

När man letar efter information om författaren Stark, ryms inte en enda skandal eller förfluget ord: han gillar godis, tycker om att skriva och läsa, dammsuger gärna, har minsann en pappa som heter Kurth (hej Dammråttan) och debuterade med en lyriksamling när han var 19 år. (Det kan ha spelat in att hans barndomskompis Peter Curman hade vissa förlagskontakter, men det är kanske bara jag som är ogin som tror det.) År 1969 utkom förresten ”Mick Jagger, herr Bertrand och jag” – som fick vara en extremt tydlig ledtråd i luckan.

Nu ska vi se – hur har ni det med Den Röda Tråden? Ibland ser jag små antydningar till att någon har rätt och då blir jag alldeles skakis och gör DRT otydlig och ibland verkar ni helförvirrade så att jag drar till med storsläggan och visar upp DRT i all sin glans.

Och en vinnare ska vi ju ha! Tjoho! Pyssel och knåp, in med en ny lapp där jag och en där och så tar vi bort söstra mi och stackars Griskindspatrik och Godiva, för att inte tala om den osynliga Gitto, ujuj så går det om man inte är med i båset. Nämen där har vi en vinnare, ujujuj, nu blir det bråk i en familj till: Pysseliten!

Lucka 18 kommer ungefär halv ett!

Uppdatering: Alldeles för sent (två dagar närmare bestämt) skriver SvD också om Ulf Stark. Så dags, va. (Tack för tips, Citronanka!)

27 kommentarer

Japp, även idag hade vi en nybörjargissare som klev in och ropade ut rätt svar sådär som man ju ska göra i andra sammanhang. Men det är helt ok, eftersom de förvirrade fortsatte att vara förvirrade. Örjan kämpade på nästan till midnatt med alla Översättarhelenas ledtrådar (och han var dessutom bekymrad för min kattallergi) och de som visste, de bara yrade om oväsentligheter eller associerade till vår vän Orlando eller rapporterade om såsernas tillstånd – i knapphändig stil.

Jag kan ju inte säga att det era finurligheter är pärlor för svin, men vad ska vi gööööööra med alla era kommentarer som skulle kunna ligga till grund för barnböcker, debattartiklar, radioprogram och Nobelpris? Som embryos H-ängselbyxor? (Ni som inte har lekt i kommentatorsbåset förstår måhända inte detta.)

Dagens gulligaste kommentar kom från Eva-Lotta: "Julkalendern – mitt happy place."

Idag var det sådär svårt att få kläm på vem det är som är hemlisbloggare eftersom det kan vara en av två fiktiva systrar eller en av två rejäla författare, varav en är mer bekant än den andra. Men vi börjar väl med att berätta vem det är som är berättarjaget: Beatrice Eliott, den äldre av två systrar i 1920-talets London. Tillsammans med sin syster Evangeline lyckas hon skapa ett nyskapande modehus som gav eko i hela världen: "House of Eliott". Pengatrubbel, skumraskaffärer, kassa rådgivare och illojala medarbetare blandas med stora arv, kärlek, mecenater och duktiga sömmerskor så att man blir alldeles yr. Och allt sker i underbara lokaler i fantastiska klädkreationer.

Jag fullkomligt avgudade Bea och Evie och älskade serien djupt och innerligt.

De som skrev boken var Jean Marsh (f. 1934) och Eileen Atkins (f. 1934) – men den kom först efter att de hade skapat tv-serien (1991–94). Därför är det inte s.k. stor litteratur utan snarare ett med lite tankar och funderingar påfyllt teatermanus. Men det vet ju inte ni – jag slår vad om att ingen av er har läst boken (som jag håller i här till höger) och därför inte kunde känna igen den på den röriga och faktiskt platta stilen. Eller som Anna Med De Många Extrabokstäverna skrev: ”Hoppsan, här går det vilt till. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, illustration så är det här Lottens rörigaste lucka hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.”

Eileen Atkins har spelat teater på scen och film sedan 20-årsåldern, men i Sverige är hennes ansikte inte så bekant. Flera gånger har hon skrivit om och spelat i uppsättingar om Virginia Woolf och i Storbritannien är hon så stor att hon sedan 2001 tituleras "Dame". (Hon hatar Nicole Kidmans Woolf-version med lösnäsa och allt, ska ni veta.) Häromåret kröp det fram att hon av den 42 år yngre Colin Farrell under en filmninspelning (Ask the Dust) blev erbjuden en svängom på höskullen, men att hon tackade nej trots att han tjatade i flera timmar. Det blev ett fasligt hallå när Eileen (som alltså hade hållit det hemligt i ett år) försade sig i en situation där detaljerna om Colins erbjudande omedelbart spreds vidare som om det handlade om en jordbävning. Hon såg sig tvingad att ringa till Colin för att be om ursäkt och passade samtidigt på att skriva en limerick till honom (som kommer att få spamrobotarna att rusa till och fylla vårt kommentatorsbås med blåa piller):

There once was a cunt of a dame
Who cried, “I’m too old for this game”
When offered a fuck
By a gorgeous young buck
Never named, but she blabbed all the same.

Han verkar inte så ledsen numera, den lille Colin. (Jag fokuserar inte så mycket på åldersskillnaden eller att hon faktiskt tackade nej, utan mer på situationen i sig. Så där går det alltså till på filminspelningar, jahaja. Och inte blev jag skådespelerska som jag trodde, nähedå.)

Jean Marsh har haft en liknande karriär (fast utan Colin och med fler långfilmer), men hon och Eileen skapade inte bara The House of Eliott (som jag hela tiden stavar med två L och ett T, delete, delete) utan även en av min barndoms stora upplevelser: Herrskap och tjänstefolk (”Upstairs, Downstairs”, 1971–75). Angus hette Hudson i efternamn och var den skotske betjänten, ni vet? (Eller, det vet ni kanske inte alls eftersom ni är för unga? Fast Ingela visste: ”Innan detta hände sprangs det upp- och nerför trappor.”) I serien spelade Jean den fantastiska Rose, som … äh, här får ni se när man drog ihop skådespelarna till en liten återträff 40 år senare:

(Försök att ignorera de extremt krystade skratten från publiken.)

I vår kommer nyinspelade avsnitt att visas på BBC som en fortsättning – med både Jean och Eileen i huvudrollerna. Jag kan förstås inte låta bli att tänka "men åååh, bafatt skådespelarna har blitt gamla och ointressanta och behöver tillskott i kassan", men hoppas att det blir lysande och fantastiskt trots att både Mrs. Bridges och Mr. Hudson är döda.

Tillbaka till The House of Eliott nu – här kommer en French & Saunders-parodi på serien. Den är delad i två, och ni kan inte se enbart den ena eftersom den andra (egentligen tredje) delen är fantastiskt rolig endast om man har sett första delen. (Ni som inte såg The House of Eliott när de begav sig kommer inte att förstå nästan något. Titta hellre på inledningen av första avsnittet här eller hur grälet om den famösa pälskragen slutade här.)

Del 1.

(Det finns en del 2, men den är inte så viktig. Hoppetihopp. Liksom att Punch-bilden från dagens lucka inte var så viktig utan bara illustrerade 1) mode 2) väldigt modernt mode 3) mode som är före sin tid.)

Del 3:

Såja! Nu ska vi dra oss bort från 1920-talet och dra en vinnare ur gamla plommonstopet – som är äldre än så (1890-tal). Finge jag, skulle jag idag dela ut stiltröjor till alla som så fantastiskt diskuterade t-shirtar (som alltså är nästan samma sak som ”T-shirtar”) och som delade ut de luddigaste ledtrådarna i världen. Och här fiskar jag upp en … rosmarin? Nej, Rosman! Och nu tycker jag att Leopardia har kämpat länge nog med sina associationer (jodå, jag vet att ni andra också associerar jättefint), så nu kommer en bonuströja till henne. Basta.

Lucka 16 kommer vid sextiden imorrn bitti!

18 kommentarer