Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)