(Ojulkalender är ett ännu inofficiellt namn på f.d. Julkalendern.)

Ber om ursäkt för att Hemlisbloggarfestligheterna inte har fått ett eget hem än. Innan vi tar tag i samma gamla bruksanvisning som förr, skulle jag vilja mana alla som inte vågar gissa att … göra just det. (Man kan skriva det i sitt CV sedan: ”Har gissat på hemlisbloggare ett flertal gånger.”)

De som skrollar förbi alla gissningar och vågar komma med en helt egen idé får extrapoäng i min anteckningsbok med änglasidan och bänglasidan. De som ljuger, läser allt noggrant och säger att de minsann inte alls har läst de andras gissningar – fast de har det – kommer … kommer … aldrig att avslöjas. Roliga, finurliga och speciellt välformulerade gissningar premieras med ett extrapris idag. Men som alltid lottar jag ut det egentliga priset: en av de tre bloggtröjorna.

Alltså, here we go:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

Jag hann inte avsluta igår. Så här fortsatte det hela:

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade kamraterna. När Kalle sista gången hoppat, låg han fortfarande i luften när hans skugga var på väg uppåt. Hans tunnband föll klingande ner i den absoluta tystnaden.

”Det där telefonnumret du gav oss gick alltså till en nedlagd bourréebutik på Bergerettevägen på Östermalm. Vad gör vi åt det?” frågade den ene medan han omedvetet såg mot det sovjetiska tunnbandet som Kalle förpassat tillbaks till sin plastpåse.

Kalle ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck, såg det ut som. Han ångrade sig kanske redan.

”Men då kör vi väl med allemande och fem piruetter i stället för femton i en serie kan jag tro. Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar.”

Kamraterna nickade att de instämde i tankegången. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Jag kände mig tom, men tänkte att det här skulle jag kanske kunna använda senare.

Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt … eh … hemma då.

Idag har jag fått fem mejl från fem vitt skilda personer som vill att jag ska bestämma vad de ska skriva om på sin blogg. Lovely. Bestämma, inte ”ge tips på”. Jag är som en gammal fröken som delar ut råd och anvisningar även till dem som inte vill ha några. För här får ni andra – alla ni som inte alls har problem med att hitta på ämnen – tips på hur man kan bloggtänka:

Idag ska jag skriva roligt.
Idag ska jag skriva tokigt.
Idag ska jag ljuga.
Idag ska jag lämna ut mig själv.
Idag ska jag göra en larvig lista.
Idag ska jag skriva om att inte vilja skriva.
Idag ska jag skriva om ett minne.
Idag ska jag berätta att Lotten fyller år den 2 februari.
Idag ska jag skriva i 4 minuter och 53 sekunder, inte mer.
Idag ska jag skriva med för många adjektiv.
Idag ska jag skriva som om jag vore full.
Idag ska jag skriva som om bomberna föll utanför mitt fönster.
Idag ska jag skriva så tråkigt så att klockorna stannar.
Idag ska ingen mening inledas med ”jag”.
Idag ska rubriken vara ”Fröken” eller ”Magister” följt av mitt namn.

En mig närstående treåring beter sig som om han vore tre år.

För er som inte minns eller som inte har upplevt en treåring: det är som att älska en tiger som är en ål som är full och lätt dement.

Han vattnar blommor med en leksakshink som har ett roligt hål i sidan. Det är tack vare hans omsorg som våra plantor överlever och trägolvet inte torkar ut och spricker i den torra vinterluften.

Han klipper sönder barbiekammar, räkningar och små provpaket med hudkräm som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.

Han slingrar sig över hallgolvet – bort från ytterkläderna – tills man berättar sagan om när dinosaurieflickan träffade traktorpojken och de snubblade på ett monsterspöke.

Han mal sönder hushållspapper, mandariner, suddgummin, plastdinosaurier och tulpaner i en vacker mandelkvarn som vi har framme bara som ett estetiskt föremål som ju aldrig egentligen skulle användas eftersom vi aldrig mal mandlar eller ens bakar.

Inspiration 1 (som tydligen får många att börja gråta) och 2.

För 200 kr + frakt kan du sprätta omkring i en tröja med ett av dessa tryck.

Beställ via mejl till info@bergman.com. Ni som är blyga och eventuellt hemliga: vi jobbar på en ”butikslösning”, men det kan ta tid. Beställ hellre via en bulvan i så fall.

Tröjan är av samma sort som Julkalenderbloggtröjan – lite tajtare och coolare än vanliga tält-t-shirtar. Jag är 1,72 m och väger 65 kg och är sexig i en Small, men bekväm i en Medium. Alla är svarta

Olle (alltid sexig, tydligen) är 1,86 m och väger 86 kg. Han pendlar mellan Large och X-Large. (Vi har även XS och XXL, men kan special-ta-fram mindre eller större om det skulle behövas.)

NE-fotnot: bulvan är:
1 person som handlar i eget namn men i hemlighet företräder annan person.
2 konstgjord eller uppstoppad fågel som används som lockbete vid jakt på landfågel.