Vem det än var som hittade på uttrycket ”dagens i-landsproblem” – well done! Det är oftast jättekul … samtidigt som det blir en magsugare när man står där och gnäller över fjönterier samtidigt som barn i en annan del av världen inte har mat för dagen.
Tidigare har jag berättat om min förtjusning vad gäller den roliga men bedrövligt sorgliga ”Ängeln på sjunde trappsteget”, som får i-landsproblem att te sig precis så små som de ska vara. När jag häromdagen var sjuk, tittade jag på den utmärkta, tyska miniserien ”Tannbach” (som försvinner från SVTplay den 9 juni), som handlar om tiden alldeles efter andra världskrigets slut. Inte ens värken i knäna är nåt att skriva hem om när man har sett de tre avsnitten.
Och ändå. Ändå står jag här och nu och tänker berätta om hur besvärligt det var på gymmet idag.
Mitt gym är tillgängligt för alla medlemmar dygnet runt. Man kommer in i lokalerna genom att hålla upp ett magnetkort för en läsare, kliva in i en liten klaustrofobisk sluss och där trycka sitt vänstra pekfinger i en fingeravtrycksläsare. Precis som i framtiden!
Jag gjorde som vanligt, hörde slussdörren stängas och bänglade lite med ryggsäcken och tog fram mitt vänstra pekfinger – som var inlindat i jättemycket plåster efter en tomatskärningsolycka. HJÄLP! Om man är för långsam, blir slussen tokig och spottar ut en på gatan igen! Vad göra?
– Ääääsch, väste jag och bet av mig plåstret så snabbt jag kunde.
Det funkade! Jag släpptes in, spottade ut plåstret i första bästa papperskorg och kunde byta om och snabbt som ögat stoppa öronproppar i öronen eftersom musiken på gymmet är komplett olyssningsbar. Och då visade det sig att jag blödde ur vänstra örat.
– VA? sa jag högt och tydligt till ingen alls (jag var helt solo) och tänkte på den där deckaren där en man hamnar uppe i ett kyrktorn och döden dör när klockorna börjar slå och blodet sedan rann så stilla ur hans öron där han låg.
Men vad gör väl lite blod här och där – i min ryggsäck finns ju allt! Precis som Muminmammans handväska innehåller den saker som kan rädda liv, roa en hel skolklass och göra livet drägligt.
Jag lindade in fingret i toapapper, fotograferade det, försökte klämma till för att stoppa blodflödet, försökte klämma ut allt blod som fanns, tränade med ena handen och misslyckades på alla fronter. Att träna på gym är inte jättejätteroligt, så när man väl är där är det inte alls lockande att avbryta för att åka hem och hämta plåster.
Så jag gick till papperskorgen i entrén, fiskade upp mitt gamla avbitna plåster, lirkade på det på fingret igen och fortsatte att träna som om papperskorgarna nuförtiden rengörs i en autoklav.
Nu ska vi bara se om jag överlever de närmaste dagarna. Om inte annat, så blir det väl roliga blogginlägg när jag ska amputeras eller läggas in för blodförgiftning?
Själv föredrar jag Gröngölingsboken framför Muminmammans aldrig så praktiska handväska.
Jag tror nog att du överlever Lotten. Dessutom så har du ju
en bra ursäkt till att slänga ner ett paket plåster i handväskan.
Eftersom du har bytt bås så frågar jag här istället: Vad är det för tema på kalaset i år?
Här kommer också mina hjärtliga gratulationer till födelsedagsbarnen!
P.g.a. denna bloggtext måste vi nu fundera över varför The nine tailors heter De nio målarna på svenska. (Och varför jag bara har läst två romaner av Dorothy L. Sayers varav denna är den ena.) Finns här någon kampanolog som har insikter i saken?
Samt har jag blivit påmind om att kolla om jag har några plåster i handväskan — jag brukar ha det, men det var en gång för inte så länge sedan som plåster gick åt … hm.
(Rapport: hade inga. Men nu har jag!)
Jag ska stoppa Bamseplåster i ryggsäcken, det ska jag!
Cecilia N: Temat för i årets basketfest är ”återvinning”. Vi ska dricka välkomstdrink ur syltburkar och ha påslakan som bordsduk. Tihi.
Återvinning i basket betyder väl att man vinner igen? Och igen, och igen …
Jag har för mig att jag läst nånstans att den ringsekvens som heter Nine tailors på engelska helt enkelt heter Nio målare på svenska, men jag kommer inte ihåg var….
Ugglan har inte heller några upplysningar att komma med om just detta. Men jag har i alla fall fått lära mig ursprunget till det engelska ordet curfew. Det var intressant, minsann!
Jag har för mig (ska inte titta efter nu för då läser jag säkert hela boken och det har jag Inte Tid Med) att det står i själva romanen (vi talar Dorothy L Sayers, om det har hunnit bytas ämne medan jag skriver) att ”tailors” är en folklig missuppfattning av ”tellers”, som klockorna egentligen kallades gammalt tillbaka. Detta var ju lite svårt att översätta, så översättaren valde ”målare” som missuppfattning av ”mälare”.
Sayers är svåröversatt. En hel del svårigheter har översättaren/na löst genom att hoppa över inte alls oväsentliga partier, märkte jag när jag började kunna tillräckligt mycket engelska för att läsa henne i original. Oj vad många uttryck jag har lärt mig i de böckerna, och ack vad det är ledsamt att de är åttio år gamla och ofta inte duger att använda i normal konversation!
Jag kan! Jag kan!
Eftersom taylors skall kunna tolkas som ”tellers” får de heta målarna som skall kunna tolkas som ”(för)mälarna! Lååång förklaring ges i översättarens anmärkning i en jääättegammal upplaga.
Du och jag kan prata om dem Brid!
Igår lämnade jag ett träningspass, utan att först ha skadat mej, för första gången i mitt liv! Det var mycket vikter och jag skulle jobba lite till efter passet, så jag sparade axelmusklerna till mikroskophanteringen.
När jag sedan satt där vid mikroskopet, kom en kollega förbi och påminde om att man måste hämta ett larm hos vakten, om man är kvar efter sju på kvällen. Allt för att man inte alldeles ensam ska döden dö. Eftersom man ju hinner larma innan …
Åh så skönt att det fanns en förklaring på målarna!
En sån där flerstegs, en sån som man kan fundera över.
Nu blire Götet över dan. Hitta inte på några dumheter nu!
Jag kom på det där med tailors/tellers mälare/målare i morse när jag vaknade, och trodde mig också ha läst detta i en gahammal upplaga. Så då är det säkert så. Bestämmer vi.
Liksom Brid märkte jag också att översättaren struntat i de svåra partierna i en hel del av hennes böcker, liksom i andra författares. Så det var nog kutym på den tiden.
Såg i en gammal översättning frasen ’han tog den underjordiska’. Jojo, innan Sverige fick tunnelbana så var det svårt att översätta ’the underground’.
Vad brottas översättare med i dag, då det finns både internet och Lottenbås att tillgå?
Ninja: bland annat brottas vi med uppdragsgivare som vill ha det här färdigt NUUU eller helst igår. Jag skall därför koppla bort båset ett tag.
Hej, hej…..
Kom snart tebaks!
Bra att du inte tog fingret som ursäkt för att strunta i att träna, även om det blev lite mäckigt!
Själv är jag lite rädd inför kvällens pass, som kommer att vara asdöjobbigt. Jag intalar mig att det nog ska gå bra, även om det inte kommer att gå så fort på slutet.
Annika: Brid och Ninja har rätt om De nio målarna. Jag intervjuade översättaren Sonja Bergwall en gång, och hon sa också så. Jag tycker den översättningen (tailor-teller, målare-mälare) var ett riktigt snilledrag. Öht tillförde hon en del till böckerna genom sin stil i översättningen.
Översätta är oerhört svårt. Men en del översättare är genier, de ger böckerna en lyster som man sedan får spana förgäves efter i originalen.
Fingret: Var glad att du i alla fall HAR ett fingeravtryck! Mina tycks vara försvunna, vilket orsakade trassel när jag skulle få nytt pass, som ju numera ska innehålla obligatoriska fingeravtryck. (Present till polis och övervakningssamhälle!) Skurken är tangentbordet, det nöter bort yttersta hudtlagret eller vad det är.
Jag läste Sayers De nio målarna som tonåring, och blev så oerhört fascinerad av det där med klockringning, ordningsföljder och det liksom dansanta i att dra i snörena och få klockorna att sjunga budskapet… Så jag skrev ett brev, på knagglig engelska, till nån vem det nu var, och ställde frågor jag inte längre minns. Och fick, några veckor senare, ett mycket trevligt och uttömmande svar på mina rätt naiva frågor. Brevet har förkommit i någon av livets flyttar. Att jag inte minns nåt vidare av frågor och svar får tillskrivas ett (eller antagligen flera) s.k Senior Moment(s).
Den boken är en av de få deckare jag aldrig lyckats läsa om. Antagligen läste jag den så oerhört noga och ingående att jag minns handling osv bara jag börjar. Annars är jag en idog omläsare, även av deckare.
Apropå klockringning : Ni kommer väl ihåg scenen i Den längsta dagen, han i kyrktornet. Som, vid soldaternas/fallskärmshopparnas genomgång före avfärd, på befälets fråga Do you read me? svarande Loud and clear! Vilken skådis det är har jag glömt (ännu ett SM).
Apropå översättningar: En favorit (vanlig!) är ur någon av Billböckerna. Originalet: Yes, Violet lisped. Översatt: Ja, läspade Violet. Det tog mig flera år innan jag fattade varifrån läspningen kom.
Åh vad bra, ordentlig utredning! Tack, alla.
När jag väl ser förklaringen känner jag igen den, så det kan mycket väl hända att jag har läst just en sådan gammal utgåva där Saker Påpekas. Och därefter glömt (det är säkert trettio år sedan jag läste boken, så det må väl vara mig ursäktat, hoppas jag …).
Översättningar är intressanta, fast just nu kommer jag bara ihåg en som jag inte vet om den är en urban legend eller äkta: det lär ska finnas en film där repliken ”he screwed her on the table” översattes till ”han skruvade fast henne på bordet”. Hm. Nja … egentligen tror jag inte riktigt på den. Fast man vet ju aldrig, för just textremsor ser man stundom de underligaste missuppfattningar på.
(Vanligast är väl de som inte klarar av att översätta exempelvis ”half seven” till ”halv åtta”; många översättare vet förstås att ”half past” är det fullständiga uttrycket, men tycks omedvetna om att man kan strunta i ”past” och mena samma sak, och att detta är mycket vanligt i åtminstone brittisk engelska.)
Jag vet inte om det är åtgärdat i senare releaser, men i Stjärnornas Krig, den som kom först och nu har ett annat ordningsnummer, översattes ”Star Destroyer”* till ”Stjärnförstörare”. Lite märkligt eftersom de inte var bland de största skeppen, som korrekt benämndes ”Kryssare”.
*Destroyer är en engelsk term för Jagare. Örlogstermer för olika rymdskepp är inte ovanligt i SF-genren.
LarsW, Star Destroyers finns ju i olika storlekar/klasser.
Däremot så håller jag med om att jagare är en bättre
översättning än förstörare.
Gällande kryssare så är det mer ett samlingsbegrepp på
allt från mindre skepp till de största skeppen.
Att förgöra ett solsystem är en sak. Att förinta dess stjärna är något helt annat.
När jag tar fram verktygslådan tar alltid min förstående fru ut första-hjälpen-lådan. Känns inte direkt uppmuntrande på något vis, men i slutändan brukar det visa sig att hon gjort rätt.
Ja … nä … helt OT är vad det är. Men jag vill rekommendera en artikel om några firrar som kallas killifish, som inte är som andra fiskar.
Alltihop är vansinnigt intressant, men det var när jag kom till biten där de sitter i träd och bajsar genom huden som jag tappade hakan ända ner på bröstet. Uj!
https://youtu.be/dPZk65oIFek
Inget om ESC här i kväll? Det hedrar Båset, men jag måste ändå credda Österrikes mellanspel för en såå snygg blinkning(!) på blott några sekunder åt Österrikaren Schrödinger och katten. Kudos!
LarsW, nej det är många år sedan jag kollade på något sådant.
Den delikatessen var kvällen värd. En svart katt på en gammeldags skrivmaskin.
Eftersom jag inte har nån koll på vad ESC är så har jag antagligen inte kollat. Eller så.
Vill man se killifiskar i levande livet så ska man besöka Södermalms Akvarieaffär på Krukmakargatan. Ta sikte på sushiskylten så ligger den där och är öppet om eftermiddagarna.
Man bör ha gott om tid för ber man Janne att få se killifiskarna hans, så tar det en stund eftersom han har en rasande massa av de arter som finns.
Han är fruktansvärt kunnig och entusiastisk och dessutom fruktansvärt rolig.
Ibland har Svenska Killisällskapet utställning i lokalerna och då finns där ännu fler arter att se.
Killifiskar är i de flesta fall som små juveler, fantastiskt vackra och väl värda att ses, även för den som bara haft guppy i en glasburk.
Tack, Ninja — jag måste säga att firrarna blir ännu intressantare då de också kan vara vackra akvariefiskar!
Såvida de inte klättrar upp i krukväxterna och bajsar genom huden. Nå, det är klart att jag begriper att det är helt andra varianter som gör just det där. Men ändå! Nu fantiserar jag om en som kommer till sitt vardagsrum, ser att akvariet är tomt och undrar vart i all världen fiskarna har tagit vägen, och sedan tittar hen på sin fina fikus och där!
Nu är det ju inte alla killifiskar som klättrar i träd och så bör det nog vara lite högre luftfuktighet än i gemene mans vardagsrum, men i alla fall.
De kallas också årstidsfiskar och man låter dem leka i garnmoppar, såna man ska torka golv med är det tänkt. Sen tar man upp moppen och förvarar den i lagom fuktig torv under lagom lång tid innan man lägger moppen i vatten och hopplabomsi så kläcker det ut små yngel.
Det finns andra fiskar som rymmer som galningar, kuuhliålar t ex och vissa svärdbärare hoppas som popcorn om inte täckglasen sluter tätt. Akvariefiskar är ofta stora personligheter även om man måste glömma sig själv en stund och bara titta på dem.
Tanganyikaciklider har fantastiska lekbeteenden, det finns de som leker i gamla snäckskal, de kan ruva ägg en i munnen, och hannen och honan kan föra över äggen till varandras munnar för att kunna äta osv.
Jag hade på ESC-kvalet i bakgrunden ungefär som när det är nyheterna på tv (ser på dem lika ofta som jag ser på Melodifestivalen). Och råkade fokusera precis när mellanakten med Schrödingers katt, Freud och alla andra dök upp på ett osedvanligt trevligt sätt. Roligt och smart!
Kolla här (inställt att börja efter 1:31:17). Shrödingers katt kommer i slutet av detta klipp (men titta gärna på hela, det är allmänbildande och bara tre minuter långt).
Vid hemfärd från Götet passerade vi Anten Gräfsnäs Järnväg. Det var häftigt. Men på ett stillsamt sätt.
SG, när jag körde av Gotlandsbåten i måndags kväll körde jag om ångloket Sigbjörn som varit och finåkt mellan Dalhem och Roma.
Sedan dess har jag varit i London och bott i det mest överaskande hotellrummet någonsin. De flesta hotellrum i London är små. Mycket små, aningen större än sängen och med toaletter där man måste knäppa upp byxorna först och sedan backa in i. H hade ett ärende i London och jag tänkte att det vore trevligt att hänga med så jag gjorde det. Hotellet bokades via Hotels.com och mer på läge än på allra bästa pris men ändå inte i lyxhotellsklassen. Några hundralappar mer än vi tänkt oss men det var ju bara en natt det var frågan.
När vi kommer fram till hotellet visar det sig vara ett lägenhetshotell men vi har inget emot att äta frukost på ett bra fik i närheten så det var inget problem. Vi får veta att de har uppgraderat oss (sic), vi får nyckeln och åker upp till fjärde våningen. När dörren öppnas är det först svårt att förstå var vi hamnat. Hotellrum brukar ju avslöja sig själva ganska fort så att säga. Vi har fått en topprenoverad trerumslägenhet på åtminstone 70 kvadrat att husera i. Två stora sovrum med gigantiska sängar, två badrum, vardagsrum och kök. Utsikt över taken mot Natural History Museum. Tekokare, espressoapparat, mjölk i kylen, bröd, marmelader, bisquits och bubbelvatten, allt complimentary. Jag hade utan vidare kunnat bo där en månad.
TEKOKARE!
Nu när det har gått ett par dar kan väl frågan ställas:
Lotten, sitter alla fingrar kvar där de ska?
Tackar som frågar – alla fingrar sitter där de ska och jag har även hunnit vara på gymmet en gång till. Nu ska jag bara ställa till med fest imorrn så blir det lugnare och bättre ordning på bloggandet sedan!
Ta hand om sig…
Jag försöker Twitterkampanja lite för Lotten som sommarvärd
men de har tyvärr redan valt ut några andra.
Tuffing! Ha det kul på festen.
Är Fia med, Niklas? Hon skulle kanske gilla de här bilderna: http://www.nhm.ac.uk/discover/touche.html
Och den där bilden från djursjukhuset… Undrar om det var här jag såg den? I så fall kommer den i repris nu…
Nej det gör den inte för den har ingen länk utan ligger bara där på mitt skrivbord. Hursomhelst på bilden ser man en veterinär som kommer ut från undersökningsrummet och klappar mr Schrödinger (som sitter i väntrummet) försiktigt på axeln: ”About you cat, M. Schrödinger – I have good news and bad news.”
Jag har inte läst tio målare men däremot Tomas Sjödins trevliga bok ”Ett brustet halleluja” om kyrkklockor. Där berättas likadant om översättningen som här i båset.
Sitter på altan med utsikt över Pommern.
I morgon skall jag besöka ö känd för sin röda granit.
Blåkulla Örjan? 😉
LL99: Nej.
Åland?
Vulgo som jag är, tänker jag på Filmernas Film –Kellys Hjältar– och scenen där de ringer i kyrkklockorna för att dölja ljudet av en stackars Sherman som värmer upp för att möta tre Tiger Panzers.
Med radarparet Clintan och Odball kan dock inget gå fel.
Örjan ska till Bornholm!
Pommern och röd granit handlar nog mer om Åland. Glöm inte i så fall Sjöfartsmuseet i Mariehamn. Moderniserat och fräscht värre, och dessutom har de en alldeles äkta piratflagga i samlingarna.
Ålands berggrund bestr visserligen av den röda rapakivigraniten, men särskilt känd för den är Åland inte. Dels finns den på fler platser, dels gör den själ för sitt namn-rutten sten.
Bornholmsgraniten är också röd, och vida känd för sin fina kvalitet. De flesta röda gravstenar t ex är ofta i Bornholmsgranit.
Nåja, det ger sig när Örjan berättar.
Pommern är definitivt Åland. Den båten kom vår fader hem med egentagna fotografier från på femtiotalet. Djupt tagen av båtens skönhet och goda skick.
BTW: Pörtet* är vårt! Men vi behåller Sekrutthuset under obestämd tid.
*Det ligger i Finnmarken. Men sotad ås kan vi inte åstadkomma.
Gurra och Hyttis, grattis till pörteförvärv!
Får man veta vilken liten sjö det ligger vid, eller ska ni ha det till Secret Lair för planerandet av världsherravälde? (Om ni är Dark Lord och Dark Lady så blir jag gärna minion — underhuggare, menar jag — försåvitt sådana behövs … förlåt, nu har jag läst för mycket genrelitteratur igen … ack ja.)
Om röd granit vet jag däremot intet mer än hur den ser ut.
Pommern= Östersjön tolkade jag det som även om det
finns ett fartyg i Mariehamn som bär samma namn.
Mariehamn rätt. Bor mittemot sjöfartsmuseet och Pommern.
Källskär ligger 5 kilometer söderut från Karlby i yttersta havsbandet. Där finns Källskärskannan som är en speciell stenformation i röd granit cirka 3 meter hög, som liknar en kanna, formad under istiden.
Ur
http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6kar
Nejdå, Annika. Ingen hemlis. Sjön heter Björken i Ljusnarsbergs kommun och adressen är Sjöstigen 22.
Faktiskt rätt nära Bergslagens Största Bokloppis, som det heter numera. Tillträde första juli. Avträde finns det gott om – två på undervåningen och ett på övervåningen. Företräden finns det också gott om men träden på tomten är ganska få. Kanotvänlig sjö med diverse kanaler och åar som känns intressanta att utforska.
Smart planlösning med separat liten ”lägenhet” som är komplett utom vad gäller avancerad matlagning.
Källskär är fint, där har jag varit många gånger, och kannan är verkligen ett häftigt monument över isens enorma kraft.
Kökar är överhuvudtaget kraftigt häftigt.
Jag ville bara säga att jag skrattade högt flera gånger när jag läste om dina blodiga öronäventyr.
Och så ville jag säga det är VIKTIGT att ens emergency kit är välutrustat, för det är sååå tillfredsställande att överraska en medmänniska i nöd med salt/plåster/ficklampa/sax/godisklubba/tandpetare/skruvmejsel/våtservett/smärtstillande/halstablett/tepåse och så vidare, när nöden är som störst. För att undvika fadäser kan man överlåta regelbunden inventeringen och återställande av innehållet till lämpligt barn, som gärna även kommer med pigga förslag på ytterligare nödvändiga, små ting som måste ingå i kittet och som man plötsligen kan vara i behov av.