Hoppa till innehåll

Etikett: troglodyt

Troglodyter i trafiken

Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.

Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?


Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)

Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:

cykeloverfart

Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.

Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)

Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!

lottencyklar
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)

Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!

Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:

– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.

hanky
Min cykel har jag gömt i klänningen.

Sensmoral: 
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.

Share
37 kommentarer

Parkeringsbekymmer

Parisparkering.
Parisparkering.

Jag är en troglodyt.

(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)

Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)

Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.

Eller ... kanske inte till så stor hjälp?
Eller … kanske inte till så stor hjälp?

Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.

Så sent igår kväll chansade jag.

Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:

OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42!
JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!

Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.

Zzzzzzzzzzz.

(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)

– DINGDINGDINGDINGDING!!! –

Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:

– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.

När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.

Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:

– Byxor. Nyckel. Skor.

Kanske i Lund?
Kanske i Lund?

Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.

Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.

När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…

Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:

– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.

För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den  cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)

Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.

När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.

——

Uppdatering

Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)

Arge mannen.

Share
39 kommentarer