Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.
Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?
Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)
Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:
Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.
Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)
Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!
Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!
Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:
– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.
Sensmoral:
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.