Hoppa till innehåll

Etikett: tjuvar

Koppartjuvar och Melodifestivalsgenrep 2012

Koppar! va? Koppar? KOPPARTJUVAR TILL BLÖTDJUR OCH FÖRGRYMMADE BANDITER!

(Ur DN nyss.)

Jag har blivit galen av ilska mot tjuvar och banditer så många gånger nu, att inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker. Alla våra cyklar försvinner, två kameror har stulits, rånad på allt jag hade blev jag en gång – och nu sitter Nittonåringen (på väg hem från Lund för att fira 20-årsdagen) och mår illa på en buss i mörkaste Småland för att tjuvarna har vandaliserat spåren och stulit kopparn så att tågen inte kan rulla.

Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! FLÖJT PÅ ER!
Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! Ekvilibrist! FLÖJT PÅ ER!

Den där bildtexten har jag förresten bara hittat på. Om man tar det som står i pratbubblan (som om man ska vara noggrann är mer av en pratrektangel) och översätter med hjälp av Dr Google, blir det:

– Näbbdjur! Boit-sans-törstig! Bänk-bouzok! Kannibal! Monkey! Schizofren! Uh Loony!

Har vi några tjuvar i kommentatorsbåset? Som vill erkänna och bli förlåtna? Eller svurna lite åt? Mollusker och maneter på er!

Så, nu har jag avreagerat mig. För att slippa en naturlig övergång till nästa ämne, gör vi så här:

_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampaus_*_*_*_*_*_*_*_*_

Köp konserverad gröt!

Alla har problem med håret! Överallt! Ta det från armhålan och sätt på huvudet!

Solnedgångar är bra för de kan illustrera allt.

_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampausen är slut_*_*_*_*_*_*_*_*_

Men nu till gårdagens begivenhet – jag fick av Orangeluvan i julklapp en biljett till genrepet före Melodifestivalfinalen och kan meddela att Loreen vinner imorrn. Danny kommer tvåa och Lisa Miskovsky trea. (Och jag har alltid fel, ska kanske tilläggas.)

Några bilder, så att ni är beredda imorrn, kanske ni vill ha?

De tre programledarna har precis de klänningar och byxdressar som mina barbiedockor hade 1974.
De tre programledarna har precis de klänningar och byxdress som mina barbiedockor hade på sig 1974.
Loreens scen byggs upp på ett litet kick, lätt som en plätt inkentinken.
Loreens scen byggs upp på ett litet kick, lätt som en plätt inkentinken.
När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger med, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED!
När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED! TA MIG! HÄR ÄR JAG!
Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, där vi såg allt i profil.
Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, för vi såg allt i profil.
Slutnumret är förra årets vinnare, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden ska ni kolla in.
Slutnumret är förra årets vinnarlåt, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden som är som en fjäderfontän, ska ni kolla in.

Hett tips: mellan låt 7 och 8, eller om det var tidigare … eller senare … får ni se Sarah Dawn Finer i en inspelad sketch som är rolig. Inte lika hett tips: efter alla tio låtarna får ni se en av Helena Bergströms rollfigurer i en inte alls rolig monolog nere på scenen.

Javisstja — ni vill väl se hur jag hade klätt mig också? Tadaaaa:

Fluff, tyll, glitterprickar och på det hela taget en ganska obekväm utstyrsel.
Fluff, tyll, glitterprickar och på det hela taget en ganska obekväm utstyrsel.

Share
33 kommentarer

Sorg i Göteborg – morgonstund i Lund

Igår trivdes jag så bra i Göteborg och med människorna där att jag tänkte ”alla städer borde vara som Göteborg”. Så fort man ser lite förvirrad och tveksam ut, kastar sig folk fram och säger ”nej, du ska ta tvåan” eller ”skicka GV till 72450” eller ”vill du ha hjälp?”.

Utanför Bokmässan stod polispiketer så rart för den händelse att kulturkoftorna skulle råka i gräl med varandra. (Jag visste då inte att Lars Vilks dök upp i skottsäker kofta.) Överallt finns det fotbollsarenor som heter Ullevi och överallt spelas det fotboll på tusen och en gräsmattor. Nästan alla cyklar när de inte åker ”vagn”.

Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.
Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.

– Jag vill inte bo i Göteborg, men jag vill att det ska finnas lite Göteborg i Kiruna, Eskilstuna, Åmål och Sjöbo! utbrast jag och fick sedan förklara att det inte alls handlade om humorn eller fotbollen utan den så vansinnigt vänliga miljön.

(Jag skulle en stund senare komma att ta tillbaka och ångra detta uttalande och därefter tvätta min mun med såpa.)

Vi intog årets räkmacka uppe på Heaven 23 som fortfarande har problem med sittplatser, logistik, personal som har vaknat på fel sida och gäster som tar en springnota. Inte med flit – vi har så rasande trevligt och folk kommer och går i en salig röra på ett sådant sätt att betalningen liksom kommer i skymundan.

– DET FATTAS TUSEN KRONOR! sa servitrisen högt med skräck i blicken.
– Nämen …? sa jag. Det kan det ju inte.
– TAR DU DET? PÅ DITT KORT? sa servitrisen nästan i falsett samtidigt som hon gav mig en penna och kvittot med mackor, öl, vin, kaffe och jag vet inte allt.
– Nej. Det gör jag inte.
– DU MÅSTE RÄKNA! pep servitrisen.
– Nej. Du måste räkna. Det blir nog bra. Du räknar, sa jag och sköt över kvittot till henne.
– VEM BETALAR? VEM BETALAR? VEM …? DET FATTAS TVÅ HUNDRA!
– Jag betalar. Lyssna nu: jag tar det. Sätt upp det på mitt kort så blir det så bra så, sa en lugn röst som tillhörde Thomas Erikson.

Själv tänkte jag ”men jisses, jag kunde väl också ha betalat, varför stod jag där och tjabbade?”. Jag fortsatte mitt tänkande med ”jag har ju dessutom sparat 260 kr genom att inte använda hotellets finparkering utan istället parkera bilen under Ullevi som ju är bevakat och låst på nätterna”. Sedan tänkte jag på hur himla trevligt det var i Göteborg igen.

Sju minuter senare stod jag i garaget under Ullevi och tittade på en länsad och sönderslagen bil. Som raskt hade förvandlats från en normalbil till en sekruttbil.

Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.
Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.

Till saken hör att det som jag nogsamt hade samlat ihop och packat inte var fina saker, utan två påsar med nyköpta Ikeaprylar och sådant som man kan avyttra till sina barn: täcken, kuddar, äppelklyftare, fotoramar, planscher, blomkrukor, strumpor, filtar, verktygslåda, spikar och skruvar …

Allt var borta. Förardörrens lås var sönderbrutet och väskan med förstahjälpen, varningstriangel, startkablar och domkraft var även den borta.

Göteborg – den vänliga staden – var plötsligt ett helvetes tillhåll för enbart bovar och banditer. Telefonsamtalet till polisen gav jag upp när jag placerades på plats 26 i telefonkö. Däremot svarade försäkringsbolaget If omedelbart och fick till och med på ett mycket bra sätt agera tröstare när min röst bröts av den plötsliga insikten och sorgen att den speciella köttfärssåskryddblandningen – som jag med en moders ömma kärlek hade gjort i stora lass – nu befann sig i famnen på en satans tjuv.

För att krångla till allt lite extra, ledde min GPS mig på en entimmas irrfärder runt Göteborg i jakt på en bilglasreparatör. Som plastade in bilen jättefint så att jag alldeles för sent kunde köra till Lund och alls inte hann ens raggartvätta mig under armarna eller måla ögonfransarna utan bara rusa in i festlokalen med andan i halsen och klackskorna i handen.

Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.
Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.

I Lund gick jag och den djefla mannen tillsammans med 1 800 andra personer på LTH:s 50-årsjubileum och träffade så många (i bokstavlig bemärkelse) gamla kompisar, att vi kände oss som … 47 år. Att komma till Lund är verkligen som att ligga på dunbolster i en vagga: tryggt, lugnt, roligt och alldeles fantastiskt.

Å ja ba:

– Jag vill att det ska finnas lite Lund i alla städer!

Tyst, min mun.

I morse gick vi med Nittonåringen till Grand och åt frukost. Jag hittade en liten smidig samovar i ett fönster.

Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Aha! Det är inte en tesamovar!
Aha! Det är inte en te-samovar!

Samovaruppdatering:

Detta är naturligtvis inte en simpel samovar utan en brännvinskantin, precis som den som  Fritiof Nilsson Piraten beskriver i Bock i örtagård. Den ägs förmodligen av Anders Cederberg, som samlar på kantiner som Översättarhelena samlar på sifoner och jag samlar på bufféer. I kantinen finns inristat ”CA Kjernäs Silverfabrik Göteborg”. Och si, där slöt vi dagens geografiska cirkel.
Nu ska jag försöka 1) polisanmäla inbrottet 2) tvätta av mig resdamm, glasbitar, festglitter och serpentiner 3) promenera på kullersten gatsten i högklackade skor.
Share
36 kommentarer

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.
Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.
– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!
Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.
Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju
  • min dator (som är relativt nybackuppad)
  • plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  • ett väldigt viktigt passerkort
  • mobiltelefonen
  • stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
  • cykelnyckeln
  • modemet
  • nätsladden
  • kanonadaptern
  • lite mer.
Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.
Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!
Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)
Share
58 kommentarer