Hoppa till innehåll

Etikett: tidningsarkiv

Lidandet är uppfinningarnas moder

Det ska inte handla om tåg idag. Jag håller med om att jag fastnar i tåg-vinkelvolten när det åks och jag tänker att denna gamla uppfinning som tåget är, ju funkade så mycket bättre i en ickedigital värld. Eller … inbillar jag mig bara?

(Fast kanske måste jag nämna tåg ändå. Tjugoåringen åkte Lund–Eskilstuna igår och kom inte hem vid 17-tiden utan 01.30 inatt, och dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens högtalarutrop. Såja, nu har jag lagt det tunga oket [alltså ”jag måste få berätta om vårt lidande-oket”] från mig.)

Nej, idag ska jag be er om hjälp med att minnas produkter som fanns förr, men som aldrig slog. Nej, inte sådana som har blivit omoderna utan sånt som helt enkelt var dåliga idéer. Eller … utmärkta uppfinningar som bara inte hade nån marknad. Som vi kanske kan återuppfinna?

Jag kan söka sponsorer som man gjorde 1885!
Och skriva reklamtext som man gjorde 1896!

Apropå 1896, så var det året för den läkande kudden – det första av mina tre uppfinningsexempel från USA.

”Den är lika säker som någonsin solens strålar.”

Den lidande personen inandades en blandning av ”tjära och andra medikamenter”, som kudden var laddad med. Stackarn fick sedan mot en viss ersättning berätta för omvärlden hur astman försvann som genom ett trollslag … Alla pälsdjursallergiker låg vanligtvis och pep och rosslade nätterna igenom, men när de fick andas tjära, då tog de minsann sin säng och gick ut på stadens gator och torg, där hästarna sprätte allergener omkring sig. Så då fick de lidande och i brist på tjära gå in och andas i den helande kudden igen.

Det andra exemplet visar reklammakarnas redan då tydligt utvecklade förmåga att kränga konserverad gröt. Kalla fötter är tydligen roten till mången ond sjukdom som reumatism, nervsmärta och allmän svullnad samt lungsot (tuberkulos). År 1900 sneglade någon på de inte alls så populära elbilarna och såg att batterierna ju skulle kunna användas på en annan marknad. Bort med yllesockar och fodrade skinnskor! Nu ska snyt och snor utrotas med batterier!

Med dessa sulor blir man inte kall om fötterna och därför aldrig någonsin heller förkyld!

Och så till det tredje och sista exemplet – sträckbänken från 1914. Då var basketen 13 år gammal, och kanske kände man då att världen behövde fler tvåmetersmänniskor? I annonsen fastslås med emfas att denna uppfinning kommer att vara den viktigaste under resten av århundradet. Jomenvisst, ryggraden blir normal, irriterade nerver frigörs, kontrakturer och förkortade ligament trollas bort – och dessutom hjälper utsträckningen kroppens dränage genom att ”oönskad vätska från sår eller kropps­håla” leds bort. Men vart?

Men framför allt blir man garanterat längre.

Dessa tre fantastiska uppfinningar har jag hittat på Internet Archive; en lite svårnavigerad sajt med rysligt roligt innehåll.

Kommen så här långt tänkte jag att en AI kanske skulle kunna hjälpa mig att lista några liksom ”onödiga uppfinningar”. Jag var noggrann och förklarade vad jag menade med min fråga, och prompt fastslog AI:n att dessa uppfinningar är helt onödiga:

  • surströmming
  • alkomätaren
  • dubbelsängen som är två enkelsängar bredvid varandra.
Ur Blekinge museums arkiv ser vi här kommendörkapten Ekeroths säng från 1934.
Share
25 kommentarer

Vad är en barnpromenad?

– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.

Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.

I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.

Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.

Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.

Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!

Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:

SvD 14 sep 1945.
SvD 4 sep 1945.

Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.

Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.

Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.

Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.

Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!

SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)

Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.

Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.

Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl.
Slut på uppdatering.

Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.


Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!

”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)

Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.

Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.

Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”

Tack Lena Dahlström!

Share
71 kommentarer