Hängmattor i all ära, men det är en hammock jag ser mig latande i. Fast jag ser mig inte som lat. Eller för den delen som hammockägare.
Detta måste ju åtgärdas. Vår trädgård längtar efter en hammock!
Eftersom vi brukar ställa ut soffor, stolar, garderober och annat som är fritt att ta ute på gatan utanför huset, borde det ju gå att göra tvärt om, eller hur?
Det gör visserligen heller ingenting om den är gratis och jättefin. Nu avvaktar vi.Apopå lata sig, så gör Den Djefla Mannen numera det med teknikens underliga framsteg. Han är ju liksom inte den lilla pojkspoling som jag en gång gifte mig med. Som en riktig karl snarkar han så att grannarna vaknar, barnen frågar om monster och jag blir galen. (Förvisso är inte heller jag det spröda kvinnoblomster som han gifte sig med, men jag är i alla fall tyst på nätterna.)
Mätinstrument som ska bevisa att (och hur) snarkning sker. Utvärderingen är tydligen lika komplicerad som någonsin ett DNA-test, så snarkplatsundersökningsresultatet har ännu inte lämnats.Inatt sov jag däremot som en synnerligen ostörd stock eftersom jag är ensam hemma ett par dagar. Skillnaden är enorm. Jag
- löser den svåraste sudokun före lunch
- dricker mjölk direkt ur paketet
- äter kvällsmat framför tv:n
- snyter mig mitt i matlagningen
- äter frukost framför tv:n
- ringer upp människor utan att ha ett ärende bara för att få prata
- äter lunch framför datorn
- åker hemifrån utan att planera avfärden i fem timmar.
Jag har även funnit att man ostörd lagar en punka på två röda sekunder.Jag måste även erkänna att jag
- har slängt en massa bröd som hann mögla (vilket inte har hänt på ett par år)
- slänger alla mina kläder på golvet som vore jag 15 år igen
- dricker läsk hela tiden
- rapar hela tiden
- är uppe till 02 och sover till 10
- klär mig som en bedagad strippa.
Jag hade inte blivit godkänd av Myndigheten För Lämpligheters Intygande.
Tur då att jag har hittat ett bröd som håller i en månad. Trolleri, på min ära.Uppdatering!
Ett under har skett!Jag tänker … jag tror … det känns som … 1975? Jag har träskor och knästrumpor, tuggar Jenka och Shake, läser Fantomen och har påssjuka. Det är en strålande sommar trots att mina föräldrar inte äger en hammock.
Men nu! Kalla mig i fortsättningen för hammockägare Bergman. Den kostade oss 300 kronor, men är välan värd en tia egentligen. (Plastfötterna i vänster bildkant vittrade sönder när vi klämde lite på dem.) Jag misstänker att 300 var priset även när den köptes för första gången. (Här kan man räkna ut att 300 kr i mitten av 1970-talet motsvarar bortåt 1 500 kr idag.)
21 kommentarer
