Hoppa till innehåll

Etikett: slipa

Öland igen: arbetsläger nummer 1 år 2023

– Tiddelipom, sa jag på nyårsdagsmorgonen och hoppade glatt ur bingen för att ta med mig några fula kläder och åka till arbetsläger på Öland. Jag vet inte hur många dagar eller om det ens finns vatten i huset, men det blir spännande!

Jag klev på tåget, slängde fram matsäcken och började kasta i mig spagettin.

Pling plong, sa tågets högtalare. Vi är lite försenade eftersom vi saknar ombordpersonal.

Här – kl 12.17 – insåg jag att mina tio minuters bytesmarginal i Linköping var uppätna. Men att min spagetti inte var det.

Sedan följde några nervösa minuter när jag inbillade mig att tåget började tuffa iväg så att min anslutning i Linköping inte skulle försvinna i fjärran. Därefter suckade jag under många uppgivna minuter där jag anade att resan skulle bli helvetiskt krånglig och lång.

Pling plong. Det här tåget kommer att tas ur trafik eftersom vi saknar ombordpersonal. Era biljetter gäller på nästa tåg som går om två timmar.

Ombordpersonalstjejen beklagade och bad om ursäkt när vi alla lommade av tåget med packning, barnvagnar, sura miner och telefonen vid örat.

Väntsalen är inte dimensionerad för inställda tåg. Restaurangen var stängd och golvet kladdigt. MEN JAG HADE SPAGETTI!

Under de två timmarna fylldes den lilla väntsalen till bristningsgränsen pga. andra inställda tåg och väntan på bussersättning, så jag

  • gick inte på toa för den var ”ur bruk”, som det stod på lappen
  • blev av med min golvplats när jag sträckte på benen – plötsligt låg en hund där
  • såg hur folk till slut satt ovanpå glassfrysarna inne på Pressbyrån
  • tänkte att jag borde ringa till restauranginnehavaren, som helt klart hade stängt fel dag
  • förundrades över en ung mamma, vars fyraåring inte satt stilla en sekund, utan hällde läsk på andra resenärer, spottade på golvet, klättrade upp på ett bord som han sedan hoppade på och avslutningsvis rymde ut på perrongen.
Min ryggsäck och min upptagna golvplätt.

Efter de två timmarna kom äntligen ett annat tåg, som ju blev fullproppat när vi klev på.

Ombordpersonalstjejen – samma som på det inställda tåget – berättade att orsaken till att tåget och alla miljoner passagerare inte hade fått komma iväg, var … hon. Hon hade jobbat för många timmar (pga. andra saknade i personalen) och fick helt enkelt inte arbeta mer utan att ta en paus. Så … även hon satt nånstans i stationshuset i Eskilstuna i två långa timmar.

Men sedan gick resan som planerat, även om det var trångt som i en tändsticksask full med senapssill. Nu är jag till på fredag i ett nästan ouppvärmt hus på Öland, utan rinnande vatten och med blott en kokplatta i köket.

Typisk hantverkarmat.

Vi äter havregrynsgröt, uppstekt palt och entrecôte [aŋtrekå´t], snickrar, målar, bänder bort träfiberplattor på spegeldörrar, spacklar och drar som vanligt bort en miljard spikar eftersom man på 1940- och 50-talen älskade att sätta spik precis överallt.

Tips från Ica-förlaget runt 1955: ”Händig hemma – gör reparationerna själv”. Läs och häpna.
Spegeldörrsrenoveringsrummet ser ut så här och är underbart att jobba i!

Imorrn ska vi hämta färdigblandad linoljefärg hos den 87-årige färghandlargubben som strax ska lägga ner verksamheten.

– Nä, snart är det slut. Jag orkar inte. Vet inte hur länge jag står och går – det är inte ens nån idé att köpa gröna bananer numera!

När vi med färgprover visade vilken gröna nyans vi ville ha till pärlsponten sa han lugnt:

– Den? Näe, den ska ni inte ha, den blir för mörk. Jag blandar till den här istället.

– Jaså, jahaaa, sa vi och godtog valet.

Man ska lita på expertisen – den säger till exempel att man bör ha arbetshandskar på sig när man far omkring som vi. Det glömde vi helt bort, så nu sitter vi och pillar loss stickor och drar bort färgflagor som har borrat sig in under naglarna …

Share
27 kommentarer

Golvets hämnd (bilduppdat.)

För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.

Jag är redan trött.
—-
Uppdatering

Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)
Share
22 kommentarer